Bye bye 2014!

Another year has passed and what a year. A year of transformation, a year in which I integrated myself into myself. A year unlike any other, so I’m curious about what will show up in my mind, when I set out to oom out to see what the year has offered.

SCA2014
During 2014 I participated in Supercoach Academy, which undoubtedly has had an enormous impact on my life. It has given me so much insight, so many experiences, immensely valuable friendships. Life will never be the same. And I’m grateful for it!

#afkAlmedalen
#skolvåren has obviously been a big part of my life even in 2014 and I remember with special warmth how amazing it was to experience Almedalsweekwith so so many #schoolspringers, all of which have a permanent place in my heart. In a short while we head for #afkUmeå and I can hardly wait!

Peak District
During the summer holidays the Roths traveled to England. No definite plans apart from start/stop in Ely, where we have family. Turned out to become a wonderful trip up to the Peak District. I particularly remember a visit to a deep mine and subsequent wanderings along the rolling hills dotted with sheep. The beauty of nature never sieze to amaze me!

Mastermind gang
A new constellation and astonishingly important for me. Never before have I so clearly understood the importance of creating contexts that challenge me to be and become my best self. Without you all, this year would be much less than it has been. You hold a space for me in which to grow, and I thank you from the bottom of my heart!

Appreciation Calendar
Read a blog post a few months before Christmas on creating an appreciation calendar, which I decided upon. All four family members were given an envelope and in it we collectively penned 24 appreciations for each one of us. If you have not tried it, I highly recommend it, because it really creates an opportunity to experience, and share, gratitude.

Chicks
This is the year we got chicks! This monumental event has a definitive spot in the summary of 2014. Our three hens of the breed Faverolle, are so beautiful, and so talkative it’s funny. And did they ever grow quickly!! No eggs in sight as yet, but we are eagerly awaiting them now that daylight begins to return more and more.

Coach Carla
Carla is one of my SCA2014-colleagues, who made a big impression upon me, already the first weekend in Santa Monica. I hired her as my coach this fall and am forever grateful for the opportunity to work with her. She holds such depth. Such a compassion for beings. And her soul is beautiful. Not to mention her amazing voice. Namaste Carla, I look forward to continuing to work with you during the 2015.

Podcasts
I’ve read a huge amount of blog posts during the last 5-6 years …. but in 2014, I basically did not follow any blog. I’ve read a post here, a post there, but not opened my Feedly at all. Instead I dove headfirst into the world of podcasts. And oh, how many amazing podcasts there are out there!

Lifeline
You know who you are. You know, hopefully, how important you are. You are always there for me and I’m moved to tears just writing this. You are so important to me. Love you!

Expectations
Steve Chandler talk for 25 minutes about expectations versus agreements, and of all the pods I listened to in 2015 this is perhaps the one that turned my world upside down the most, in the very best of ways!

Significant meetings
Thanks to SCA2014 I have also visited highschool friends (Apple Valley and Seattle) that I haven’t seen in 24 years. I met up with a good friend from the American South, whom I met 20 years ago online, but had never met away from keyboard before. We did New York for a few days, days filled with laughter and explorations. And I had the pleasure to enjoy the company of Max and Mary for a couple of relaxing days on Long Island.

100 conversations challenge
In August, I initiated a 30-day challenge to find 100 people who all wanted to participate in a two-hour free coaching conversation with me. I filled the list with 100+ and have never had so many conversations ever, as I’ve had this fall. A small portion of the conversations remains to be had, and I eagerly look forward to resume them after the holidays. People have abilities and experiences that amaze me, and it makes me humbly grateful to take part of them, for two hours. For it has indeed been magical. Fantastic. Educational. Touching. Uplifting. Developing.

thanks 2014What I mention here is just a fraction of everything I experienced during the year and they are not set in any type of order. Fully random, this is what felt important to highlight, as I write this. But if I try to summarize what my perception of my life right now is, I’d have to say that I now live life with appreciation, love and joy. I discover what it is like to live when I have a kind and loving inner dialogue, in a quite outrageously developing and embracing context and I feel really alive.

So to all whom I have met, in one way or another, in 2014, I want to give you my deepest thanks, a thank you coming from my innermost being.

Thank you! You are important to me!

Hej då 2014!

Ännu ett år att lägga till handlingarna och vilket år sen. Ett år av transformation, ett år där jag integrerat mig i mig själv. Ett år olikt alla andra år och därför är jag nyfiken på vad som kommer dyka upp inför mitt inre, när jag föresätter mig att zooma ut för att se vad året bjudit på.

SCA2014
Jag har under 2014 deltagit i Supercoach Academy, vilket utan tvekan har haft en enorm betydelse för mitt liv. Det har gett mig så mycket insikter, så många upplevelser, ofantligt värdefulla vänskaper. Livet blir aldrig detsamma. Och det är jag tacksam för!

#afkAlmedalen
#skolvåren har så klart varit en stor del av mitt liv även under 2014 och jag minns med särskild värme hur fantastiskt det var att under Almedalsveckan få uppleva så mycket tillsammans med #skolvårare som alla har en permanent plats i mitt hjärta. Snart stundar #afkUmeå och jag längtar!

Peak District
I somras reste Rötterna till England. Inga definitiva planer förutom start/stopp i Ely hos släktingar. Blev en underbar resa i Peak District. Minns särskilt gruvbesöket och efterföljande strövtåg längs böljande kullar beströdda med får. Naturens skönhet slutar aldrig förundra mig!

MasterMind-gänget
Ny konstellation och helt förunderligt betydelsefullt. Har aldrig tidigare så tydligt förstått vikten av att skapa sammanhang som utmanar mig att vara och bli mitt allra bästa jag. Utan er skulle detta året blivit väsentligt mycket mindre än det blivit. Ni håller ett utrymme för mig där jag växer, och jag tackar er från djupet av mitt hjärta!

Uppskattningskalender
Läste ett blogginlägg ett par månader innan jul om att skapa en uppskattningskalender, vilket jag tog fasta vid. Alla Rötterna fick ett kuvert och i det har vi gemensamt präntat ned 24 uppskattningar till var och en. Om du inte testat det, så rekommenderar jag det verkligen, för det ger verkligen utrymme för att känna, och dela med sig av, tacksamhet.

Höns
Och så har vi ju blivit med höns. Denna monumentala händelse har en given plats i årssummeringen. Våra tre hönor av rasen Faverolle är vackra som få, och så pratsamma. Och som de växt! Ännu inte ett ägg i sikte, men det väntar vi med spänning på när ljuset börjar vända åter.

Coach Carla
Carla är en av mina SCA2014-kollegor, som redan första helgen i Santa Monica gjorde stort intryck på mig. Anlitade henne som min coach i höstas och är evigt tacksam för att få jobba tillsammans med henne. Vilket djup. Vilken människokärlek hon verkar från. Vilken själ hon besitter. För att inte tala om hennes fantastiska röst. Namaste Carla, jag ser fram emot att fortsätta arbeta med dig under 2015.

Podcasts
Har ju läst bloggar till förbannelse under de senaste 5-6 åren…. men under 2014 har jag i princip inte följt en endaste blogg. Har läst ett inlägg här, ett inlägg där, men inte öppnat min Feedly överhuvudtaget. Istället är det podcasts jag har djupdykt i. Och oj vad många fantastiska sådana det finns!

Livlinan
Ni vet vilka ni är. Ni vet förhoppningsvis hur betydelsefulla ni är. Ni finns där i ur och skur och jag rörs till tårar bara jag skriver detta. Så viktiga är ni för mig. Älskar er!

Förväntningar
Steve Chandler talar under 25 minuter om förväntningar versus överenskommelser, och av alla poddar jag lyssnat till under 2015 är det kanske den som vänt upp och ned på min föreställningsvärld. På det allra bästa vis!

Betydelsefulla träffar
Tack vare SCA2014 så har jag också efter 24 år återsett gamla highschool-kamrater i både Apple Valley och Seattle. Har träffat en god vän från amerikanska södern, som jag lärde känna för 20 år sedan men som jag aldrig tidigare träffat afk. Vi upptäckte New York tillsammans under dagar fyllda av skratt och skön samvaro. Och jag fick glädjen att njuta av Max och Marys sällskap under ett par sköna dagar på Long Island.

100-konversationer-utmaningen
I augusti inledde jag en 30-dagars utmaning att hitta 100 personer som alla ville delta i en två-timmars gratis coachingkonversation med mig. Jag fyllde listan med 100+ och har aldrig haft så många samtal som under hösten. Ännu återstår en liten del av samtalen och jag ser med glädje fram emot att få återuppta dem när helgerna närmar sig sitt slut. Människor besitter så ofantligt många förmågor och upplevelser, och det gör mig ödmjukt tacksam att få ta del av detta under två timmar. För det har i sanning varit magiskt. Fantastiskt. Lärorikt. Rörande. Upplyftande. Utvecklande.

Tack 2014Dessa punkter jag lyfter fram nu är bara en bråkdel av allt jag upplevt under året och de är inte satta i rangordning. Helt slumpartat var det detta som just nu kändes viktigt att lyfta fram. Men om jag försöker summera det som är min uppfattning av mitt liv just nu, så säger jag att jag idag lever livet med uppskattning, kärlek och glädje. Jag upptäcker hur det är att leva när jag har en vänlig och kärleksfull inre dialog, i helt sanslöst utvecklande och omfamnande sammanhang och jag känner mig verkligen levande.

Så till alla som jag mött, på det ena eller andra sättet, under 2014, vill jag skänka mitt djupaste tack, ett tack som kommer från mitt allra innersta väsen.

Tack! Du är viktig för mig!

Upp till bevis

Jag har i ett halvårs tid lyssnat om och om igen, på en podcast av Steve Chandler där han pratar om Förväntningar versus Överenskommelser. Första gången jag lyssnade till den, fick jag träningsvärk av all tankespjärn som drogs igång, en riktig genomkörare blev det! Mina tankar har definitivt utvecklats i saken, sedan jag senast bloggade kring ämnet.

Snälltåget

Sitter i skrivande stund på Snälltåget mot Stockholm, tillsammans med mina barn, 10 och 15 år gamla. Det är höstlov och vi ska vara i Stockholm tre nätter och i Uppsala två nätter, för att sen vända åter söderut på fredag. Kan du ana att jag har en hel hoper med förväntningar? Att vi ska vara goa och glada, sugna på äventyr, besök på museum, samarbeta smärtfritt utan tjat och gnäll….. ja, du vet va? Och kanske barnen också har lika många förväntningar, fast kanske helt annorlunda? Typ att vi ska käka snabbmat, gå på bio, mest sitta hemma och surfa, och definitivt inte ens titta åt ett enda museum….

Att faktiskt uttala förväntningarna kan ju vara ett steg på vägen, men kruxet med en förväntan, outtalad eller uttalad, är ju att den som jag förväntar mig något av, inte har skakat tass med mig på att de faktiskt är med på det. Och förväntan är ett noll/minus-spel. För om du lever upp till min förväntan, så blir jag sällan sprudlande lycklig, för jag förväntade mig ju faktiskt det av dig. Lever du däremot inte upp till den så blir jag arg, sur, ledsen, besviken… och du har kanske inte ens en susning om varför jag beter mig som jag gör, dessutom.

Men om vi däremot lyfter upp våra tankar och förväntningar, och enas om en överenskommelse (där alla inblandade parter måste ta ansvar för att verkligen vara ärliga!), så slipper vi förväntansträsket som riskerar att dränera oss på energi.

Så när vi ska duka upp vår medhavda picknick för att äta lunch, ska vi lyfta upp våra respektive förväntningar och se om vi kan skapa ett par överenskommelser av det istället. Jag insåg nämligen när jag och barnen ägnade en studiedag åt att göra Köpenhamn, att jag laddat med massiva förväntningar…. som sköts ned brutalt redan på tåget över bron, då jag glad i hågen rabblade möjliga aktiviteter för dagen och möttes av brölande Näää, Öhhh, Triiiist, Amen, vill inte, Guuud vad jobbigt, och liknande….

Ska bli spännande att se om vi (eller åtminstone jag) kanske får en annorlunda upplevelse denna resan, inte minst för att jag verkligen funderar över vilka förväntningar jag bär på.

Och sen har jag faktiskt gjort ett tillägg till Steve Chandlers tes, jag har lagt till Förhoppningar, som i mitt tycke bär en helt annan energi – bubblande, nyfiken, lite kittlande och outforskad – än Förväntningar.

Hur går dina tankar kring förväntningar?

Dare to ask!

I’m discovering something new about myself as I’ve begun to play a game in my coaching, which also means I am pushing my edges by asking for things I’ve never even dreamed of daring to ask. And I discover lots of things as I do this.

pushing at the edge

Firstly that the edge (within me, the one saying ”No Helena, you most definitely cannot ask for That!”) I perceive is a figment of my imagination, created by thought, but it is not and will never be the Truth, something real. It’s made up.

Secondly that I don’t die for asking. No matter how much my inner voice tries to tell me I must not ask for outrageous things. On the contrary actually. Asking makes me feel as if I live even more. And it makes me laugh, as the made-up-edge is pushed a bit further within my imaginary world.

Thirdly it’s a great way to collect No’s. That may sound very strange, but listen to this: Yes lives in the land of No. So if I go in search for the No’s, and even cherish them when I meet them, I’ll gladly go in search for more No’s. And you know what? Somewhere within all those No’s there will be a Yes. And the more No’s I collect, the more Yes’es I’ll encounter!

So, here’s to me asking and asking and asking some more, discovering where my edges are and challenging them, cherishing every No I meet along the way!

What are you afraid of asking for?

Mindblown!

The two days of The Independence Intensive with Rich Litvin and Steve Chandler didn’t blow my mind. I would have liked more, longer, deeper, more challenges, and above all more interaction with all the magnificent people attending the event.

However, watching Rich turn on his high-flame coaching in a nanosecond has been a true inspiration to witness. I’m gonna be much more fearless and vulnerable myself in my coaching from now on. Thanks Rich for modelling that for me in the most authentic way!

And Steve Chandler, the man with the voice that I struggled not to get stuck on. Now I love that voice, and even more, I love his message. And his humor. Man, that’s one funny man! I will keep on listening to your pods, and read your books, and your generosity is simply amazing. You make me reflect, think and act, and I thank you for that. You’ve flipped my mind several times already, and I look forward to more flips ahead!

20140720-234205-85325104.jpg

The resources made available to me/us as attendees, both before, during and after the event, all in themselves are value enough for the price of the Intensive. I will continue to grow and evolve as a direct result of all these resources!

1,5 day in. Enter: Steve Hardison.

And my mind blew. Totally.

I’ve never ever experienced presence like that. I’ve never met anyone so present. And it wasn’t the words he said. Not at all. It was where he was coming from. A place of love. 100% love. And 100% willingness to serve.

I am at a loss for words. But during the break after Hardison spoke, my whole body vibrated. And I was filled with a new purpose, a commitment so deep and immediate I feel all shook up.

20140720-233821-85101897.jpg

The main message from Steve Hardison was simple. Just be me. Whatever that is, be it, and be it fully. Be fully that which I am. And that which I am can change at any moment, and that’s just the way it is. But at the same time, Steve Hardison models beautifully how it’s possible to practice to live a life of love. Cuz love is all there is. Live. And love. Namaste Steve Hardison, namaste.

I have now gotten a resolve for two things:
1) Living and loving life, and doing it by being me.
2) Honouring the gift of life by serving the world and those around me.

Again. My mind just blew. And I love it. And boy am I grateful to myself for doing this sort of thing, attending challenging and potentiallty mindblowing events. What an experience!

When did you last have a mind blowing experience?

What’s my legacy?

Am attending a two day Independence intensive with Rich Litvin and Steve Chandler and we are asked to play the deathbed game by answering two questions:

What’s my legacy? What contribution do I want to make in the world?

We get a 5 min reflection time, to ponder these questions and our own mortality. Meanwhile Allison Crow is the visual recorder at the event and she’s capturing the deathbed game this way:

20140719-233343-84823613.jpg

I pick up my phone and start to write an email to myself. My mind immediately wanders towards the Swedish movement the school spring, aka #skolvåren, that I am one of the initiators of, and which for me is a conduit for one of the great passions of my life: the set goal I have to change school systems globally by 2020.

But what lies behind that, what’s the passion driving me? Why do I want to do this?

Well, in short because I see so much wasted and untapped potential just withering and shrivelling away, going unused, perishing. And that’s to the detriment of us all, I tell you. We have challenges today and tomorrow that require something else from humanity than what created the problems now challenging us. And to paraphrase Albert Einstein, you cannot solve a problem from within the same state of mind that created it in the first place.

So, I want more of us (all of us!) to level up. To climb up the ladder of consciousness, to a higher level. That’s what I see is in store for us, for humanity. We have but one way forward if we want to remain here on Earth and that is to level up. There is no doubt in my mind on that one.

I want a world inhabited by people who are consciously creating the world, rather than just reacting to what happens. And that’s why I want to change school systems on a global scale – because in today’s modern society school has a HUGE impact on all of out lives. So we need to make sure it’s an impact for the better, for the good of humanity, for the lives of the born and the unborn.

In short, that’s my contribution to the world.

What’s your legacy?

Being human

So, understanding that I create the reality of my world, I cannot put the responsibility for my created reality on anyone but myself. However, and this is something I’ve struggled with, does that mean I can or should put up with anything around me? Like a stampeding herd of elephants in my workplace for instance?

Well. No.

The only thing it tells me is I can’t blame anyone else for what I feel. But if I have a preference for one thing (feelings are created via my thoughts, so it’s a part of the reality I create for myself), why shouldn’t I go for it, just because I know where the preference comes from?

I talked to someone wise about this, who didn’t really get why this makes such a mess of my understanding. He just said ”We’re human. Why make it harder than that?”.

imageAnd boy is that a great question, why make it harder than it has to be, eh? It made me let out a bit of tension on it, and perhaps I also stopped clinging on to the thought, but it’s still there in the back of my mind sometimes.

And this makes me think of The little book of contentment that Leo Baubata wrote. He’s very clear that noone else makes him happy. The feeling of being happy comes from within himself. But that doesn’t stop him from being with someone that he likes. Not because he or she is responsible for Leos feelings, but because Leo himself generate feelings of being happy when he’s with said person. And that makes him have a preference for some people.

Steve Chandler also talk about this, and he says something in the order of happiness being a feeling I bring TO a relationship, rather than a feeling I get FROM a relationship. (Happiness being but one example. Insert feeling of choice.) Ponder that one, why don’t you. I sure do.

Hm. Sometimes I think I make it harder to be human than I need to. But perhaps that’s part of being human?