Vaknar. Kollar på klockan. Fem. Vänder mig om, borrar ner näsan i sängtygen och ligger där ett par minuter och funderar på om jag ska gå upp och kissa. Men nej, det är så skönt i sängen. Så jag ligger kvar, vrider och vänder mig en smula, för egentligen hade jag behövt gå på toa.

Sen piper katten Pop, säger att det är dags för mat. Jag tänker att han är helt knäpp som tycker klockan fem är lämplig frukosttid, men visst… kliver ur sängen, går ner för trappan, skopar upp lite knaper till honom, och tittar på klockan: 06:27. Blir helt paff!

Va? 06:27? Vad hände där egentligen?

Jag har ingen känsla över att jag somnade om. Och sov i 1,5 timme till. Men tydligen gjorde jag just det.

Är det inte lite förunderligt? Att det finns saker som sker i och runt mig och mitt liv, helt utan att jag är medveten om dem? Som att jag somnade om och sov ett par timmar till, utan att jag överhuvudtaget var medveten om att tiden gick? Och tänk så mycket annat som bara sker i bakgrunden, helt utan att mitt medvetna jag är inblandat. Merparten av kroppens alla finurliga funktioner är ju sådana. De bara är där, finns och fungerar, arbetar tyst på i bakgrunden och ser till mig och mitt välbefinnandes allra bästa. Andning, blodcirkulation, matsmältning, lappandet och lagandet av små skavanker, skrapsår och blåmärken. Hår och naglar som växer, njurar och lever som renar systemet. Och så mycket mer.

Tänk. Kroppen gör alltid (!) sitt allra bästa för att i varje stund säkra mitt välbefinnande. Den gör alltid vad den förmår för att jag ska må så bra som möjligt. Vilken fantastisk gåva! Har du tänkt på det någon gång, vilken ofantlig gåva det är oss givet?