Läser en bok vid namn ”Att vara jordad” med den uppseendeväckande undertiteln ”den kanske viktigaste upptäckten för vår hälsa i modern tid”. Skriven av Clinton Ober. Och ja. Den är flummig så det förslår. Och samtidigt säger hela min varelse att det ligger mycket i det här. Vi har ändrat sättet människan ”är människa” på så många sätt senaste seklerna, att det Clinton skriver om jordning känns oerhört logiskt, sannolikt, troligt och vettigt.

Och nog skulle detta (vaddå detta? Jamen, läs boken, eller googla lite. Människan jordar sig för sällan, och det skapar problem för oss, om vi inte jordar oss, är kortfattat bokens budskap.) kunna vara en av anledningarna till att trädgårdsarbete (rehabiliteringsträdgårdar ni vet) är så oerhört välgörande för folk med utmattningsdepression eller psykisk ohälsa, eller hur?

Imorse när jag gjort min sjua och det lockade lite i spring-tarmen drog jag därför på mig löparkläderna och drog iväg – barfota. Har sån tur att jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö, och där finns det gott om grusgångar och än bättre gräs att springa på.

Och det är skönt, riktigt skönt att springa (lufsa! Det är vad jag gör i sanningens namn, i synnerhet när jag springer barfota – vilket jag gjort flera gånger innan jag började läsa boken – då går det än mer långsamt, blott en smula snabbare än om jag går) barfota.

Har du inte testat så gör det – min upplevelse är att merparten av mitt fokus landar i fotens kontakt med marken, vilket gör att jag inte upplever att jag blir trött på samma vis. Jag bara lufsar på, och lufsar på, och lufsar på liksom; har inte utrymme att tänka på hur det känns i benen och höfterna, hur puls och andning ökar i frekvens, hur tröttheten kryper på osv. Istället är känslan av fotens kontakt med marken i fokus. Med det daggvåta gräset. Med vissnade löv. Med den leriga uppförsbacken. Skillnaden mellan att springa på asfalt med enstaka småstenar (aj aj!) och hur det känns att springa på en grusgång fylld med samma småstenar (mycket skönare!).

Det jag blir förvånad över är hur rena fötterna är, förhållandevis, när jag kommer hem efter en halvtimmes-runda. Dessutom så pirrar det härligt i fötterna under ett par timmar efteråt – något jag tror handlar om att fötterna får mycket taktil stimulans under rundan, och kanske också på grund av jordningen, som Clinton skriver om. Oavsett vilket ökar mitt välbefinnande efter en runda som denna!