Springer du barfota?

– Springer du barfota? Gör det inte ont?, utbrast den ena av två kvinnor från hemtjänsten som kom ut från ett av lägenhetshusen i närheten.
Jag fann mig inte riktigt, utan utbrast:
– Att springa barfota är det bästa för foten!

De tittade på mig och smålog, och fortsatte sedan åt sitt håll medan jag drog iväg åt andra hållet. Skulle tro att de fortsatte prata om barfotalöpning åtminstone ett par minuter till.

Och visst kan det göra ont. Ibland. Om jag lite ouppmärksamt sätter foten på en smärre sten, eller landar på en tistel som gömmer sig i gröngräset. Ju kallare det är ute, desto mer ont gör det har jag upptäckt. Men idag var det riktigt skönt. Bra stuns i benen och fötterna mådde finfint på både grus och gräs.

Mina fötter – eller mer sant, hela kroppen! – har successivt fått vänja sig vid att gå mer och mer barfota. Jag har haft barfotaskor i tre-fyra år, och numera går jag nästan uteslutande i barfotaskor. Fötterna vänjer sig snabbt av vid trånga och rörelsehindrande skor och jag undviker att utsätta fötterna för sådana i görligaste mån, dessutom är alla nya skor jag köper av typen barfotaskor.

Och det är fascinerande vilken skillnad val eller avsaknad av skodon gör för hur jag springer. Jag har två olika så kallade barfotaskor som jag oftast springer med. Ett par har lite mer terränggående mönstring undertill vilket gör dem lite mer dämpande än de andra som är tunna och helt platta. I de terränggående kan jag springa lite varstans; i de tunnare tar jag gärna steget upp i gräset emellanåt, och springer jag barfota så söker jag gräs som underlag varhelst jag tar min runda. Har sån tur att jag bor precis bredvid Bulltofta rekreationsområde där det finns mycket grusgångar och än mer gräs att springa på. Mitt löpsteg förändras bara mellan de här tre olika varianterna – där helt barfota innebär att jag är maximalt medveten om både underlag och hur jag möter marken med min bara fot.

Så ja. Jag springer barfota. Emellanåt. Och tycker verkligen om det! Men du då – springer du någonsin barfota?

 

Tusen tankar om träd (bok 6 av 26)

Svart valnöt, Juglans nigra, på Bulltofta rekreationsområde, Malmö.

Inledningen till boken Tusen tankar om träd av Vi-skogen lyder:
”Träd är en del av livet. De är gåvan till det nyfödda barnet. De är dansen runt granen. Utsikten från balkongen. Möblerna i våra hem. Björken du ristade in din kärleks namn i. eller ett minne över en kär släkting som inte finns bland oss längre.”

Vackra tallstammar med fötterna ljuvligt nedbäddade i den mjukaste av mossor, vid Grytthyttan.

Någon sa att träden bildar trädgårdens tak, och en trädgård utan träd… ja, det saknas något där. Det smärtar i mig när jag ser hur många köper (gamla) hus och tar ner alla träden det första de gör. Träd på vår villatomt vårdas ömt, inget har tagits ned men däremot har det tillkommit ett antal sedan vi flyttade in 2003, både sådana vi planterat (ett äppleträd, ett mullbärsträd, ett valnötsträd, en fläder, en tall och en japansk lönn – har jag glömt någon månne?) såväl som träd som självmant valt att slå sig ner.

Katten Pop älskar att klättra i träd!

Jag älskar verkligen träd. Bläddrade igenom mina bilder på jakt efter ett foto till detta blogginlägg… misslyckades fatalt som märks. Och då var det många vackra foton som fick stryka på foten. Jag tycker också väldigt mycket om det kinesiska talesättet Bästa tiden att sätta ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är idag. Därför blir jag glad när jag sitter här och funderar över hur många träd jag planterat, både i min egen trädgård och på andra platser. Har gett bort träd i Vi-skogen, via barnfonden.se och actionaid.se, men också planterat träd i Kenya via Better Globe, något som är en kombination – en investering som samtidigt gör gott. Både barn och bonusbarnbarn får träd av mig via Better Globe på högtidsdagar.

I Tusen tankar om träd, som är Vi-skogens jubileumsbok efter 30 år av trädplantering i Kenya att: ”För 50 år sedan täcktes 10 procent av Kenyas yta av skog. 2006 var siffran nere på 1,7 procent. Efterfrågan på odlingsbar mark, timmer och kol leder till att allt mer skog skövlas. Mark som tidigare var täckt av skog är numera uttorkad barmark. Träden behövs för näring i jorden och som skugga för djuren och människorna. Men även för matlagning och byggnadsmaterial. Utan träd överlever vi inte, folk kommer att dö. Jag säger alltid till alla jag träffar att ‘om du hugger ner ett träd, plantera fem nya‘.”

Hur, och var, du planterar träd, spelar kanske mindre roll?
Men att och ju fler du planterar, desto bättre är det. För oss alla!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Jordad.

Läser en bok vid namn ”Att vara jordad” med den uppseendeväckande undertiteln ”den kanske viktigaste upptäckten för vår hälsa i modern tid”. Skriven av Clinton Ober. Och ja. Den är flummig så det förslår. Och samtidigt säger hela min varelse att det ligger mycket i det här. Vi har ändrat sättet människan ”är människa” på så många sätt senaste seklerna, att det Clinton skriver om jordning känns oerhört logiskt, sannolikt, troligt och vettigt.

Och nog skulle detta (vaddå detta? Jamen, läs boken, eller googla lite. Människan jordar sig för sällan, och det skapar problem för oss, om vi inte jordar oss, är kortfattat bokens budskap.) kunna vara en av anledningarna till att trädgårdsarbete (rehabiliteringsträdgårdar ni vet) är så oerhört välgörande för folk med utmattningsdepression eller psykisk ohälsa, eller hur?

Imorse när jag gjort min sjua och det lockade lite i spring-tarmen drog jag därför på mig löparkläderna och drog iväg – barfota. Har sån tur att jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö, och där finns det gott om grusgångar och än bättre gräs att springa på.

Och det är skönt, riktigt skönt att springa (lufsa! Det är vad jag gör i sanningens namn, i synnerhet när jag springer barfota – vilket jag gjort flera gånger innan jag började läsa boken – då går det än mer långsamt, blott en smula snabbare än om jag går) barfota.

Har du inte testat så gör det – min upplevelse är att merparten av mitt fokus landar i fotens kontakt med marken, vilket gör att jag inte upplever att jag blir trött på samma vis. Jag bara lufsar på, och lufsar på, och lufsar på liksom; har inte utrymme att tänka på hur det känns i benen och höfterna, hur puls och andning ökar i frekvens, hur tröttheten kryper på osv. Istället är känslan av fotens kontakt med marken i fokus. Med det daggvåta gräset. Med vissnade löv. Med den leriga uppförsbacken. Skillnaden mellan att springa på asfalt med enstaka småstenar (aj aj!) och hur det känns att springa på en grusgång fylld med samma småstenar (mycket skönare!).

Det jag blir förvånad över är hur rena fötterna är, förhållandevis, när jag kommer hem efter en halvtimmes-runda. Dessutom så pirrar det härligt i fötterna under ett par timmar efteråt – något jag tror handlar om att fötterna får mycket taktil stimulans under rundan, och kanske också på grund av jordningen, som Clinton skriver om. Oavsett vilket ökar mitt välbefinnande efter en runda som denna!