Promenadmeditation à la Bob Hansson

Hemkommen efter en skrivarhelg med Bob Hansson på Mundekulla. Fantastiskt! Livgivande, inspirerande och berörande, på mer än ett sätt. I slutcirkeln sa jag, att jag idag skulle vakna, klifsa ut på Bulltofta och gå en morgon-promenadmeditation likt den vi gick igårmorse.

Fem minuters eldandning – fyra snabba inandningar genom näsan, följt av fyra snabba utandningar genom munnen (sa Bob. Googlar och läser hur breath of fire görs med näsan. Vad vet jag. Coolt var det oavsett!). Repeat. I fem minuter. Fem minuter är långt, jag lovar!

Fem minuter av att sjunga tacksamhetens lov – vad är jag tacksam för. Mina fötter (idag barfota. Lite kallt. Och samtidigt så skönt att jorda mig!), barnen, luften jag andas och vinden mot mitt ansikte (lyssnade till de första två avsnitten av The Habitat igår, lyssna så förstår ni referensen!), min hjärna, mitt hjärta, solen, det gärna, kirskålen (Äntligen!) och katten Pop och så mycket mycket mer.

Fem minuters reflektion kring den bästa dagen om tio års tid. Ta chansen att uppleva den, för en stund, redan idag. Vad ser jag, vad känner jag, vad gör jag och med vem?

Fem minuter om min vision för idag – förankringen i drömdagen om tio år skänker perspektiv och öppnar för mer av en drömdag redan idag. Väcker reflektion kring vad som är bråttom kontra viktigt, inte minst med det längre perspektivets drömläge i sinnet.

Sist, men definitivt inte minst, fem minuters internt pepptalk. ”Som en amerikansk träningscoach”, sa han, Bob, och gav några exempel. Snygg du är! Och bra! Kärleksfull och rolig. Omtänksam och en jävligt bra person. En sån som skriver och har något viktigt att berätta. 

Så där klifsade jag runt på gräs och grus på Bulltofta, med kalla fötter som rodnade av morgondaggens kyla, samtidigt som jag pratade högt med mig själv. En underbar start på dagen – tack Bob! Och tack mig själv!

The Forecaster

So I watched the DOX documentary ArmstrongThe Forecaster this week (available another 18 days on SVT Play for you swedes out there). First half fairly technical with regards to financial strategies and transactions, zooming way above my understanding of the financial world.

But still. A must-see.
Not because I know what he says is true. Not because I am in any way capable of judging the trustworthiness of his model. I have no clue as to his pi-model and whether or not it really works the way this documentary depicts it…. But it sure makes me think. It’s as if we live false lives. Lives where we have lost all sense of value and worth, and what is really important is so far off into the horizon we cannot even see it. BoldomaticPost_We-are-graced-with-idiots-Mar

It reminds me of the podcast where Dov Seidman, in the final Q&A if my memory serves me right, says that it’s up to us: We, the voters, have to stop listening to politicians that speak in short-term goals, and listen to, and elect, those with a longer vision. His example is JFK with his famous goal of ”we’re gonna put a man on the moon within the next decade”. JFK planned for something to be accomplished after his possible two terms as president of the USA.

When did you last hear a politician, prime minister, president, declare a (worthy) goal 10-20-50-100 years on? How often does it happen? Do they put action to their words? And even more important, because I can do naught but change what I do: Do I put action to my words?

Hope as a verb

Spent the afternoon yesterday in a Masterclass with Alan Seale of Transformational Presence Leadership and Coaching, and the class centered around hope. How hope in and of itself can both be a passive noun, a wish, but also be an active verb, to have hope.

hope and vision

masterclassI truly enjoyed the conversation around hope, how it can be passive, being something I wish for, but honestly don’t take any steps to making it come true. And how it can be active, when I give it a bit more flesh, if I transform it into a vision, into something more than a simple wish.

For me, the afternoon was the third piece of a puzzle that opened up for me on Monday a week ago, and it kind of felt like I sealed the deal here. There is no way back, I know my vision and I know what it will take to get there. When I build on the hope, enlarging it, turning it into something more concrete, it’s also much easier to ask myself: So, what is my next step?

Skolmässandet

I måndags lyssnade jag till Richard Gerver som talade passionerat och engagerat om vikten av en vision och att våga gå sin egen väg utan att efterapa andra (läs Finland, Singapore osv). Jag taggade mina tweets med #HuddingeVisar, vilket bara är en av en uppsjö olika hashtags som figurerar denna höstlovsvecka. De visar alla på lärande, tankespjärn och möjlighet till utveckling och utväxling inom skolSverige, men jag kunde inte hålla mig från en liten reflektion igår förmiddags:

Nr ett och tvåNr tre och fyraNr fem och sexJag har fått lite svar, funderingar och kommentarer på Twitter, men vore väldigt intresserad av att få ännu lite mer. Kanske någon kommun eller organisation faktiskt gjort en analys av detta?

Och nu när jag läser mitt orerande från igår så tänker jag att den allra viktigaste aspekten kanske är nummer tre – vad kommer du göra annorlunda när du är åter på jobb, som skiljer sig från senast du jobbade? För var hamnar vi om svaret på frågan är ”Inget”?

Vision and the inner voice

The importance of a vision, closely linked to the soul of the country, or company, is one of the thoughts reverberating in my head after my meeting with Richard Gerver yesterday afternoon, together with Susanne, Ann and Therese from #skolvåren back office. I only missed Ninna, who was with us in spirit, not being able to get away to join us.

Meetup with Gerver

Richard shared the story of his meeting with Eric Schmidt, CEO of Google, who said, the real failures of Google, have come about when they tried to act based on the fear of what someone else is doing – Facebook are launching X, we must have something similar! – rather than go deep within to find what they, Google, want to do, regardless of what others are doing.

And that’s what Richard asks Sweden:
Find your vision, believe in you path ahead, and stick to it. Don’t copy cat Finland (now slipping in the ranks of PISA), to move on to copy cat Singapore (latest fad school system everyone want’s to learn from), to move on to….

Vision

No, stop right then and there. Ask instead:
What do we want?
Where are we?
Where do we want to go?
What are the needs of Swedes and Sweden, for a school system?

Discover our Why, find that vision, and stick to it, Richard passionately asks of the hundred or so of teachers, principals, school developers and #skolvårare, in the audience in Huddinge.

I have more thoughts to sit with, after an hour listening to Richard, but this one is top of mind at the moment. But I’m fairly happy to just sit with it, not really doing much at all to act upon this, at this very moment. I’m on a school break, with my kids, enjoying them and their company immensely.

And you know what, the message Richard wants to get across is extremely relevant here as well. So I’ll do what I can to make sure my children know how to listen to their own voice, to find their passion, rather than believing life is about going after someone elses dreams. Because it’s not. Listen within, and there is a voice somewhere, sometimes whispering, other times shouting loudly.

What might happen in the world, when more of us wake up to that inner voice?

Hjälp mig boka in 100 coaching-konversationer!

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!

—————-

Jag behöver din hjälp. Igen.
Jag har nämligen antagit en utmaning och kan bara klara den tillsammans med dig.

Här kan du höra mer om vad utmaningen består av och vilken hjälp jag behöver:

Anledningen till att jag gör detta är tvåfaldig (minst):
1) Jag älskar att möta nya människor, och lockas verkligen av tanken att träffa 100 för mig kända eller okända personer, att få lyssna till dem, och utforska en idé, ett tänkt problem, spinna på en vision eller bara ta ett riktigt djupt samtal om livet!
2) Det är en utmaning för mig. Under det senaste året har jag inte bokat in så många som 100 coaching-konversationer, och nu ska jag dessutom åstadkomma det på 30 dagar!

Håller tummarna för att du, eller någon i ditt nätverk, skulle vilja ha en av de 100 coaching-konversationerna. Om så är fallet nås jag enklast via epost på helena.roth at respondi.se, men du kan så klart skriva en kommentar här i bloggen, skicka mig ett DM på Twitter eller inboxa mig på Facebook också.

(Som om det inte räcker med utmaningen som så… Jag påbörjade utmaningen den 18 augusti, avslutar den 16 september och har redan en massa inbokat under den tiden, bland annat en tripp till Santa Monica för sista helgen av Supercoach Academy!

Inte utan att det trillar in tankar som AAAAAHHHHHGGGGGHHHHHH, hur i allsin dar ska jag nånsin kunna fullfölja detta!! Jag kommer ju aldrig kunna lägga tillräckligt med tid på detta! Det kommer aldrig att gå!

Men, sen landar jag i vissheten att det där är tankar, och inte nödvändigtvis Sanningen. Så jag väljer att inte agera på tankar som dessa utan kör mitt race ändå.)

Hur kan du hjälpa mig uppnå mitt mål?

No vision in what is wrong

I’ve written before about the podcast of Julia Butterfly Hill interviewed by Chris Martenson on Peak Prosperity. Find it on iTunes or here: http://www.peakprosperity.com/podcast/85294/julia-butterfly-hill-living-meaning

I had a number of oh yeah-moments listening to Julia and here’s one of them:

I tell people we need to turn off our televisions, go out into our communities and tell a vision. And that is not ”this is what is wrong with the world, that is what is wrong with the world, and this is what is wrong.” There is no vision in what is wrong.

I am a pro-person, rather than an anti-person. However, a lot of proactivity stems from a wrong, a problem, some glitch that we identify and which chafe enough so we want to act on it.

For me the glitch is the school systems, they chafe, and I am not comfortable with the way it is today. So, I act. The #skolvåren-movement in Sweden that I am a part of is one way I act, and is a good example of what Julia states. #skolvåren ask Why school? to get people to start to think about what society we want to help create and shape. And the vision we share is to create a sustainable learning society.

20140604-121314-43994828.jpg

For me, visions point forward, into something we want, not away from something we don’t want. Do you agree that there is no vision in what’s wrong?