Springer du barfota?

– Springer du barfota? Gör det inte ont?, utbrast den ena av två kvinnor från hemtjänsten som kom ut från ett av lägenhetshusen i närheten.
Jag fann mig inte riktigt, utan utbrast:
– Att springa barfota är det bästa för foten!

De tittade på mig och smålog, och fortsatte sedan åt sitt håll medan jag drog iväg åt andra hållet. Skulle tro att de fortsatte prata om barfotalöpning åtminstone ett par minuter till.

Och visst kan det göra ont. Ibland. Om jag lite ouppmärksamt sätter foten på en smärre sten, eller landar på en tistel som gömmer sig i gröngräset. Ju kallare det är ute, desto mer ont gör det har jag upptäckt. Men idag var det riktigt skönt. Bra stuns i benen och fötterna mådde finfint på både grus och gräs.

Mina fötter – eller mer sant, hela kroppen! – har successivt fått vänja sig vid att gå mer och mer barfota. Jag har haft barfotaskor i tre-fyra år, och numera går jag nästan uteslutande i barfotaskor. Fötterna vänjer sig snabbt av vid trånga och rörelsehindrande skor och jag undviker att utsätta fötterna för sådana i görligaste mån, dessutom är alla nya skor jag köper av typen barfotaskor.

Och det är fascinerande vilken skillnad val eller avsaknad av skodon gör för hur jag springer. Jag har två olika så kallade barfotaskor som jag oftast springer med. Ett par har lite mer terränggående mönstring undertill vilket gör dem lite mer dämpande än de andra som är tunna och helt platta. I de terränggående kan jag springa lite varstans; i de tunnare tar jag gärna steget upp i gräset emellanåt, och springer jag barfota så söker jag gräs som underlag varhelst jag tar min runda. Har sån tur att jag bor precis bredvid Bulltofta rekreationsområde där det finns mycket grusgångar och än mer gräs att springa på. Mitt löpsteg förändras bara mellan de här tre olika varianterna – där helt barfota innebär att jag är maximalt medveten om både underlag och hur jag möter marken med min bara fot.

Så ja. Jag springer barfota. Emellanåt. Och tycker verkligen om det! Men du då – springer du någonsin barfota?

 

Växtkraft, del tre

Sonen förändras dag för dag, jag ser hans drag växa till sig, allt mer av de barnsliga dragen försvinner, och i dess ställe träder något annat fram. Som en skugga av framtiden. Jag börjar, allt mer tydligt, se glimtar av mannen han kommer att växa upp till. Jag önskar och hoppas den vuxna mannen tar med sig det bästa av de drag han hittills visat upp i världen, under sina första elva år på jorden.

Ömheten, kärleksfullheten, humorn. Förmågan att njuta, av beröring, av en kram, av att gosa med katt eller hund.

Det konstnärliga, skapelsekraften, färgkoordineringen och förmågan att se och själv skapa vackra mönster.

Intellektet, snabbt, porlande, med en stor vilja att lära. Läser, tittar, fingrar nyfiket på världen.växtkraft sonDet fysiska. I besittning av en fysisk säkerhet jag är avundsglad över, något jag ser i honom som jag aldrig själv upplevt. Tryggheten, vissheten i vad hans kropp och psyke förmår göra, och inte förmår. Han är säker till hand och fot, utmanar sig, men inte dumdristigt. Han vet sina nuvarande gränser och hedrar dem. Sträcker sig lite grann utanför dem, och tänjer därmed sakta men säkert ut gränsen för vad han fysiskt förmår göra.

Sonen min, du vackra själ.
Jag älskar dig. Bebisen du var, mannen du kommer bli.
Och mest av allt, den du är, i just denna stund.