Podcast: Ett samtal

I höstas tjoade vännen Caspian Almerud och bad om tips på personer att föra ett samtal med, i podcast-form, om olika väl valda ämnen/tema. Jag tipsade om ett antal, inklusive mig själv, inte minst för att Caspian är en spännande person att samtala med.

Ett par veckor senare låg det en propå i Messenger, där Caspian frågade Jag ska starta en samtalspodd, som jag skrev om för jättelängesedan. Skulle du vilja vara med? Föga förvånande sa jag Ohhhh, så spännande, och ja! Klart jag vill! 

Vi hade två möjliga samtalsämnen, skrivande och ansvar, och på vår första pod-inspelningsdate samtalade vi långt om länge på tema ansvar. Dock var inte tekniken välvilligt inställd så enkom de första tjugo minutrarna fastnade. Så jag fick helt enkelt komma tillbaka till Caspian för ännu ett spännande samtal, denna gången om skrivande.

Nu är vårt samtal släppt; det är premiäravsnittet av Caspians pod Ett samtal. Jag upptäckte det lite av en slump i veckan då jag satt mig på bussen till Sjöbo, på väg till en heldag ute hos kund. Så jag fick sällskap av mig själv, och Caspian, på bussen ut.

Och vet du… det är ett jättefint samtal. Jag blir glad av att lyssna, och gläds åt att så många av mina favoritsaker lyckades ta plats under vår konversation. Som #blogg100, som var kicken som gjorde att jag verkligen kom igång med att blogga 2013; Letters to a young poet, denna fantastiskt fina bok av Rainer Maria Rilke som jag verkligen rekommenderar; hur både #skolvåren och Lou Rossling är ett så tydligt exempel på en för-kraft för mig; om värdet i att uppnå oenighet, detta favoritavsnitt från On Being med Krista Tippett; hur jag tack vare Alan Seale dansar DiSCO och ställer mig själv frågan Gagnar detta mig?; när vännen Dominic Venter fick mig att inse skillnaden mellan att vara anti- respektive icke-rasist; så fantastiskt kul det är att DanceWalk:a (som gumman i lådan!); hur fantastiskt skicklig jag varit på att banka på mig själv mentalt och sist men inte minst, hur mycket jag tycker om uttrycket Slow down to the speed of Life. Tänk så mycket – och mycket mer än detta – som kan rymmas i ett samtal!

Men kanske är det bara jag som tycker det är ett jättefint samtal, som snirkelisnurklar runt temat skrivande, med ganska rejäla avstickningar både här och där?! Jag är nyfiken på vad som väcks i dig när du lyssnar till Ett samtal, och skulle bli jätteglad om du…
lyssnar
– delar vidare
– skriver en rad till mig och/eller till Caspian med dina tankar och reflektioner.

Tillägg 14FEB2018:
Lyssna till podcasten i…
ITunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-samtal/id1344488109?mt=2
Acast: https://www.acast.com/ettsamtal
Soundcloud: https://soundcloud.com/ettsamtal
RSS-feed: http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:394349817/sounds.rss

6 frågor om webben

Webbtanten Anna bloggar om sex frågor om webben och jag blir nyfiken på mina egna svar. Så jag kör, helt enkelt:

Vem är du på och utanför webben?
I stora delar samma person, på samma sätt som jag i stort är densamma oavsett om du träffar mig i jobb eller privat. Med ett tydligt undantag, sedan jag blivit allt mer synlig på webben så har jag blivit snålare med privata bilder på mina nära och kära. Det märker jag själv främst genom Facebooks minnes-funktion ”Det här hände för x år sedan” som ger mig bilder från det förflutna att jämföra med de jag lägger upp nu.

Så vem är jag då? Tja du, den frågan kan jag orda mycket och länge om. Fast det ska jag inte. Jag nöjer mig med att säga att jag i görligaste mån försöker förankra allt jag gör i meningen med mitt liv: Att göra ett positivt avtryck.

Vad är dina favorittjänster/webbplatser på webben, och varför?
Just nu har jag följande bästa vänner på webben, i ingen särskild ordning:
Trello – för att-göra-listor (som jag älskar!)
Goodreads – för att ha koll på böcker jag läst, läser och vill läsa
Facebook och Instagram – för inspiration och KASAM
Messenger och SMS – för kontakt
Basecamp – för arbete i team
Harvest – för tidredovisning (tack Anna för tipset!)
Netflix och SVT Play – för förströelse så väl som tankespjärn
ChattyMeals – för alla nya möten och insikter
Podcaster – för skratt och gråt, för reflektion och aha-upplevelser, för igenkänning såväl som nya perspektiv
WordPress – för det ger mig en plats (eller två i mitt fall) att skriva, reflektera, fundera, upptäcka och förmedla det jag tycker och tänker kring

Vad är det absolut bästa du gjort/sagt på webben?
Hm. Vilken intrikat fråga. Hur ska jag veta det, är första tanken som slår mig. Den andra tanken kommer snabbt därefter: #skolvåren så klart! Denna livsomvälvande rörelse som startade på Twitter 2013 och på alla sätt och vis påverkat mitt liv något oerhört; som nu har uppnått sitt syfte – när det finns icke-#skolvåren-organiserade Almedalsevenemang med en titel som lyder ”Varför skola? Vilken skola? Vem leder den?” med bland annat Svenska Skolledarförbundets vice ordförande i panelen, tja, då känns det som vi frågat #VarförSkola tillräckligt högt, ofta och mycket!

Vilka personer har du inte träffat annat än digitalt men skulle vilja äta middag med och varför?
Jag är ju så lyckligt lottad att jag faktiskt har träffat väldigt många av mina digitala vänner även i köttvärlden. Och det ställer till det, för just nu är det bara den kategorin jag kommer på.

Fast… när jag tänker efter lite så skulle jag väldigt gärna äta middag med Krista Tippett, journalist och värdinna för min absoluta favorit-podcast On Being; så mycket jag skulle vilja fråga henne om allt hon upplevt i samtal under åren!

Och Sara Bäckmo från Skillnadens Trädgård skulle jag mer än gärna sitta ner med över en gemensamt tillagad (och skördad!) middag, tänk så mycket jag skulle kunna lära mig om odling av henne!

Gunnar Fägersten Novik. Har träffats via Bloggare som hjälper varandra-gruppen på Facebook, honom skulle jag också vilja äta middag med. Vi skulle tala om språket, och fotograferande, och om barn och skolgång och att tvingas strida för det som man rimligtvis inte ska behöva strida för.

Vad brinner du mest för på webben?
Hm. Ja. Vad brinner jag mest för…. alltså, egentligen kan jag nog inte svara annat än: dessa oändliga möjligheter till samhörighet, till samskapande, till kreativitet och påhittigheter som webben ger plats för, om jag (vi) låter det. Att ställa frågan. Att ta kontakt. Att våga knacka på, såväl som släppa in. Då kan a l l t hända och för egen del är #skolvåren ett av de finaste exemplen som jag har tagit del av att kreera.


Och där tog det slut. Fast… det var ju bara fem frågor, tänker du nu. För det gjorde jag. Räknade flera gånger, om och om igen, och insåg att jag måste googla lite. Fann då, så klart, svaret på gåtan då jag hittade #6frågoromwebben. Frågorna var inledningsvis del av en intervju-serie som Webbtanten gjorde, där sista frågan helt enkelt var:
Vem skulle du vilja besvarade dessa frågor?
Och svaret på den frågan är ju enkel. Jag vill att du besvarar dem!

#blogg100 – Frågor som får dig att tystna.

”Kom ihåg att frågors värde sällan ligger i de svar de leder till utan snarare i det man upptäcker medan man försöker besvara dem. Leta efter frågor som får dig att tystna och finn någon som ställer sådana frågor.”

Min favoritpodcaster Krista Tippett lyfter om och om igen fram Rainer Maria Rilke och hans ”Letters to a young poet”, där även han uppmanar till att leva frågorna, i hopp om att en dag leva in i svaren, precis som Patrik gör i Bortom tanke.

Häri bor även skillnaden mellan att reflektera och att analysera. När jag analyserar något så ställer jag frågor som jag ska besvara, där jag ofta redan vet hur jag ska få fram svaren, något som kanske kräver sin beskärda del arbete, men de finns där, och jag går på målmedveten jakt efter dem. När jag reflekterar så kastar jag ut frågan. Utan att den måste besvaras. Jag måste inte ”hitta svaret”, utan snarast så kanske – om jag har tur? – så kan ett svar, eller två, hitta mig. Två sätt att ställa och besvara frågor, som gör en oändligt stor skillnad i mig.

Leta efter frågor som får dig att tystna…
Frågorna som får mig att tystna, som får mig att släppa taget, och öppna mig, för ett svar, någon gång, någonstans, de frågorna är mycket värda. Jag älskar det! När jag tystnar, och en känsla kommer krypandes, en känsla som har sitt ursprung i något bortom tanke, outtalat, omöjligt att sätta ord på.

finn någon som ställer sådana frågor.
Som coach upplever jag om och om igen vad som händer, när jag lyckas ställa en sådan fråga. Och kanske min förmåga att ställa den typen av frågor utvecklats än mer tack vare de utbildningar jag gått. Men det är långt ifrån enkom i ett coachande samtal som jag ser dess nytta. Jag har blivit en person som ställer denna typ av frågor, i alla möjliga och omöjliga sammanhang jag befinner mig i. Jag ställer frågorna som ingen annan ställer, kanske av rädsla? Eller av ovana? Av en tro att det inte är i deras roll att göra det? Jag vet inte. Jag ställer dem dock. Och tänker att bara det, det faktum att jag ställer dem – trots egen rädsla emellanåt, trots att det kanske inte ligger uttalat i min roll heller att göra det – kanske ger folk i min närhet en liten knuff i riktning att själva börja ställa den typen av frågor?

Så inspirerar vi varandra, när vi ser andra göra sådant som vi själva ännu inte vågat testa och prova på. Ännu en gåva att ge vår omgivning, gåvan att våga ta plats, sårbar och naken, men stor, ack så stor, som människa. När jag möter en själ som är sårbar, naken, som visar sitt stora Jag (helt annat än allas våra små ego-jag), så ges jag oändligt utrymme att själv ta plats, att själv vara sårbar, naken, att replikera från mitt stora Jag. Så gör vi varandra bra, och så gör vi världen bättre, tillsammans.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 26 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Välbefinnandet – ett medfött grundläge

Hur fick du det så tyst där inne, frågade Larry King en swami, berättar Krista Tippett i ett On Being-avsnitt. Swamin (en vis man) svarade: Det är redan tyst. Vi fyller vårt inre med oväsen och en uppsjö tankar som snurrar runt runt och ger upphov till en massa oljud. Men i grunden är stillheten, friden, välbefinnandet.

Om det är vår grundinställning, och det tror jag stämmer, så är inte stillhet något vi behöver skapa. För det finns där. Redan. Alltid.

Tillåter jag mig att följa känslan? Känslan, som jag vill följa, som jag tror livet är skapt för; Välbefinnandet. Detta medfödda grundläge, utgångspunkten för allt mänskligt liv, som vi sen helt i onödan sliter som djur för att komplicera. Som vi tror vi måste skapa. Lugnet. Stillheten. Klarsikten. Som om det kommer utifrån och måste genereras, och hårt jobb ska det dessutom vara, annars är vi inte förtjänta av det. Som om…ytanSå knasigt. Galet. Uppåt väggarna. För det finns där. Grundläget är alltid välbefinnande. Det behöver inte skapas. Vi behöver bara släppa taget om det, för välbefinnandet är som ett flöte i vatten, det tar sig upp till ytan, helt av egen kraft.

 

Det. Finns. Där. Alltid.
Släpp taget och låt det flyta till ytan.

Bokbloggsjerka 5 – 8 augusti på temat Semester

Inspirerad av Sara som i sin tur inspirerats av Annika att delta i bokbloggsjerka *vilken briljant idé!* gör jag raskt som Sara och funderar lite över det här med semesterläsningen. För vad vore egentligen en semester utan en bok eller två? För egen del vore det något oerhört udda, det kan jag ärligen tillstå, och dessutom inget jag suktar efter. Snarast tvärt om. Jag älskar att läsa, och har dessutom insett att jag favoriserar den fysiska boken framför läsplattan, men just vid längre resor så finns det många fördelar med en ebok, så är det.

När boken jag hade med mig på sommarsemestern till Seattle och Vancouver tog slut, loggade jag raskt in på Malmö Stadsbiblioteks hemsida och laddade ner en riktig tegelsten *även om den inte riktigt får samma tyngd som den fysiska* som jag njutit av ända till inflygningen till Kastrup förra veckan, då jag läste klart den. Det var sista delen i en trilogi av Ken Follett, Evighetens rand, som höll mig sällskap sena nätter och långa tåg- och flygresor.

#glömenbokSedan hemkomsten har semesterläsandet fortsatt. Först idag orkade jag dock plocka upp Krista Tippetts Becoming wise, som jag liksom Sara läser. Den är så rik, i betydelsen mäktig, att jag inte alltid orkar med den. Jag vill vara till fullo närvarande då jag läser den, allt annat gör den inte rättvisa, så under jetlaggens tidevarv har jag förlustat mig med lite mer lättsamma, men ändock läsvärda, böcker, så som Och snön faller på Hester Street av Daisy Waugh samt Fågelburen av Lisa Jewell. Dessa sistnämnda står båda i tur på att bli bortglömda någonstans i stan av mig, med en Var så god och ta med mig hem-hälsning instoppade bland sidorna med en referens till Facebook-gruppen #glömenbok.

Men idag vad det dags för lite vishet igen, efter att jag kärnat ur fyra yoghurtburkar med krikon och länsat både krusbärs-, svarta samt röda vinbärsbuskarna på bär. Så jag la mig på soffan under äppleträdet med blyertspennan i högsta hugg och njöt av att läsa om kärlek, om sammanhang och om relationer. Bläddrar nu igenom de sidor jag läste idag och det finns så många stjärnor, hjärtan, understrykningar, utropstecken och citat-markeringar att det är svårt, näst intill omöjligt, att välja ett enda som jag vill dela med mig av.

Väljer ett. Men nä.
Bläddrar vidare.
Hittar ett annat. Nä. För långt.
Och det där, är för kort utan sitt sammanhang… bläddrar fram och tillbaka innan jag landar i något jag vet är sant. Något jag skrev WOW om i bokmarginalen, för oj så viktigt det är, för mig, att hålla det i minnet:

We’re constantly making each other.

Vi skapar konstant varandra.

Tänk. Vad betyder det, för dig? Att vi konstant skapar varandra (och därmed oss själva)?

Podcast 48/52 – how to be together?

As I was making raw food balls I listened to another maker, Ann Hamilton, in a conversation with Krista Tippett, from an episode of On Being, and as seems to be the norm these days, once I’d listened to the entire show, I pressed play yet again.

In a Times interview before the new millennia, Ann stated ”I want to bring to the surface the questions we should be asking” and Krista asks her what that question is today.

How to be together.” That’s her answer, and then she continues ”That seems like the biggest question. How to be together?”.

Look around you. Look at how we are towards each other. How do we interact? How do we disagree, without belittling or abusing our opponent? How do we maintain healthy relationships with people in our lives?

Look at yourself to start with, and how you are with yourself. But also, how are you with your closest family and friends, your colleagues, your circles of support? And what about going yet another step further towards the periphery: How are you with more distant acquaintances, in your social media circles and the like?how to be together

I, for one, struggle with this. Daily. Or, perhaps struggle isn’t the right word. Because I don’t fight with this. But I do take care, deliberately try to consider my actions in the world, to make sure that I make a positive impact. And the question really comes down to this:
How do I act in the world, moment by moment, so that I am true to myself, while at the same time interact with those around me, close or far apart, in a way that is congruent with my worldview?

Podcast 46/52 – An act of rebellion

On Being.
Krista Tippett in conversation with Parker Palmer and Courtney Martin.
Topic: The inner life of rebellion.

At this point in time, a time of terror and natural disasters, war and tyranny, people fleeing from their home and countries, from death and destruction…. holding onto hope is a challenge. A struggle. Not always easy. But I stick with it. I stick with my hope of a better world, for all. With the knowing, deep within me, that the path of love is the path ahead, towards that world, which is better for each and every one. In times like these, holding onto hope is an act of rebellion.act of rebellion

This is the essence of this podcast. Holding onto hope. Parker Palmer and Courtney Martin remind me of the path I’ve chosen in life. The path of love.

Does that mean I never despair? Dread? Fear? Hate?
No. I feel it all. It’s a part of the human experience.
But I cannot, will not, let those emotions become the main route of my life.

That is not how I want my life to play out, focusing on those feelings, the feelings of despair, dread, fear, hate. It’s not what I chose. So when those feelings show up, I see and acknowledge them, I don’t shy away from them, but I have the choice not to dive headfirst into them, and that’s most often the choice I make.

Trying to avoid falling for the siren’s call of the cynic, the sarcastic, the pessimistic and the negative. Instead, I try to listen to the love, the creativity, the compassion and the positive. Simply, because it makes my life more enjoyable. That’s my act of rebellion. Holding onto hope, believing in and living my life out of love and light.

What is your act of rebellion?