Jordgubbslandet berör, griper tag, skakar om.

Såg Jordgubbslandet på bio igår. När eftertexterna rullade satt jag kvar. Tagen. Filmen är som en smocka i magen, gripande och omskakande. Väcker enormt mycket tankar, kring livet vi lever, livet jag lever. Ett liv där jag mycket sällan kommer i kontakt med människor som faktiskt sliter i sitt anletes svett, för att sätta mat på bordet sitt.

Gästarbetarna som plockar jordgubbarna vi köper utanför Ica Maxi eller längs landsvägarna, knorrande över literpriset. Gästarbetarna som plockar våra slanggurkor, liggandes på mage, som sardiner brevid varandra, med huvudet och armarna nedkörda över gurkrankorna, plockandes gurka på gurka, timme efter timme. Gästarbetarna – från Polen, Litauen, Thailand – som tar de jobb vi svenskar inte vill ha. Gästarbetarna som plockar lingon, blåbär och hjortron i våra svenska skogar, innan de blir fast i Sverige, lurade på förtjänsten på grund av ett dåligt bärår, fast i evig skuld hos de som lånat dem pengar till flygbiljetten hit.

Jag plockade jordgubbar som tonåring. Tre veckors arbete i arla morgontimme, för en spottstyver. Finns det överhuvudtaget några svenska ungdomar som har jordgubbsplockning som sommarjobb idag? Näppeligen.

Jag kommer inte i kontakt med dessa människor, mer än via tidningsartiklar, när jag kör förbi ett fält med hukande människor som drar lök, plockar dillkronor till kräftorna eller skär blåklint till midsommarstänger Sverige runt, och om jag tänker tanken bortom jordgubbsståndets alla jordgubbslådor. Och hur ofta gör jag det? Med handen på hjärtat är det inte så ofta. Inte tillräckligt ofta.

Och på något absurt och bisarrt vis, så har ju dessa gästarbetare det ”ganska bra” på en skala… För sen har vi de papperslösa, som slavar i skymundan på restauranger, kycklingfarmer och bilverkstäder. Och ”EU-migranterna”, tiggarna som sitter utanför butiker och tågstationer. Det knyter sig i magen när jag inser, att jag inte vet vilken av dessa grupper som står på den nedersta pinnen på stegen, i det klassamhälle vi alla är en del av. Troligen de papperslösa, som när som helst riskerar att bli infångade, tagna i förvar, innan de skickas ”hem”. Och vad spelar det för roll egentligen? Det är ju helt sjukt att jag ens tänker tanken… eller hur?

Ja. Jag vet inte jag. Se den. Jordgubbslandet. Med öppna ögon, öppet sinne, öppet hjärta. Om inget annat så för att bli medveten om ditt privilegium – bara det faktum att jag, du, vi har råd att gå och se en film på bio för etthundratjugofem kronor per person talar sitt tydliga språk.

Åh, nu låter det som jag vill ge alla svenskar dåligt samvete för att vi har det för bra. Men nej, det är inte det som är min önskan. Men att bli medveten om att vi har det bra, det tror jag är en bra sak. Och kanske, ur den insikten, kan vi agera för att fler också ska få det bra?

Märker ni att jag velar, famlar efter ord, försöker skapa mening i och av något som känns helt meningslöst och galet? Filmen berör, griper tag, skakar om. Och ger mig en molande känsla i kroppen – att det, att vi, gått fel nånstans. Jag vet inte jag. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad är det min – och din! Och vår! – förbannade skyldighet som medmänniska att göra?

Så släcks ljuset i dina ögon…

Har du nånsin varit med om att det i ditt liv finns något som är så tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt, att du bara vill låtsas som ingenting? Ignorera det, helt och hållet. Visslande gå omkring och titta upp mot himlen, istället för titta på det, känns det, erfara det, påminnas om det…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För vissa saker försvinner faktiskt med tiden. Blir inaktuella, livet går vidare, någon flyttar, du får andra intressen eller bara andra perspektiv…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För det är för tungt just nu. För att den där önskan att låtsas som ingenting är det bästa för dig just nu. För det är för tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt för dig. Just nu.

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För under tiden som du låtsas som ingenting, så växer du till dig, får nya erfarenheter, bygger upp dig igen, läker sår, om än i det undermedvetna.

Men ibland… ibland händer det att slöjan du har för ögonen, slöjan som gör att du kan låtsas som att allt är på topp, rycks bort. Abrupt. Medvetet. Omedvetet. I bästa välvilja, eller i syfte att nypa till.

När det sker, så är det som om ljuset i dina ögon släcks.
Men än värre är att hela du släcks. Som om chocken blir för stor. När du låtsas som ingenting, du skrattar, skämtar, snackar om allt och inget – utom just detta – täcks du av den där slöjan; den skyddar dig, håller dig uppe, invaggar dig i säkerhet.

Och så. När slöjan rycks bort. Hela du släcks. Fysiskt.
Jag ser det. Erfar det.
Det går inte längre att låtsas som ingenting, ens som åskådare.

Ögonlocken sluts. Nacken mjuknar, förmår inte hålla huvudet högt. Hakan mot bröstet. Armarna tappar all muskelstyrka. Benen – som nyss var som trumpinnar mot golvet, ett sätt att släppa ut myrorna ur dina brallor – stillnar. All kraft lämnar dig. All förmåga att röra dig, som bortblåst. Undantaget är tårarna som trillar, sakta, över dina kinder. Du torkar dem förstulet, vill inte visa din svaghet, vill inte vara utan slöjan, vill inte vara i det som är för tungt för dig att vara i.nedsläckt ljus

Jag famlar i mörkret. Kan inget göra. Känner maktlösheten svepa över mig. Du mitt Gode Barn, en av många Goda Barn som kommit till Sverige, på flykt utan krig, elände, misär. Med saker i bagaget jag inte ens kan föreställa mig. Saker jag önskar jag kunde sudda bort, från dina erfarenheter, från allas erfarenheter, från att nånsin ha hänt, från att nånsin hända igen.

Kan inte. Det har skett. Det sker. Det kommer att ske. Kan inget göra åt det.
Men kan finnas där, för dig. Hjälpa dig bygga din styrka, mentalt, känslomässigt. Bistå dig, som God Man, som medmänniska. Även när det, stundvis, faktiskt är jag som rycker bort slöjan. I min önskan att bistå, att kunna hjälpa dig återknyta band som brustit under flykt, under turbulens, under kaos.

Så släcks du ned… och jag ångrar mig:
Varför frågade jag, varför sa jag, varför, varför, varför… 

Kanske för att jag vet, att detta inte är en börda som kommer försvinna. Inget problem som hux flux löses av sig själv. Inte heller känslomässiga band som kan ersättas av andra relationer, inte på något vis.

Kanske för att det är del av mitt uppdrag, mitt åtagande, att hjälpa dig bygga både ett nu och en framtid. Vissheten att det är en stor utmaning om dåtiden upplevs som en börda alltför tung att bära.

Men kanske också för att jag vet hur bördan är beskaffad. Inte i detaljer, men i form, processen bakom själva upplevelsen av bördan som en börda. Vet att jag kan bistå dig i det. Vet att vad som än händer så kan du må bra. Kan inte lova att det händer, som vi alla vill ska hända. Men vet, verkligen vet, med hela mitt jag, att oavsett vad som händer, så är ditt välbefinnande aldrig längre än en tanke bort.

Som jag längtar till den dag då vi obehindrat kan tala med varandra. Till dess kan, och ska jag, med alla medel som står mig till buds, finnas där för dig. Det är mitt att göra.

Vända ryggen till eller möta blicken?

Sonen som följde med till vallokalen igår är hemma från skolan idag. Han frågade nyss ”Mamma, vem vann igår?”, så jag plockade fram @jacobmollstam:s valgrafik som jag såg på Twitter i morse.

Twitter och Facebook är fyllt av tankar kring valresultatet, om antal röstande, om fördelningen, om uppgångar och nedgångar för olika partier och trender som är mer eller mindre tydliga.

Att Sverigedemokraterna går framåt i Sverige och att liknande partier gör detsamma i stora delar av Europa tycker jag är riktigt ledsamt. Men jag tror inte vi vinner så mycket på att vända ryggen till. Jag tror mer på att möta blicken. Att mötas, att samtala, att vara nyfiken och öppen för att våga föra ett samtal. Det kan vara ett tufft samtal, ett jobbigt samtal, och säkert på många sätt ett frustrerande samtal. Men jag tror det behöver föras. Jag tror vi behöver nå in i varandras hjärtan, fånga den samhörigheten som vi alla är en del av, oavsett om vi vill det eller ej. Jag tror dessa samtal gör sig allra bäst i köttvärlden, så gå en promenad, bjud på en fika, ta en lunch, eller byt några ord vid busshållplatsen med en annan människa. Bjud upp till dans. Lär dig något av och om denna medmänniska och försök förmedla dina egna tankar kring samhället, medmänsklighet och framtid.

20140526-122651-44811998.jpg

Jag tror på en hållbar lärande framtid. Jag jobbar på att skapa den framtiden varje dag. Jag tror på kärlek, att kärlek handlar om möten, och att det är en bra väg till den hållbara lärande framtid jag drömmer om.

Vad tror du på? Och kantas vägen dit av att vända ryggen till eller genom att möta blicken?