Bygger regler inre självkännedom?

alex1Inga-Lill Lellky pingade mig på Twitter och undrade vad jag tyckte om Alex Schulmans krönika till svar på Fredrik 2.0, FB-statusen som snurrat runt i sociala media senaste veckan. Jag läste Fredrik 2.0 (och det är medvetet jag inte länkar och inte heller har delat inlägget) förra veckan och blev matt, men framför allt rädd. Rädd för vad jag läser in i det där, hans uppgivenhet inför vad det egentligen är han som lärare är där för, men än värre, rädd för tron att ordning och reda, att veta hut, att minsann lyda när någon pekar med hela handen, är lösningen, svaret på alla problem… Och i den fällan faller Alex Schulman också.

alex2Jag reagerar på dessa eviga krav på mer regler. Fler. Tydligare. Allomfattande. Det ska finnas regler för allt! Det är för mig ett rop på symtomlindring, istället för att gå på djupet och förstå vad problemet egentligen är och hur vi åtgärdar det.

Nämligen förståelse, eller kanske snarast brist på förståelse. Förståelse för och kontakt med min egen känsla av respekt, omsorg, kärlek. För är det inte det som dessa rop på hjälp egentligen syftar till? Är det inte det både Fredrik 2.0 och Alex önskar? Jag tror och hoppas det.

Den riktigt intressanta frågan blir ju då om regler bygger förståelse? 

Jag tror inte det. Jag tror inte regler bygger respekt, kärlek och inre självkännedom. Inte per automatik åtminstone. De kan vara en hjälp på vägen, visst. Men de är väl reaktiva till sin natur, är de inte det? Först när något inte fungerar som tänkt, kommer vi på tanken att skapa en regel för det, eller hur?

Alex3Inga bollar på gräsmattan. Din mamma jobbar inte här så städa undan efter dig i köket på jobb. Inga barnvagnar inne på caféet. Ta inte mer mat än du orkar äta upp. Räck upp handen om du vill prata i klassrummet, för du får absolut inte bara prata rätt ut. Ät inte med öppen mun. Bada inte förrän tidigast en timme efter du ätit.

Många regler blir det. Så lyckliga vi måste vara som har så många regler – vissa tydligt uttalade och andra outtalade – att förhålla oss till. Att lyda. Blint. För det måste väl vara poängen va?

Så hur gör man då när vi rör oss i sammanhang där det saknas tydliga och uttalade regler? Hur gör man då? Då är det grönt ljus, fritt fram för vadsomhelst, right? Eller neeeeeej, för höge farao, tänk själv! Men – hur ska jag kunna tänka själv om jag hårddrillats till att lyda, att följa regler? Hur gör man då? Ropar på än fler regler måhända? Och handen på hjärtat, jag är den förste att erkänna att det är ett ganska enkelt sätt att hantera det hela. Jag gör det själv. Om något är fel – skapa en regel. Stökigt i klassen? Skapa en regel som säger att det ska vara lugn och ro, tyst i klassrummet, händer i vädret om du vill säga något, ingen får komma försent osv osv osv. Det är garanterat jobbigare att ta reda på vad det där egentligen handlar om, anledningen till stöket. Ska man dessutom behöva titta inåt, fundera över varför jag har så lätt att ropa på fler regler, strängare krav, fundera över vad det egentligen handlar om, var kommer det ifrån inom mig? Jobbigt, var ordet. alex4

Istället för ropa efter hårdare tag och fler regler, är det inte den inre kompassen vi önskar att alla människor ska komma i kontakt med? Och där kan absolut regler fylla en funktion. Men då är det ju processen kring dem, samtalet om dem (Varför är de relevanta? Hur gör man för att vara i enlighet med dem? När är de tillämpliga? Ska jag blint följa dem, eller är det också något jag behöver lära mig?), både det inre och det yttre samtalet, som är viktigt. Det är ju där förståelsen kommer in. Insikten att jag är en människa, och det är du med. Förståelsen för det mellanmänskliga, vanan vid att både ta ansvar för mig och för oss. Inte att luta mig tillbaka i tron att någon annan ansvarar för ordning och reda. För det är risken jag ser. Att dessa krav på hårdare tag bara föder än mer passivitet, nånannanism och empatiskt outvecklade människor, som i sin tur ropar på än hårdare krav…. en ond spiral. En cirkel jag inte önskar. Jag önskar dess motsats. Jag vill se mer respekt för allt och alla, kärlek och inre självkännedom.

Och för dig som läser in i ovanstående att jag är helt emot regler och lagar, tycker vi ska vara helt fria att göra precis som vi vill när och var vi vill det: Nej, det är inte vad jag säger, inte alls. Jag säger bara att världen jag tror på, en mer kärleksfull värld, med respekt och inre självkännedom, inte skapas av tuffare tag. Jag ser inte hur det skulle leda till den värld jag önskar. Den värld där vi respekterar oss själva och varandra och för oss i världen utifrån en välfungerande inre kompass.

Hur skapar vi den världen? Är svaret på frågan verkligen mer regler och hårdare tag?

Suktar efter bananer

Ja, det vet vi ju att banan är alla apors favoritmat, eller hur? Möjligen tvista de lärde om detta, men oavsett vilket, mina tankar vandrade till en berättelse om apor och bananer, när jag läste Ingrid Patrikssons kommentar på mitt inlägg om ”Livets regler”.

Jag har läst berättelsen – nånstans, kommer ej ihåg var! – för ett tag sedan och så här minns jag den:

I ett rum med 100 apor finns ett uppbyggt berg. Högst upp på toppen lägger forskare bananer. Givet antagandet om att bananer är alla apors favoritmat, så klättrar aporna glatt uppför berget för att hämta ner delikatesserna. Efter ett par dagar börjar forskarna att spruta vatten på aporna som kommer nära bananerna, så till den milda grad att de ej kommer åt dem. Efter ett par dagar (veckor?) så slutar aporna helt sonika att ens försöka klättra upp för att hämta ner bananerna, för de vet att det inte tjänar något till. 

Successivt byts ap-populationen ut, en i taget, och de nyanlända aporna gör närmast vågen när de ser bananerna på toppen av berget. Men icke sa Nicke, aporna som varit med ett tag gör klart för dem att det inte är lönt att försöka gå efter bananerna. Så de nyanlända agerar helt enkelt inte enligt sina impulser, utan viker sig för kulturen i rummet.

Efter ett tag är samtliga av de ursprungliga 100 aporna utbytta och det finns alltså inte en endaste apa kvar som vet VARFÖR den rådande kulturen är att det inte är lönt att klättra upp efter bananerna. Men kulturen står fast för det, trots att ingen av aporna i rummet varit med om att bli nedsprutade med vatten.

Motvalls apaUngefär så löd berättelsen, och jag själv tycker den är högst intressant. Den visar så tydligt på det som Anders Bergkvist brukar säga, nämligen att det endast är två saker som reproduceras, och det är liv och kulturen vi lever i och med. Så gör jag samma sak idag som igår, så får jag samma sak idag som igår. Faran ligger just i när jag bara gör, utan reflektion. Utan att veta varför. Utan att ifrågasätta.

Jag är tämligen säker på att du i din vardag omges av regler, som du vid närmre eftertanke inte vet varför de existerar?

Livets regler

En mogen människa följer livets regler för att livet är så skört.

Den som har väg kvar att gå följer regler i rädsla för straff.

– Jan Jorde

RadartornetNär jag hörde Jan säga detta så väcktes något i mig. En tanke kring alla de regler som vi omges av. Samhälleliga regler och lagar. Regler på arbetet, i skolan, föreningslivet. Regler, lagar och förordningar. Policies och riktlinjer.

Vilka regler gagnar oss, i vilken omfattning behövs de, och i vilken mån trubbar de av oss? Gör att vi slutar tänka efter själva? Att vi snarast går åt motsatt håll, så att vi snarast i allt mindre utsträckning vågar pejla in och lyssna till oss själva, vårt samvete, det högre medvetandet?

Tyst i matsalen!

Satt och åt middag med hela familjen för ett tag sedan. Diskuterade bordsskick, för sonen var missnöjd med att hans syster satt med kepsen på, något hon gör allt som oftast. Något som vi diskuterat i familjen och tycker är helt ok. Ser lika lite anledning att be henne ta av den, som att jag ska ta av mina örhängen. Men i trean har de diskuterat bordsskick och lär sig då att man inte får ha huvudbonad på sig inomhus, om det inte är av religiösa skäl. Vi fortsatte att diskutera vad vi i familjen tycker är gott bordsskick, och vilka gemensamma förhållningssätt vi har som familj.

Lite nyfiket frågade vi även vad mer som anses vara gott bordsskick enligt diskussionerna i skolan och då sa han:

När vi äter lunch i skolan måste vi sitta tysta i tio minuter.

Jag och maken tappade hakan båda två. Men vi ansträngde oss båda två från att inte visa sonen hur bestörta vi blev av det vi hörde. Lite försiktigt började vi istället fråga honom vad han menade.

Så han förklarade lite mer: Vi måste sitta tysta tio minuter när vi börjar äta mat, för annars blir det så stökigt. Vi sitter tillsammans med en lärare, och om vi inte är tysta i tio minuter måste vi sitta kvar längre. När vi är klara från vi gå på rast. Vi får bara prata om vi vill be om något eller om vi behöver prata med mattanten Pia.

Jag blir så bestört av detta. Jag förstår pedagogernas önskan om att det ska vara lugn och ro, så man kan äta sin mat utan att känna sig stressad. Sonen äter tillsammans med sin klass och parallellklassen, dvs, kanske drygt 50 elever, i en lokal som rymmer minst det dubbla, om jag inte missminner mig.

Men – ett påbud som säger att eleverna måste vara tysta? Är det verkligen rätt väg att gå? Är det det bästa sättet att skapa lugn vid måltiden? Är det tyst för att barnen lyder påbudet, eller för att de önskar ha det tyst när man äter? Vill du ha det tyst när du äter? Själv tycker jag måltider tillsammans med människor kan vara ofantligt givande just för att de möjliggör möten och reflektion, skratt och delande av händelser, nyheter, insikter.

Men nej. Här ska det vara tyst. Och straffet om man inte är tyst är att man ska sitta kvar längre?

20131130-234052.jpg

Frågar igen: Är detta verkligen rätt väg att gå?