Black Elk talar (bok 8 av 12)

Jag läser Black Elk talar, en bok skriven av John G. Neihardt, efter samtal med Black Elk under 1930-talet. Bokens undertitel lyder: Historien om en helig man av oglala lakota-folket

Att John G. Neihardt fick äran och förtroendet att sätta Black Elks berättelse om sitt liv på pränt, med nedslag bland ryktbara namn som Sitting Bull och Crazy Horse, George Armstrong Custer och Buffalo Bill, likväl som händelser/företeelser som etsat sig fast även i mig, som slaget vid Little Bighorn, andedansen och massakern vid Wounded Knee, ger mig en känsla av tacksamhet, men också förundran. Tänk, Black Elk levde i/med/genom allt detta!

”Jag såg ingenting som kunde vara till gagn för mitt folk. Jag märkte att wasichuerna [de vita] inte bar omsorg om varandra på samma sätt som vårt folk gjorde innan folkkretsens cirkel bröts. De rövade allt från varandra om de kunde, och därför fanns det vissa som ägde mer än de kunde nyttja, medan hela skaror av människor inte ägna något alls och kanske svalt. De hade glömt att jorden var deras moder. Inte kunde detta vara bättre än mitt folks gamla sedvänjor!”

På Goodreads läser jag recensioner av Black Elk Speaks, som boken heter i original, och förstår att den är smått kontroversiell, i det att Neihardt inte bara nedtecknade Black Elks levnadsberättelse utan också tolkade den på sätt som måhända förvrängt både det ena och det andra. Delar (hela?) av den ursprungliga oredigerade berättelsen ska gå att läsa i boken The sixth grandfather, och vem vet, måhända letar jag reda på ett exemplar av den boken också.

Black Elk var bara nio år gammal då han fick sin stora vision, då han låg medvetslös i tolv dagar. En av anledningarna att Black Elk valde att förtälja hela sin vision till Neihardt var, om jag tolkar det rätt, att han inte såg att han lyckats uppfylla visionen han givits i så unga år, och att han på något vis svikit sitt folk just därför. Kanske är det därför han säger: ”Det är svårt att följa en enda stor vision i denna värld av mörker och skiftande skuggor. Bland skuggorna går människor vilse.”

Att direkt efter Kung Leopolds vålnad läsa Black Elk talar gör det svårt att inte dra paralleller mellan de två. Och som en tredje referens kastar jag in filmen The Imitation Game om Alan Turing, som försatte mig i samma stämning. Nedslagen. Förtvivlad. Och förundrad över vad människan är kapabel att göra gentemot andra människor. För den delen kan Guds olydiga revben också kastas in i mixen, som även den pekar mot samma sak.

”Jag insåg inte då hur mycket som hade gått förlorat. När jag nu blickar tillbaka från krönet av min höga ålder kan jag ännu se de slaktade kvinnorna och barnen ligga i högar och utspridda längs hela den slingrande flodfåran, och jag ser dem lika tydligt som den gången då jag betraktade dem med ögon som ännu var unga. Och jag förstår att även någonting annat dog där i den blodbesudlade leran och blev begravt under snödrivorna. Ett folks dröm dog där. Det var en vacker dröm.”

Och kanske är det så. (Jo. Visst är det så.)
Människan är kapabel att agera fullkomligt vederstyggligt gentemot andra människor.
Men inte bara. Vi är också kapabla att öppna våra hjärtan och leva i fred och frid med varandra. (Jo. Visst är det så?)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Kung Leopolds vålnad (bok 7 av 12)

Under sommarens allra mest somriga dagar läste jag Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. I solstol, under klarblå himmel och gassande sol transporterades jag tillbaka 110-130 år tillbaka i tiden, till en annan kontinent. Till det som skulle komma att bli ”Kung Leopold av Belgiens Kongo”, den enda koloni grundad och ”ägd” av en enskild individ, snarare än av en nationalstat (åtminstone under ett 20-tal år, innan Leopold tvingades att ge Kongo åt belgiska staten).

Det är en bok som sänder isande kårar genom kropp och själ, hur högt den gassande solen än står på himlen. Men… den är välskriven. Den är –i den mån jag är en god bedömare– en ganska saklig och faktisk redogörelse av vad som faktiskt skedde i Kongo under slutet av 1800-talet, och vilka lidanden och umbäranden som stod till buds. Dagligen och stundligen.

”[…] de forskningsresande och soldater, som genomförde det europeiska besittningstagandet av Afrika, ofta inte alls var djärva, burdusa och härdade män som legenden utmålar dem utan otåliga, olyckliga och jagade människor på flykt undan något i det förflutna eller inom de själva. De ekonomiska förklaringarna till den imperialistiska expansionen –jakten på råvaror, arbetskraft och marknader– är allesammans giltiga, men det fanns också psykologiska drivkrafter.”

De brott mot mänskliga rättigheter som ligger som ett fundament till skapandet av kolonin Kongo var inte nyheter för mig. Jag vet inte var jag fått det mig till livs, men jag visste, innan jag plockade upp boken, något om Leopolds högmod och målmedvetenhet, men i takt med att jag läste, sida efter sida, kunde jag inte undgå att chockas, förfasas, att uppgivet ta in en större förståelse för vad som skedde där. Och tyvärr, inte bara där:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ’Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz.’

I kapitlet Den stora glömskan läser jag om Jules Marchal, utan vilken jag kanske aldrig hade haft en chans att höra talas om Leopolds utstuderade exproprierande av Kongo och dess rikedomar. Jules Marchal är en före detta belgisk diplomat som på 1970-talet av en slump fick upp ögonen för det han trodde var förtal, då han läste en insändare som nämnde att tio miljoner människor omkommit i kund Leopolds Kongo. Han skrev till utrikesministeriet och bad om information, då han samtidigt, ärligt, sa att han saknade kännedom om den periodens historia.

Inte så förvånande fick han inget svar.
Och därmed var hans nyfikenhet väckt.

Han grävde, och gick på pumpen, om och om igen, men vägrade ge sig. 1985 publicerade han, under pseudonym, på holländska, sin första bok av flera, om denna period i Belgiens historia, som han förvärvat kännedom om under de 10-15 år som gick sedan han läste den där insändaren.

Och det är just det som chockerade mig när jag läste, det som skakade mig till grunden. Hur grundligt och mer eller mindre fullständigt som Belgien (och, givetvis, andra koloniserande länder) medvetet tystat ner, begravt, förträngt, denna mindre smickrande del av dess historia, för att uttrycka det milt. Om så bara därför, är detta en bok värd att läsa.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.