Mandala!

Mandala betyder cirkel, hemligt rum, centrum, på sanskrit.

Tanken är att hålla sig innanför cirkeln… till dess det är en begränsning du inte vill förhålla dig till. Det var uppmaningen jag fick första gången jag skulle måla mandala, som ett inslag i en coachutbildning jag gick på Coachwalk Academy. Jag tyckte det var så fint, att det finns en ram att förhålla sig till, och den kan man också välja att inte förhålla sig till. Som så mycket annat i livet.

Har suktat efter att måla mer mandala ända sedan dess, men inte kommit till skott. Men så lyckades jag skapa ett specialartillfälle hos Lisa Rislöw, där jag och fem andra kvinnor ställdes inför vars en vit målarduk, en massa färgburkar, plasthandskar och trasor. Med ramar att förhålla oss till och varm vägledning av Lisa, gav vi oss alla i kast med att skapa vår alldeles egna mandala, eller som Lisa själv skriver ”möten med din inre signatur”.

Inspirerande. Rogivande. Meditativt. Kreativt.
Spänningsfyllt – den där lilla stundens tvekan innan handen lägger an till målarduken… vad vill komma ur mig, vad vill ske, i just detta nu?

Fantastiskt god fika, som välbehövligt break då den lagda grunden torkade, innan vi gav oss i kast med själva Mandalaskapandet med vit akrylpenna.

Sex kvinnor.
Sex Mandala.
Oerhört skilda skapelser. Allas våra inre signaturer tog sig väldigt unika uttryck.
Alla sex väldigt kraftfulla. Speciella. Värdefulla.

Vi avslutade med att dela ett par ord om våra respektive Mandala – betydelsen och signifikansen som vi, var och en, läste in i dem. Ingen jämförelse mandala emellan, utan varje mandala fick ta plats utifrån sina alldeles egna förutsättningar. Så där som jag önskar alla och envar i mänsklig skepnad skulle få lov att göra.

Får du chansen att Måla Mandala – så rekommenderar jag dig varmt att ta tillfället i akt!

Den gyllene regeln

Den gyllene regeln. Förekommer i de flesta (alla?) religioner i en eller annan form. I bibeln uttrycks den så här: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Det är nånting i den som skavt för min del, främst för att jag läst in en betydelse av att jag då ska behandla folk som jag vill bli behandlad, snarare än som de vill bli behandlade. Som om det funnes någon slags universell one-size-fits-all som dessutom är baserad på mina mått.

Men när jag läste ett par rader ur Agneta Sjödins bok En av de tolv så kände jag hur poletten trillade ned. Agneta skriver: [Jesus] sa åt oss att aldrig göra åtskillnad på folk, utan möta varje människa med ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. Vi skulle alltid hjälpa våra bröder och systrar i nöd. ‘Vad du ger är vad du får. Ge och få tillbaka tusenfalt.’ Det lärde Jesus oss.

Poletten som trillade handlar om undertexten, det vill säga de tankar jag tänker i varje möte. Om jag tänker fy bubblan, vilken rälig, elak och ogin typ så landar nog inte mötet så särdeles väl. Tänker jag istället oh, vilken underbart, härlig och fantastisk människa är det bra mycket större chans att mötet landar särdeles väl!

Och det är så klart vad gyllene regeln handlar om. Om undertexten. Jag vill verkligen bli bemött med en god undertext, och därför ska också jag möta alla med en god undertext och ett kärleksfullt och ödmjukt sinne. På detta vis får var och en precis vad hen behöver, för ett kärleksfullt och ödmjukt sinne uppfattar de individuella nyanserna!

#YesAllWomen – feministerna skriver om berättelsen

Här ett kapitel i Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit som jag, liksom det föregående, också har svårigheter med. Inte för att det inte berör mig. Det gör det. Enormt mycket. Men för att jag inte riktigt har känslan av att stå på fast mark i frågan. Det är ett gungfly jag tar mig ut på, när jag ska försöka göra en reflektion kring kapitlet.

Solnit inleder kapitlet med en reflektion kring en massaker på studenter i Isla Vista i Kalifornien, i maj 2014: ”Det var en avgörande match i idéernas världsmästerskap. Lagen kämpade ursinnigt om bollen. Det stjärnspäckade feministlaget försökte gång på gång sparka in den mellan målstolparna som hade påskriften Generella samhällsproblem, medan motståndarlaget, som bestod av de konventionella medierna och konventionella gubbar, var fest beslutet om att få in den i den vanliga målburen, som hette Isolerad händelse.”

Isolerad händelse?

Ja. Alltså.
Är något någonsin en isolerad händelse egentligen?
Hänger inte allt ihop? Vad vi gör, vad vi ser, vad vi uppmärksammar?
Allt vi upplever påverkar oss, i en eller annan riktning.
Så – finns det egentligen isolerade händelser?

(Och nej! Jag säger inte att ”omständigheter ursäktar”. Inte under några omständigheter, tror jag. Däremot kan omständigheterna ge en förklaring.)

”[…] när schizofrena personer i Indien hör röster är det mer sannolikt att rösterna säger åt dem att städa, medan det är mer sannolikt att amerikaner får höra att de ska bruka våld. Kulturen har betydelse.

Stämmer det?
Inte en susning. Räknar med att Solnit gjort sin research – fast det är ju min lathet som talar. Googlar genast och finner artikeln The violence in our heads. Och oavsett – det är klart kulturen påverkar. Ingen man är en ö, säger talesättet, och det stämmer så klart. Vi formas av våra upplevelser, våra erfarenheter, vår omgivning, det vi uppmuntras och lärs till. Och reklambranschen skulle vara helt död, ja, aldrig ens ha uppstått, om det inte var så att vi människor i allt är ganska lättpåverkade!

Så hur ser kulturen ut? Och hur bidrar jag till den? Vad är mitt tillskott – vad gör jag för att vara med och forma och omforma den? Vad är det för saker jag kastar ner i grytan, och vad leder det till?

Solnit citerar en twittrande Jenny Chiu: ”Visst. #NotAllMen är kvinnohatare och våldtäktsmän. Det handlar inte om det. Det handlar om att #YesAllwomen lever i rädsla för dem som är det.”

Och kanske är det i dessa meningar som min ovilja att skriva om detta kapitlet når sin kulmen. För jag vill inte leva i rädsla för nånting. Jag känner inte att jag gör det heller. Samtidigt som jag definitivt inte kan slå påståendet ifrån mig, för ja, det händer, om inte dagligen, så kanske varje vecka, att tanken slår mig. Att jag, när jag cyklar hem från Lindy Hop-kursen sent om kvällarna, är lite extra vaksam och om jag hör en cykel komma upp bakom mig, tittar mig om, och är på min vakt tills bakomliggande cyklist (givet att jag fått syn på en en man), har cyklat förbi mig. Likadant som att jag, när jag går en promenad på Bulltofta en mörk höstkväll, får lite hjärtklappning om jag går genom ett område som är dåligt upplyst med mycket buskage.

Jag vill inte.
Men jag känner den.
Rädslan.
Otryggheten.

Och fasiken. Jag hatar inte mycket… men den hatar jag nog. Jag hatar att jag överröses av tankar som skapar känslor av otrygghet och rädsla, av ett behov att skydda mig själv, att vara extra vaksam, stoppa handen i fickan och krama nyckelknippan så att nycklarna sticker ut mellan mina knutna fingrar, så att jag, om jag hamnar i nöd, åtminstone kan verka tillräckligt hotfull så den-skrämmande-mannen-i-min-fantasi ska slinka iväg i skydd av mörkret… bara för att leta efter ett annat offer?

Ja.
Så där går tankarna.
Och det skaver. Rejält.

Jag vill inte tänka den typ av tankar som resulterar i känslor som dessa.
Jag vill verkligen inte det. Men hur kommer jag från dem? Vad skulle krävas, av mig, såväl som av den kultur, den kontext, det samhälle jag lever i, för att jag skulle kunna undvika att erkänna att jag är en av #YesAllWomen?


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min åttonde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

I det sista regnet (bok 3 av 12)

”Betrakta världen som din lekpark och människorna i den som dina kamrater. Se de världsliga tingen som enbart leksaker. Behandla din svaghet som din styrka och erkänn att den är en del av din personlighet. Lev livet som ett barn utan att tänka på riskerna att misslyckas.”

I det sista regnet.
Janesh Vaidya.

Vacker, finstämd och tankeväckande bok.

Du vet, fylld av sånt där som är självklart…. fast med handen på hjärtat så lever definitivt inte jag (alltid och till fullo) efter alla dessa självklarheter, så när jag läser dem blir gapet mellan tanke och handling, mellan varande och görande, än mer uppenbart.

”[…] vet jag att han är galen och därför bara kan tala ur hjärtat, så han är lätt att förstå sig på. Att vara galen kanske betyder just det: att sakna förmågan att dölja sina tankar och känslor bakom hjärtats ridå, att inte kunna uppträda så som samhället förväntar sig. När det inre sliter sig loss förlorar man de egenskaper som anses nödvändiga för att man ska kunna smälta in i den moderna civilisationen. Den som beter sig annorlunda genom att följa hjärtats bud stämplas som galning, en som inte klara sin roll i samhällets teaterpjäs.”

Tillsammans med fjortonåringen väntade jag på mor, moster, bror och svägerska i Ängelholm. Vi satte oss på en bänk vid torget, och jag tog fram min fån. Trillade över Don’t stop believin’ av Journey, framförd av Postmodern Jukebox, en fantastisk version, tyckte på play, med ljudet i högtalarna för en gångs skull. Började bums sittdansa… och det tog inte många sekunder innan jag dansade ut på torget och rockade loss.

Till fjortonåringens stora fasa.
Till förbipasserande fotgängares stora glädje.

Gav upphov till många stora leenden, vilket jag så gärna bjuder på. Men framför allt var det precis vad Janesh skriver som jag gjorde: följde hjärtats bud. Släktingarna som klev av bussen lagom till att jag dansade som värst vågade sig åtminstone fram för att få vars en välkomstkram av mig. (Och jodå, även de bar stora leenden!)

Med världen som min lekpark, och människorna som mina kamrater, med fantastisk musik, ljuvligt väder och på gott humör. Då blir det liksom galenskap av det!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Igelkottens elegans (bok 2 av 12)

”Som vanligt räddas jag av att folk vägrar tro på sådant som spränger ramarna för deras små inrutade tankebanor.” 

Därför älskar jag tankespjärn, som gör just det, spränger ramarna för mina inrutade tankebanor. Tvingar mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

En så fin bok. Välskriven, udda, putslustig och djupsinnig, humoristisk och samtidigt icke-skönmålande. Tycker om. Mycket. Och jodå, tankespjärn bjuder den på, på många vis.

”Soldatens kraft är inte energin som han utstrålar för att skrämma den andre genom att sända ut en massa signaler, det är kraften han hämtar inom sig själv genom att vara samlad i sig själv.”

Haft mycket för mig senaste tiden, och inte riktigt haft ro att läsa ut boken, som jag började läsa i slutet av januari. Men så slog det mig att jag har två böcker att blogga om i februari, den svenska såväl som den engelska boken för månaden, och endast två söndagar kvar. Så under eftermiddagen har jag krupit upp i soffhörnet, med en varm vetekudde i knät, en filt om benen och katten Pop slumrandes bredvid mig.

”Utanför rasar eller slumrar världen – konflikter flammar upp, krig bryter ut, människor lever och dör, stater går under, nya uppstår för att strax utplånas – och mitt i allt larm och tumult, medan bärlden går sin gilla gång med buller och bång eller i total stagnation, briserar, rämnar och föds på nytt, mitt i allt detta pulserar människolivet.” 

Läst.
Njutit.
Skrattat.
Läst ut.

”Var finns skönheten? I det stora och mestadels förgängliga, eller i det lilla som i all anspråkslöshet kan förgylla nuet med en glans av evigheten?” 

Bläddrar igenom den, så där som jag gör, och noterar glatt att jag har många marginalnoteringar att ta fasta vid. Ett blogginlägg, två, tre… har material till många med elva stycken markeringar att fotografera och spara i Evernote som bokreflektion, hashtaggen jag använder av just det skälet. Att kunna plocka fram och finna inspiration till nya inlägg.

”[…] jag vill tillåta andra att göra mig gott.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Min ultimata pod-lista!

Har skapat en podlista med engelska poddar som jag verkligen rekommenderar, och tänkte först fylla den med 100 poddar innan jag skapar en svensk motsvarighet. Men… nä. Det är läge att skapa motsvarigheten till The Ultimate Podlist.

Jag lyssnar oerhört mycket till poddar. Mestadels engelska, men nog har jag även lite svenska guldkorn som ess i rockärmen. Jag kommer att tipsa om poddar som jag antingen har, eller kommer att, blogga om, eftersom jag gärna vill förmedla vad det är som lockar mig med avsnittet i fråga.

Rätt upp och ned så kan jag komma på fem avsnitt som jag gärna vill ha med på min 100-lista (som jag kommer skapa som ett separat inlägg som jag uppdaterar med oregelbundenhet):

#062 Pace on earth – Anders Nordström, Sveriges fotguru

Ett Samtal – Med Sara Modig

100%-podden möter Therese Mabon

60 minuter – 39. Antje Jackelén

Kaxigt nog avslutar jag med en pod med mig själv som gäst:
(Ännu) Ett Samtal – Med Helena Roth

Har inte bloggat om Ett Samtal med själssystra Sara modig (än) men det ska jag definitivt, och detsamma om avsnittet från 60 minuter med Antje Jackelén. Och har ju inte ens nämnt några avsnitt av Myter och Mysterier, och… Jamen jodå, nog ska jag lätt kunna skrapa ihop en ganska skaplig lista över favoritpodavsnitt även på svenska allt!

Vad är ditt bästa pod-avsnitt? Har du något som du lyssnat till om och om igen? Eller ett sånt där avsnitt som gör att du helt plötsligt ser världen i ett annat ljus? Tar mer än gärna emot tips!

Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga

Sitter här och har bloggtorka, när jag kommer att tänka på mitt löfte (till mig själv) att blogga om vart och ett av kapitlen ur Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Plockar fram boken ur högen med lästa böcker på pianot, letar samtidigt fram det senaste blogginlägget (om Gammelmor Spindel), och bläddrar upp till kapitel sex: Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga.

[…] ”planen, ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar.”

Det är ett år sedan jag läste boken, så jag tackar min lyckliga stjärna för min vana att läsa med blyertspenna i hand – med streck, pilar, stjärnor, utropstecken och hjärtan markerar jag meningar, stycken, passager som väcker något inom mig, vad det än månde vara.

”Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det. Ibland tror jag att sådana anspråk på vederhäftigt vetande är språkliga tillkortakommanden, det djärva påståendets språk är enklare och mindre ansträngande än nyansernas, tvetydigheternas och gissningarnas språk.”

Så jag läser de markerade passagerna och blir genast överlycklig. Oh, vilken skatt! Solnit är en författare vars språk jag tycker om, men än viktigare är att hon ofta lyckas sätta ord på saker jag kanske, möjligen, eventuellt har anat i perifierin av min förståelse av världen… och så står det plötsligt där, i ord, i text, som känns så självklar. Och så öppnas tidigare okända delar av världen för mig, som bjuds jag in till en helt ny och tidigare outforskad kontinent. Som en upptäcksforskare!

”Jag hörde en gång talas om en botaniker på Hawaii som hade en talang för att hitta nya arter genom att gå vilse i djungeln, genom att bege sig bortom sitt vetande och sitt sätt att tillägna sig det, genom att låta erfarenheten växa sig större än hans kunskaper, genom att välja verkligheten istället för planen.” 

Ställde en gång en fråga på Facebook och frågade vad människor tänkte på när de tänkte på mig. En FB-bekant skrev ”vilse” och skickade sedan ett meddelande och förklarade sitt tänk. Jag tackade, innerligt och helhjärtat, för det kändes som en komplimang, just av de skäl som Solnit lyfter fram ovan. Genom att gå vilse finner jag så mycket mer, än när jag vet var – och vad – jag är.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren