Sista boken från Finistère (bok 3 av 12)

”Det tysta straffet, det värsta straff någon kan tvinga en annan att tjäna av.”

Har inte läst henne förut, Bodil Malmsten. Så när Sista boken från Finistère dök upp i loppisbokhyllan i församlingshemmet, en måndagkväll då jag övat klart med kören min, så slog jag till. Swishade fem kronor och stoppade ner boken i körkassen.

”Att ha någon att skylla på är ännu en av de mänskliga rättigheter som ingen har.”

Språket sticker ut. Vackert. Och ändå, på något underligt vis, alldeles extraordinärt ordinärt. Vanligt. Inte fyllt av massa svåra, krångliga, komplicerade och ovanliga ord. Vanligt.

”Det förflutna roterar i hjärnan, i medvetandet, i själen på den som har varit med om det.”

”Den som lever är i ständig förändring, vare sig den vill det eller inte vill.”

För att vara en bok fylld av en krypande ångest, en evig dans av undflyende och krasst konstaterande, så är den förbluffande livsbejakande. Paradoxalt.

”Människa är jag och som sådan i stånd till det värsta och värre ändå–att låta det värsta passera och inte säga ifrån.”

Jag läser mycket. Eller… det är ju relativt så klart.
Sista boken från Finistère var årets tionde bok, och årets bokläsarutmaning har jag satt till 65 böcker. Färre än förra årets 75, och de 100 jag hade som mål 2018. Så jag läser mindre än de senaste två åren.

Började googla för att se hur många böcker genomsnittssvensken läser årligen. Men hittar inget definitivt. 10-12 böcker/år verkar dock inte orimligt. I relation till den siffran läser jag ju mycket så klart.

Men jag läser inte bara mycket. Jag skriver mycket också. Om än att jag halkat ur det dagliga bloggandet, så har jag bloggat 33 av årets 60 dagar, och kanske är det därför jag fastnar för dessa rader ur Malmstens penna:
”Att formulera är att sätta form på, att göra befintligt, befästa och det räcker med den befästelse jag själv sitter inne med.”

Ska nog hålla koll i loppisbokhyllan framöver efter fler av Bodil Malmstens böcker. Sista boken från Finistère har gjort mig nyfiken, vill läsa mer.

”Den som vill mig väl ställer inga frågor. 
Haven andas–tidvatten in, tidvatten ut.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Valet att kroka fast eller ej!

Under hösten har jag använt begreppet ”kroka fast” på många olika sätt i ett flertal sammanhang. Inte minst vad gäller min egen förmåga att tjäna pengar eller ej.

Du förstår – jag fattade ett beslut för ett år sedan, att ägna 2013 åt skolutveckling, utan att veta i vilken form det skulle ske. Jag har varit egenföretagare i sex år nu, och hade lite sparat som jag avsåg att använda upp under året. Båda två har inträffat. Jag har ägnat mig åt skolutveckling – framför allt genom mitt engagemang i #skolvåren, som föddes på twitter i februari – men jag har också använt upp sparkapitalet. Så nu står jag här, en ofantlig upplevelse rikare, men rent konkret rejält barskrapad, vad gäller pengar.

Och det är nu jag har ett val! Jag ser en tankebubbla flyta förbi, innehållande ”Jag måste tjäna pengar så jag har råd att föda familjen!” och kan välja att kroka fast i den bubblan, eller inte. För bara ett par år sedan hade jag garanterat valt att kroka fast, och hade då landat i en massa oro och ångest, till exempel:

– Ojojoj, hur i allsindar ska jag kunna hitta något uppdrag?

– Kanske jag ska sluta med det här skoltjafset och gå tillbaka till att bara hålla på med projektledning och kvalificering inom läkemedelsbranschen?

– Vem skulle vilja anlita mig som förändringsagent och varför skulle de välja just mig?

Bara att skriva detta gör mig medveten om vilka ofantliga mängder energi jag slösat genom åren, när jag valt att kroka fast vid tankebubblor som visat sig bli som infekterade oroshärdar!

Just nu väljer jag att undvika att kroka fast i dessa tankebubblor. Jag låter tankebubblan komma…. och sen ser jag den åka förbi, och tänker att det ordnar sig. Och det gör det. Det är jag säker på. Vet du varför jag är så säker på det? Jo, för att jag inte enkom tänker. Utan jag agerar också! Jag kombinerar därmed två naturlagar, som min coach Rasmus gjort mig medveten om:

The law of attraction och The law of action

Med ett steg i taget så kommer man hur långt som helst. För trägen vinner! Så istället för att ägna mig åt oro och ångest, så använder jag energin till att skapa förutsättningar för att fortsätta göra det jag brinner för och älskar att göra, nämligen att möta människor och se hur jag kan hjälpa dem att få syn på och därefter förverkliga sina drömmar! 20131122-131315.jpgHar du något exempel på en tankebubbla du valde att krokat fast i fast det gagnat dig bättre om du bara låtit den flyta förbi?

Malplacerad?

Har du någonsin klivit in på ett ställe och känt dig helt malplacerad?
Tänk dig känslan att komma maskeradklädd till en fest, där ingen annan är utklädd. Eller för den delen, du kommer till festen, men har missat att kvällens maskerad hade ett tema, som du missat grovt.

Hur kommer det sig att jag i sådana situationer krymper?
Blir oerhört liten. Rädd för att ha gjort fel, missförstått, glömt något. Vill gärna sjunka genom golvet, eller åtminstone pilla upp telefonen ur fickan så jag kan se ut som jag har något viktigt för mig. Ofta går det ju känslan över ganska snabbt, inte minst som det ofta visar sig att du inte är helt fel på det. Det är dock en oerhört obehaglig känsla i stunden. Så här i efterhand är det ganska intressant att fundera kring det.

Varför reagerar jag så där?
Jag menar, jag kan nog sticka ut på än det ena eller andra sättet ibland. Om inget annat så i min fantastiska mössa, som jag övertagit från dottern som (mentalt) vuxit ur den. Det har inte jag, och jag hoppas jag aldrig gör det heller.

Mössan som sticker utFysiskt sticker jag inte ut direkt. Är kort i rocken, osminkad, ingen iögonfallande klädsmak eller frisyr. Har ju knappt färgat håret ens (utom den där gången då jag ville bli lite ljusare och vill testa hemma…. något som slutade med akutbesök hos frissan, uppriven med morotsfärgat hår. Jag gör aldrig om det experimentet kan jag lova!). Kanske därför jag gillar mössan – den gör mig glad, och jag vet att den sätter ett leende på läpparna på många jag stöter på när jag har den på mig.

Så varför denna ängslan för att inte passa in?
Tror du det är något nedärvt beteende kanhända? Finns det kanske forskning, artiklar, dokumentärer eller TED Talks, eller något annat som berör ämnet måntro? Kanske du känner någon som sticker ut lite extra? Skicka gärna inlägget vidare till dem, kanske de skulle vilja ge lite expert-input i frågan! Har du känt som jag någon gång?
Dela gärna med dig om du vet något som kan leda mig vidare i min reflektionsrunda!