Följ känslan

Följ känslan. Den uppmaningen hör jag ofta. Att jag ska följa känslan.

Men vad betyder det egentligen?

Min förståelse är att det handlar om att låta sig ledas av livskraften, av visdomen, av det där som vi alla är en del av. Den talar till dig. Inte alltid som ett högtalarutrop, ofta är det en ganska tyst röst, kanske så tyst att du själv måste lyssna, verkligen lyssna inåt för att uppfatta den. Där finns känslan. Du vet den där känslan av ro, frid, välbefinnande, av att tillhöra, som ibland sköljer över dig? Det kan inträffa precis var som helst, när som helst, med vem som helst. I badet, när du nattar dina barn, under en cykeltur, när du plockar svamp i skogen, målar garaget, halvslumrandes i hängmattan, under gemenskap eller självsamhet. Precis var som helst. För känslan är inte beroende av en viss sak, eller en specifik person. Den kommer när du är i kontakt med livskraften, det som vi alla är en manifestation av.

Ram Dass har den vackraste definitionen av begreppet Namaste, som för mig beskriver den där känslan så fantastiskt väl:BoldomaticPost_I-honor-the-place-in-you-where

“I  honor the place in you where the entire Universe resides.
I honor the place
of love, of light, of truth, of peace.
I honor the place within you where
if you are in that place in you,
and I am in that place in me,
there is only one of us.”

Hur följer jag den känslan då? Det bästa sättet är att vara i kontakt med dina känslor, att vara observant på dem. Om du börjar bli ilsk, arg, irriterad, rädd, ångestfylld. Kliv inte in i det, om du kan undvika det. Se vad du kan göra för att istället hitta känslor som du mår gott av/i. Glädje, nyfikenhet, utmaningar, generositet, omtanke, vänlighet, engagemang. Följ de känslorna.

Och det behöver inte betyda att du ska byta jobb för chefen är så himla elak, eller sluta umgås med en vän som är så negativ. Nä. Inte alls (fast valet är ditt). Men när du känner hur känslorna som du inte gläds åt, som inte gagnar dig, kryper över dig – fall inte i deras sirensång, att kliva rätt in i dem.

”Ja, gisses, chefen alltså, han e ju helt knäpp alltså, jag vet inte hur jag ska stå ut idag, jag tror minsann jag måste byta jobb, och det i brådrasket för han gör mig så vansinnig!”

Faller du i den fällan, så garanterar jag att du snart mår än sämre, irritationen och missnöjet växer, och med det kommer ännu en harang av dessa tankar, som i sin tur gör att du blir än mer ilsk och irriterad… och så är spiralen igång.

Gillar du att vara i den spiralen? Jag gör det inte. Och jag har förstått att jag inte behöver kliva in i den. Jag hamnar i den med jämna mellanrum, för tankarna jag tänker kan jag inte styra. Men om jag noterar vilken känsla som väcks inom mig, så kan jag bli observant på att nu är det fara å färde, och det gäller att kliva ur virvelvinden innan den har mig i ett fast grepp.

Och ja. Det går att göra det. När jag förstod att jag inte är mina tankar, jag är den som tänker dem, så öppnades nått inom mig. Förståelsen för att jag har ett val. Jag kan välja att följa med i den nedåtgående spiralen. Eller ej. För jag är inte mina tankar. Jag är den som tänker dem. Så när jag upptäcker att jag är på väg ner, så väljer jag (ofta) en annan väg. Jag väljer att följa en känsla som ger mig välbefinnande, snarare än de som sänker mig. Jag väljer ofta att se och erkänna de där sänkande tankarna, men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte fastna i deras sällskap.

Men det är så svårt, säger någon. Jag själv också, ibland.

Ja. Det kan det vara. Men jag har själv insett att det är svårt främst för att det är (eller var) ett så ovanligt angreppssätt för mig. Det kändes underligt. Ältandet, dramat, att hålla mig fast i situationer som genererar sådana känslostormar (av känslor som inte gagnar mig) att jag fick svårt att sova, kanske tappade aptiten, eller tvärt om, började tröstäta, fick ångest, blev apatisk…. Det kändes bekant. Så var jag van vid att reagera. Att istället släppa taget, att inte följa med sirenen ner i bråddjupet, det var ovant. Men nu, nu är det att släppa taget som faller sig naturligt för mig. Snarast känns det väldigt underligt när jag hamnar i ett drama-träsk. För det händer så klart. Jag dras in i det som händer, tycker och tänker en massa, och tappar bort att vara observant på om aktiviteten i fråga ökar eller minskar mitt välbefinnande.

Och det är vad det handlar om. Att följa känslan innebär att bli observant på ditt välbefinnande och att följa den i spåren. Lite som den magnetiska nordpolen och att lära sig att orientera med hjälp av karta och kompass. Om du orienterar utifrån ditt välbefinnande, och är observant på när det ökar, och när det minskar, så kommer du snart att uppleva det förunderliga att du, oavsett hur det stormar runt dig, kan ha en hög grad av välbefinnande. Första gångerna det hände mig blev jag ganska chockad. Nu har jag vant mig och kan bara säga att det gör livet mer njutbart.