– Springer du barfota? Gör det inte ont?, utbrast den ena av två kvinnor från hemtjänsten som kom ut från ett av lägenhetshusen i närheten.
Jag fann mig inte riktigt, utan utbrast:
– Att springa barfota är det bästa för foten!
De tittade på mig och smålog, och fortsatte sedan åt sitt håll medan jag drog iväg åt andra hållet. Skulle tro att de fortsatte prata om barfotalöpning åtminstone ett par minuter till.
Och visst kan det göra ont. Ibland. Om jag lite ouppmärksamt sätter foten på en smärre sten, eller landar på en tistel som gömmer sig i gröngräset. Ju kallare det är ute, desto mer ont gör det har jag upptäckt. Men idag var det riktigt skönt. Bra stuns i benen och fötterna mådde finfint på både grus och gräs.
Mina fötter – eller mer sant, hela kroppen! – har successivt fått vänja sig vid att gå mer och mer barfota. Jag har haft barfotaskor i tre-fyra år, och numera går jag nästan uteslutande i barfotaskor. Fötterna vänjer sig snabbt av vid trånga och rörelsehindrande skor och jag undviker att utsätta fötterna för sådana i görligaste mån, dessutom är alla nya skor jag köper av typen barfotaskor.
Och det är fascinerande vilken skillnad val eller avsaknad av skodon gör för hur jag springer. Jag har två olika så kallade barfotaskor som jag oftast springer med. Ett par har lite mer terränggående mönstring undertill vilket gör dem lite mer dämpande än de andra som är tunna och helt platta. I de terränggående kan jag springa lite varstans; i de tunnare tar jag gärna steget upp i gräset emellanåt, och springer jag barfota så söker jag gräs som underlag varhelst jag tar min runda. Har sån tur att jag bor precis bredvid Bulltofta rekreationsområde där det finns mycket grusgångar och än mer gräs att springa på. Mitt löpsteg förändras bara mellan de här tre olika varianterna – där helt barfota innebär att jag är maximalt medveten om både underlag och hur jag möter marken med min bara fot.
Så ja. Jag springer barfota. Emellanåt. Och tycker verkligen om det! Men du då – springer du någonsin barfota?
HERO - the coach 
Pingback: Att möta marken | HERO – the coach
Hej Helena!
Jag springer emellanåt barfota i stranden på sommar och jag tycker verkligen om det! 🤩 Men tyvärr har jag inte en strand brevid hem 😟 och jag måste vänta på nästa sommar för att göra det igen.😃
Ha en solig dag! 🌞
PabloD
Kanske kan testa att springa på gräs – för oddsen är bättre att du har en gräsplätt i närheten kanske?
Kanske då, men jag gillar känna sanden på mina fötter 😊.
Gör jag med. Men vem vet – om du testar kanske du kommer gilla känna gräset kittla fotsulorna också? 😀
För tillfället är samvetsfrågan om jag springer överhuvudtaget. Det gör jag inte. Eller, jag började lite grann härom dagen. Men. Jag provade, glad i hågen och nyfrälst på Born to run för några år sedan. Sprang barfota på Roslagens tomma, solvarma asfaltsvägar. Njöt av känslan. Visst gjorde det ont när jag landade på en sten eller ett gruskorn. Men det var skönt att ha den direkta kontakten mellan foten och vägen.
Fast sen… gjorde det ont i hela foten och hela benen och ryggen. Det där med att börja försiktigt har ju aldrig varit något för mig. Och jag tror inte att det blev bättre av att jag var överviktig. Eller att jag sprang på asfalt.
Jag kan definitivt tänka mig att prova igen. Men då ska jag vara många kilo lättare än idag och fötterna ska få vänja sig långsamt. Och springa på mjukt underlag.
Ja, det gäller verkligen att vänja sig sakteliga och dessutom att tänka på att undvika hårt underlag i görligaste mån!
Ett tips är att hålla fingrarna i öronen och lyssna hur det låter vid varje nedslag som fötterna gör. Om det dundrar inom dig, så sätter du i hälen/foten alldeles för hårt. Det ska inte höras mycket alls! Värt att laborera med, jag lärde mig mycket så och sätter emellanåt fingrarna i öronen av just det skälet, för att få syn på hur jag möter marken.
Wow, det var ett bra tips!
På sommaren på gräset eller i sanden kan jag springa barfota. Annars har jag ”frökenfötter” som gör ont vid minsta gruskorn. Det går alltså träna upp motståndskänslan i dem?
Har förstått det som så att det inte är så att fötterna ”härdas” per se, utan snarast att nerverna börjar funka som tänkt: dvs att det som ”borde göra ont” gör ont, medan sånt som ”inte borde göra ont” gör mindre ont, som t ex att gå på grus, vilket är vad våra fötter är skapta för att klara av. Så ja, svaret blir att det går att träna upp!