Optimism (bok 18 av 26)

Optimism. Skriven av Francesco Alberoni, italiensk sociologiprofessor i Milano, enligt baksidestexten. En bok som med sina 158 sidor var lättläst samtidigt som den skavde. I åtminstone 150 av de 158 sidorna.

Jag vet inte. Det känns som om Francesco ger mig alla chanser i världen att använda mig av hans beskrivningar av människor – Olycksprofeten, Nihilisten, Den som aldrig avslutar meningen, Den som inte ger beröm, Den otacksamme, Den fege, Den som stör… ja ni förstår kanske?! Och då har jag i denna uppräkning inte ens kommit till slutet av bokensandra av fem delar – för att peka finger, för att döma ut, för att förringa mina medmänniskor (för aldrig kan jag väl känna igen mig själv i benämningar som dessa?). Och det skaver. Om och om igen.

Fast visst hittar jag guldkorn. Ett litet här. Ett något större där. Till exempel ”Modet är påbörjandets dygd. Dess motsats är att inte handla, att gömma sig. Inte rädslan, för även den modige är rädd. Men han övervinner rädslan och kastar sig ut i världens ovisshet.” som inleder Den fege i bokens andra del ”Den som bestämmer”.

Eller detta:
”Livet är till sitt väsen och sin struktur projekt och risk. Det finns alltid ett ögonblick när vi andlöst väntar.” Från Att bestå provet i fjärde delen om ”Framgång och kreativitet”, som överlag var den del av boken där jag fann allra flest guldkorn.

Fast sen kommer den, Krisen ur femte och sista delen ”Att vara sig själv” och jag faller handlöst. Vackert formulerat och klokt. Här sätter Alberoni ord på något jag längtat efter att läsa, inser jag, när jag läser: ”Allt vi gör föds som en öppning mot världen, som armar utsträckta för att gå till mötes och ta emot. Men denna rörelse blir en tom ritual när den upprepas ett oändligt antal gånger. Den uttrycker inte längre oss själva, den anknyter oss inte längre till livet.
Och det är därför som vi då och då behöver en kris. […]
Krisen är det förödande begynnelseögonblicket av en process av tillfrisknande och återuppbyggnad.
I psykets liv finns inget verkligt framåtskridande utan dessa avbrott då vi förmår ifrågasätta oss själva, det vi uträttat och det vi vill på ett radikalt sätt.”

Så frågan är: Är det en bok jag tycker om? Nja… Skulle jag rekommendera den? Tja… Fann jag något av värde i läsningen? Oh ja, enormt mycket. Inte minst i skavet, för det i sig bär med sig budskap till mig.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.