…och sen fastnar jag.

Du vet hur det är.
Har inte tid. Orkar inte. Pallar inte. Tar det sen…
Men så säger den inre rösten Fast du skrev upp i kalendern och bloggade häromdagen om att du skulle, minns du? och Jo. Klart jag minns. Så visst, jag sätter mig väl en liten stund då. 

… och sen fastnar jag.

Börjar bläddra i Helvetesveckan för att ge mig i kast med inledande förberedelser… och ett tu tre har det gått en dryg halvtimme och jag är helt inne i det. Pennan löper över papprena, jag skriver ner små tankar om vad jag kan tänka mig att ha i fokus under min kommande helvetesvecka, sånt jag är nöjd och missnöjd med i livet, vad jag åstadkommit så här långt i livet, och hur en-dag-i-mitt-liv ser ut just nu. 


Reflektioner kring Helvetesveckan 2020, från såväl förberedelser som genomförande och inte minst från efterdyningarna. Farhågor, förhoppningar och nyvunna insikter från skapade referenspunkter i livet.

Upp till bevis

Jag har i ett halvårs tid lyssnat om och om igen, på en podcast av Steve Chandler där han pratar om Förväntningar versus Överenskommelser. Första gången jag lyssnade till den, fick jag träningsvärk av all tankespjärn som drogs igång, en riktig genomkörare blev det! Mina tankar har definitivt utvecklats i saken, sedan jag senast bloggade kring ämnet.

Snälltåget

Sitter i skrivande stund på Snälltåget mot Stockholm, tillsammans med mina barn, 10 och 15 år gamla. Det är höstlov och vi ska vara i Stockholm tre nätter och i Uppsala två nätter, för att sen vända åter söderut på fredag. Kan du ana att jag har en hel hoper med förväntningar? Att vi ska vara goa och glada, sugna på äventyr, besök på museum, samarbeta smärtfritt utan tjat och gnäll….. ja, du vet va? Och kanske barnen också har lika många förväntningar, fast kanske helt annorlunda? Typ att vi ska käka snabbmat, gå på bio, mest sitta hemma och surfa, och definitivt inte ens titta åt ett enda museum….

Att faktiskt uttala förväntningarna kan ju vara ett steg på vägen, men kruxet med en förväntan, outtalad eller uttalad, är ju att den som jag förväntar mig något av, inte har skakat tass med mig på att de faktiskt är med på det. Och förväntan är ett noll/minus-spel. För om du lever upp till min förväntan, så blir jag sällan sprudlande lycklig, för jag förväntade mig ju faktiskt det av dig. Lever du däremot inte upp till den så blir jag arg, sur, ledsen, besviken… och du har kanske inte ens en susning om varför jag beter mig som jag gör, dessutom.

Men om vi däremot lyfter upp våra tankar och förväntningar, och enas om en överenskommelse (där alla inblandade parter måste ta ansvar för att verkligen vara ärliga!), så slipper vi förväntansträsket som riskerar att dränera oss på energi.

Så när vi ska duka upp vår medhavda picknick för att äta lunch, ska vi lyfta upp våra respektive förväntningar och se om vi kan skapa ett par överenskommelser av det istället. Jag insåg nämligen när jag och barnen ägnade en studiedag åt att göra Köpenhamn, att jag laddat med massiva förväntningar…. som sköts ned brutalt redan på tåget över bron, då jag glad i hågen rabblade möjliga aktiviteter för dagen och möttes av brölande Näää, Öhhh, Triiiist, Amen, vill inte, Guuud vad jobbigt, och liknande….

Ska bli spännande att se om vi (eller åtminstone jag) kanske får en annorlunda upplevelse denna resan, inte minst för att jag verkligen funderar över vilka förväntningar jag bär på.

Och sen har jag faktiskt gjort ett tillägg till Steve Chandlers tes, jag har lagt till Förhoppningar, som i mitt tycke bär en helt annan energi – bubblande, nyfiken, lite kittlande och outforskad – än Förväntningar.

Hur går dina tankar kring förväntningar?