Springer du barfota?

– Springer du barfota? Gör det inte ont?, utbrast den ena av två kvinnor från hemtjänsten som kom ut från ett av lägenhetshusen i närheten.
Jag fann mig inte riktigt, utan utbrast:
– Att springa barfota är det bästa för foten!

De tittade på mig och smålog, och fortsatte sedan åt sitt håll medan jag drog iväg åt andra hållet. Skulle tro att de fortsatte prata om barfotalöpning åtminstone ett par minuter till.

Och visst kan det göra ont. Ibland. Om jag lite ouppmärksamt sätter foten på en smärre sten, eller landar på en tistel som gömmer sig i gröngräset. Ju kallare det är ute, desto mer ont gör det har jag upptäckt. Men idag var det riktigt skönt. Bra stuns i benen och fötterna mådde finfint på både grus och gräs.

Mina fötter – eller mer sant, hela kroppen! – har successivt fått vänja sig vid att gå mer och mer barfota. Jag har haft barfotaskor i tre-fyra år, och numera går jag nästan uteslutande i barfotaskor. Fötterna vänjer sig snabbt av vid trånga och rörelsehindrande skor och jag undviker att utsätta fötterna för sådana i görligaste mån, dessutom är alla nya skor jag köper av typen barfotaskor.

Och det är fascinerande vilken skillnad val eller avsaknad av skodon gör för hur jag springer. Jag har två olika så kallade barfotaskor som jag oftast springer med. Ett par har lite mer terränggående mönstring undertill vilket gör dem lite mer dämpande än de andra som är tunna och helt platta. I de terränggående kan jag springa lite varstans; i de tunnare tar jag gärna steget upp i gräset emellanåt, och springer jag barfota så söker jag gräs som underlag varhelst jag tar min runda. Har sån tur att jag bor precis bredvid Bulltofta rekreationsområde där det finns mycket grusgångar och än mer gräs att springa på. Mitt löpsteg förändras bara mellan de här tre olika varianterna – där helt barfota innebär att jag är maximalt medveten om både underlag och hur jag möter marken med min bara fot.

Så ja. Jag springer barfota. Emellanåt. Och tycker verkligen om det! Men du då – springer du någonsin barfota?

 

Bara fötter

barfotaDet finns 200 000 nervändar. I varje fot. Visste du det?

Kan du tänka dig så många signaler dessa nerver förmedlar till resten av kroppen och knoppen?

Vad händer då när vi stänger in fötterna i strumpor och tjocka stötdämpande skor? Hur många signaler går vi miste om, som kroppen är skapt för att ta hänsyn till, och än viktigare, signaler som förmedla sådant kroppen behöver veta för att kunna fungera på bästa sätt?

Hur ofta går du barfota? Och var? För samtidigt som foten är skapt för att ”klara sig själv” så att säga, är det ju också så att den inte är skapt för att traska på asfalterade och stensatta trottoarer dagarna i ända. Under vår semester i Seattle och Vancouver växlade jag därför mellan mina barfotaskor (som skyddar men är tillräckligt tunna så jag känner allt under foten och därför väljer det mjukaste underlaget jag kan hitta) och ett par vanliga gympaskor. De sistnämnda använde jag när jag visste att vi skulle knata runt i downtown en hel dag till exempel.

Men nu. Hemkommen. Då släpper jag dem fria. Passar på att njuta av sommarvärmen medan jag går barfota runt Bulltofta i bara fötter. Ikväll blev jag erbjuden ett par sandaler av en herre som kom emot mig, han skrattade när jag svarade att det är så skönt att gå barfota.

Älskar att känna mig för, med fötterna, försiktigt sätta ner foten för att säkra att underlaget är ok, innan jag lägger över hela tyngden på den nedsatta foten. Emellanåt hoppa till, skrika urk när jag trampar i en slajmig tuva av avklippt gräs, eller aj när jag inte lyckas undgå en vass liten sten.

Fötter. Ett av naturens underverk, skapt för att ta mig genom hela livet. Vem är då jag att förvägra dem möjligheten att fungera till fullo?