Det var bra och så, men… jag hade högre förväntningar så jag blev lite besviken.
Har du tänkt på hur förunderligt motsägelsefullt det där är?
Du upplever något, sång och musik, dans, en film, en bok, en middag eller semester. Och allt är bra. Kanske till och med jättebra. Men – detta eviga men – du hade högre förhoppningar. Du förväntade dig att svepas med handlöst av föreställningen, att semestern skulle skimra rosenröd med total avsaknad av gnissel och skav, att middagen skulle förlöpa helt perfekt. Så fast allt var bra, kanske till och med jättebra, så lämnar du med känslan av besvikelse. Det var bra, men inte så bra som det kunde varit, som du hade bestämt dig för inombords att det borde varit. Och besvikelsen tar över.
Där har du nackdelen med förväntningar. Väldigt sällan har jag själv upplevt, eller hört andra yttra sig i termer om att förväntningarna blev med råge överträffade. Det händer. Men ack så sällan. Desto oftare grusas förväntningar.
Krasst sett verkar det som att saker och ting sällan lever upp till förväntningar, och än mer sällsynt är det att de överträffas. Så vi bäddar för besvikelse. Känslan av att snuvas på konfekten, inte riktigt få det där färgsprakande fyrverkeriet som vi i vårt inre målat upp som den enda rättmätiga målbilden. Det som måste ske för att vi ska bli nöjda.
Varför gör vi så? Varför lär vi oss att bädda för besvikelse på detta vis?
Jag har tidigare skrivit om förväntningar och överenskommelser. Men detta handlar om något annat. Onekligen är det svårt skapa en överenskommelse med en bok om vilken upplevelse jag ska ha när jag läser den. Vad jag kan göra är dock att förändra mitt förhållande från ett av förväntan till ett av förhoppning.
Den ljuvliga poolen! Innehöll den varmt eller kallt vatten tror du?
När jag hoppas att något ska bli underbart, är det (åtminstone för mig) mycket enklare för mig att släppa taget och bara vara i det. Leva mig in, med hull och hår, njuta av upplevelsen, utan att jämföra den mot en inre föreställning. Jag hoppas att det ska vara bra, och det är bra. Besvikelsen uteblir till skillnad från när jag väntar att något ska vara på ett visst sätt och verkligheten sällan motsvarar min inre fantasiskapade drömbild.
Själv försöker jag få syn på förväntningar som dyker upp, och samtidigt så är jag observant på mitt språkbruk. Jag väljer medvetet ordet förhoppning, som för mig bär bubblet, champagnebubblet, pirrande i benen, det som kan komma att bli, istället för ordet förväntning, som bär en mycket mer livlös energi. Den är fast, given, inte alls bubblig och formbar, på något vis.
Ja. Jag vet inte jag. Kanske är det bara semantik, helt i onödan, meningslösa funderingar och val av ord?
Fast. Nej. Det är inte det. Inte för mig. Jag väljer förhoppning över förväntning alla dagar i veckan, för det gör mig friare att vara i en upplevelse, fullt ut. Gör mig friare att leva mig in i – och ta emot – upplevelser, utan en inre måttstock att jämföra dem mot. Det ger mig mer champagnebubbel i livet; något jag verkligen njuter av!
HERO - the coach 
Pingback: Nextopia (bok 10 av 12) | HERO – the coach
Pingback: Midsommar. | HERO – the coach
Pingback: Förväntan, förhoppning och Dag Hammarskjölds skål! | HERO – the coach
Pingback: En Droppe Midnatt – på scen | HERO – the coach
Jag hatar att bli besviken, så jag brukar försöka att inte ha några förväntningar eller förhoppningar inför sånt som jag normalt sett borde tycka skulle bli jättekul eller härligt. Negativt tänkande, brukar jag säga halvt på skoj, är grejen. Det är härligt att bli positivt överraskad.
Knäppt? Kanske.
Att leva på förväntningar kan vara halva resan. Att få känna in och förbereda sig. Men så blir det sällan i mitt liv, ofta gör jag något på volley, nytt jobb, nya vänner, nya resor. Sällan är något särskilt genomtänkt, går mycket på känsla. Det håller jag på att ta tag i, mindre spontanitet mer inkänning. Skyller på att jag inte längre arbetar med händelsestyrda yrken som förr. Nu ska jag tänka efter både en och två gånger. Då kommer mina förväntningar bli mer som jag vill ha det. Vattnet i poolen är kallt och uppfriskande, efter några rundor är du härligt uppvärmd.
Att resa i sitt inre med ett yttre öga på sin egen praktik… Vattnet i poolen är. Det är det enda jag landar i efter din text. Kanske för att jag själv just nu finner en enorm tillfredsställelse av att jag är, det är ingen stor grej. Just nu.
En mening jag använt mycket den senaste tiden, bortåt ett halvår kanske hänger ihop med förväntan, hög som låg. Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som komma skall, försöker att inte recensera upplevelser mer än som berikande. Det är svårt, men det går. Och det är utvecklande. Så var det den där meningen jag använder.
Just nu befinner jag mig där min hjärna beslutat att placera min kropp.
För mig handlar det ytterst om det du H ofta pratat om, medvetna val. Allt jag gör är i någon sanning ett medvetet val. Oreflekterat eller inte. Det är ytterst få människor som är där de är utan att ha valt. I någon mån av medvetenhet.
Just nu befinner jag mig där min hjärna beslutat att placera min kropp.
Jag är.
Tillfreds.
Du är klok du!
❤
Japp. Just nu.🔆
Jag är mitt i en U-process just i mig själv och har upptäckt en sorg kring förväntningar jag haft inom ett område. Läser Sitting in the fire och har lååånga stunder i kännande och tänkande kring mig och mina förväntningar….undrar om det är dags att köra några hub-talks igen ?
Och vattnet i poolen var både varmt och kallt, och framförallt sådär bubblande runt kroppen när du dök i 😉
Oh ja. Hub-talks hade jag mått gott av!
Jag försöker närma mig saker med nyfikenhet och öppenhet. Jag tror det är samma som dina ”förhoppningar”?! Då kan jag lära mig, få syn på nytt och blir inte besviken, även om jag kanske inte älskar allt.
Ja, precis så! Andra ord, samma idé!