Black Elk talar (bok 8 av 12)

Jag läser Black Elk talar, en bok skriven av John G. Neihardt, efter samtal med Black Elk under 1930-talet. Bokens undertitel lyder: Historien om en helig man av oglala lakota-folket

Att John G. Neihardt fick äran och förtroendet att sätta Black Elks berättelse om sitt liv på pränt, med nedslag bland ryktbara namn som Sitting Bull och Crazy Horse, George Armstrong Custer och Buffalo Bill, likväl som händelser/företeelser som etsat sig fast även i mig, som slaget vid Little Bighorn, andedansen och massakern vid Wounded Knee, ger mig en känsla av tacksamhet, men också förundran. Tänk, Black Elk levde i/med/genom allt detta!

”Jag såg ingenting som kunde vara till gagn för mitt folk. Jag märkte att wasichuerna [de vita] inte bar omsorg om varandra på samma sätt som vårt folk gjorde innan folkkretsens cirkel bröts. De rövade allt från varandra om de kunde, och därför fanns det vissa som ägde mer än de kunde nyttja, medan hela skaror av människor inte ägna något alls och kanske svalt. De hade glömt att jorden var deras moder. Inte kunde detta vara bättre än mitt folks gamla sedvänjor!”

På Goodreads läser jag recensioner av Black Elk Speaks, som boken heter i original, och förstår att den är smått kontroversiell, i det att Neihardt inte bara nedtecknade Black Elks levnadsberättelse utan också tolkade den på sätt som måhända förvrängt både det ena och det andra. Delar (hela?) av den ursprungliga oredigerade berättelsen ska gå att läsa i boken The sixth grandfather, och vem vet, måhända letar jag reda på ett exemplar av den boken också.

Black Elk var bara nio år gammal då han fick sin stora vision, då han låg medvetslös i tolv dagar. En av anledningarna att Black Elk valde att förtälja hela sin vision till Neihardt var, om jag tolkar det rätt, att han inte såg att han lyckats uppfylla visionen han givits i så unga år, och att han på något vis svikit sitt folk just därför. Kanske är det därför han säger: ”Det är svårt att följa en enda stor vision i denna värld av mörker och skiftande skuggor. Bland skuggorna går människor vilse.”

Att direkt efter Kung Leopolds vålnad läsa Black Elk talar gör det svårt att inte dra paralleller mellan de två. Och som en tredje referens kastar jag in filmen The Imitation Game om Alan Turing, som försatte mig i samma stämning. Nedslagen. Förtvivlad. Och förundrad över vad människan är kapabel att göra gentemot andra människor. För den delen kan Guds olydiga revben också kastas in i mixen, som även den pekar mot samma sak.

”Jag insåg inte då hur mycket som hade gått förlorat. När jag nu blickar tillbaka från krönet av min höga ålder kan jag ännu se de slaktade kvinnorna och barnen ligga i högar och utspridda längs hela den slingrande flodfåran, och jag ser dem lika tydligt som den gången då jag betraktade dem med ögon som ännu var unga. Och jag förstår att även någonting annat dog där i den blodbesudlade leran och blev begravt under snödrivorna. Ett folks dröm dog där. Det var en vacker dröm.”

Och kanske är det så. (Jo. Visst är det så.)
Människan är kapabel att agera fullkomligt vederstyggligt gentemot andra människor.
Men inte bara. Vi är också kapabla att öppna våra hjärtan och leva i fred och frid med varandra. (Jo. Visst är det så?)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Tittar mig i spegeln

Tittar mig i spegeln och tycker jag är vacker. Gillar mitt ansikte, mina ögon, att ha halvlångt hår som mjukar upp skarpa drag. Skapar ett fotokollage av sju versioner av mig, instagrammade ögonblick av lycka, av glädje, av kärlek för och till livet:

20140809-223852-81532854.jpg

Men så börjar tankarna genast vandra vidare. Får jag lov att tycka att jag är vacker? Eller är det förmätet av mig? Raskt landar jag i att jag skiter väl i, du får tycka vad du vill om mig.

Men det tar inte slut där. Nya tankar flyger förbi mitt medvetande och jag snappar upp funderingar som:
Vad är skönhet?
Hur hänger det yttre ihop med det inre?
Är det ett led i att jag verkligen tycker om och accepterar mig själv, i allt högre utsträckning, som gör att jag ens överhuvudtaget vågar skriva att jag tycker jag är vacker?
Hade jag vågat skriva detta för ett halvår sen, ett år sen, för tio år sen?
Och vaddå VÅGAR egentligen?
Varför tror jag att det är modigt att skriva detta?

Tänk vilken snurrig värld jag skapar åt mig själv. För jag är jag. Och jag är vacker. Igår frågade jag vad du älskar med dig, och idag svarar jag själv på den frågan:
Jag älskar allt med mig, mitt ljus, mina skuggor, mitt mod, mina rädslor, mitt inre, mitt yttre, och definitivt det faktum att jag vågar drömma stort!

Vad ser du när du tittar dig i spegeln?