Smärtar. Frustrerar. Irriterar.

Tog en långlunch i sällskap med DOX-dokumentären The Borneo case på SVT Play. En timme och sjutton minuter som gör ont. Smärtar. Frustrerar. Irriterar. Gör mig förbannad.

Förbannad över det kortsiktiga egotrippade tänkandet som verkar så förhärskande.

Smärtar att höra hur människor tvingas fly från sina hemländer, från platser de älskar, för att de säger ifrån och ryter till om missförhållanden.

Frustrerar när uppenbart idiotiska slutsatser dras, som denna:

Jag menar, ”Det finns inga bevis för att donationen ska ha varit förknippad med en förväntad motprestation”? Upp med en hand, snälla, du som tagit emot 607 miljoner dollar – ok då, vi kan lägga ribban något längre – eller säg 607 kronor, för enkelhetens skull, rent och skärt ”för den goda sakens skull”, utan någon förväntad motprestation över huvud taget?

Om nu någon mot förmodan sitter där med en uppsträckt hand, så titta dig omkring.
Är du i gott sällskap? Många med höjda händer?
Nä, trodde inte det va!

Detta gör mig irriterad. Det är så d u m t, rent ut sagt.

Det märks nog. Jag förstår det. Jag vill få ur mig den obehagliga känsla som kryper i kroppen min efter att jag sett klart på programmet, därav detta inlägg, och jag vet att om en liten stund så släpper sinnesstämningen taget om mig och jag kan gå vidare. Men i det finns också en frustration, över att jag, du, vi, tillsammans, inte låter det ta hus i helvete över sånt här. Dessa uppenbara missförhållanden, ego-trippade och kortsiktiga handhavanden som är alltför vanliga. Och tro nu inte bara det förekommer i skogarna i Sarawak och att vi är förskonade. Nä, så är det inte. Det finns exempel runt om hela jorden, så ock här. Titta på Ojnareskogen, som tack vare ”hus i helvete”-tagning faktiskt blev skyddat, trots allt. Men att det ska behövas tas hus i helvete?

Förresten. Skönt att jag kom på Ojnareskogen som exempel, nu ska jag bara andas lite, och låta mig ta in insikten att ibland går det bra, det händer att vi landar i det långsiktiga, ekologiska och hållbara tänkandet. Trots allt. Det går.

Det går!

Sommar ger tankespjärn!

Lyssnar till Malin Persson Giolito, en författare jag aldrig läst, inte ens stött på, ärligt talat. Kanske för att jag slutat läsa kriminalromaner, som jag tror är vad hon skriver. Men hennes Sommar-program startar automatiskt när jag lyssnat klart till ett annat Sommar, så jag ger henne en chans.

Fascineras så – av hennes sätt att vara rak på sak och ändå inte onödigt taskig eller elak; klarsynt på ett tydligt vis. Hur hon sätter ord på sånt som ”man inte ska/får säga”. Rakt ut med det bara. – att jag hänförd lyssnar hela programmet igenom.

Fascineras så – att jag trycker på play igen så fort första genomlyssningen är överstökad.

Utöver att vara författare är hon också advokat, och har snart i hälften av sitt liv bott utomlands i Europa. Sedan åtta år bor hon i Bryssel, och trots det – eller kanske på grund av det? – så förmår hon sätta fingret på så mycket av det där som är så svenskt. Och inte minst, på det som börjar bli knasigt, i Sverige så väl som i Europa, så väl som globalt. På åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn, som på i n t e t vis är rättssäkert, hur mycket det än skrivs om ”de nya medicinska metoderna”. Om hennes kloka syn på ett Sverige, hur ”Mitt Sverige handlar om hemvist, inte överlägsenhet” som går vidare i ”Nationalism, patriotismens onda kusin, den baseras på hat mot andra. Och hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer. Och låter vi nationalismen – överlägsenheten – ta över, då hjälper inte ens demokratin.”

Malin minner mig om en av mina nära och kära vänner, som har samma raka och oerhört klarsynta blick på sig själv och sin omgivning, på skeenden och samhällssystemiska vurpor, och en än härligare röst att lyssna till. Men till dess att min gode vän blir tillfrågad att delta i Sommar får vi hålla tillgodo med Malin Persson Giolito. Tror bestämt jag ska låta Malin göra mig sällskap en tredje genomlyssning, för hon ger mig utmärkt tankespjärn.

”Men en sak är jag övertygad om. Vi kommer aldrig att vinna över aporna [tidigare i programmet berättar Malin om det som skiljer människan från schimpansen] om vi inte samarbetar. Gör vi bara det som maximerar vår egen välfärd, är det snart slut med oss alla. Internationell solidaritet är inte en romantisk fantasi. Det är en nödvändighet.

Mörka tider närmar sig, säger professor Dumbledore, när Voldemort kommer tillbaka och sprider skräck, terror och död omkring sig. Snart måste vi välja, säger Dumbledore, mellan det enkla och det rätta.”

Utan min familj?

Jag bävar för morgondagen då Sveriges Riksdag med stor sannolikhet kommer rösta igenom tillfälliga asyllagar som sätter Sverige på kartan som ett land som vunnit tävlingen om att nå botten snabbast.

mor och son

Mor och son

Tänk… att separeras från din son eller dotter, din mamma eller pappa, dina syskon, under traumatiska omständigheter, komma till (en förment) trygghet och sen inte ha någon chans att återförenas med din familj.

alma och pop

Katten Pop och Alma

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas. Att släppa iväg mina barn, i hopp om att de ska överleva, och leva i ovisshet om jag någonsin skulle få en chans att träffa dem igen.

kärleksgatan

Kärlek vid Kärleksgatan

Att skiljas från den/de som jag älskar, och veta att en familjeåterförening kanske aldrig kommer vara möjlig. I princip är det vad riksdagen ska rösta om imorgon.

Bilderna är tagna på min födelsedag. En dag jag firade på det mest luxuösa sätt som är möjligt: tillsammans med min familj. Det är verkligen höjden av lyx och inget att ta för givet. Mina Gode Barn har inte den lyxen. Kanske får de aldrig uppleva den heller, förrän den dagen de bildat sina egna familjer.

Idag är det #WorldRefugeeDay och det bemöter vi i Sverige just nu, i en tid då det finns 65 miljoner flyktingar i världen – varav runt hälften är minderåriga – med att ta medvetna steg för att bland annat förvägra människor möjligheten till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd.

Hur är det möjligt? Hur har vi blivit så blinda för människors grundläggande behov? Har vi tappat all förmåga att försöka sätta oss in i ett annat perspektiv, att gå en mil i någon annans skor? Vad skulle du göra om du ställdes inför valet att leva resten av ditt liv utan din familj?

Vad sysslar vi med?

Idag var första gången jag åker ToR Köpenhamn sedan ID-kontrollerna på Kastrup infördes. Har läst, hört, sett. Men inte upplevt själv. Förrän idag. Och som jag önskar jag aldrig hade upplevt det. Det var tillräckligt illa sent i höstas när det klev ombord poliser för ID-koll vid Hyllie. Minns att jag satt där och tyckte det var så surrealistiskt att visa pass. Pass! För att ta mig från Danmark till Sverige. Välkommen, eller?

Men idag.
Köar in till ID-kontrollen, där våra pass blir fotograferade. Det går snabbt och personalen matar igenom oss utan problem.

Står där på perrongen och väntar på tåget till Malmö, detta tåg jag tagit så många gånger. Jag var inte en bro-förespråkare, men erkänner gladeligen att bron verkligen gjort det smidigt att ta sig till och från Danmark. Extra viktigt numera då barn och barnbarn i familjen bor där. Så smidigt…. tidigare. Inte längre.

Betraktar upprörd staketet som separerar spåren för respektive perrong.
Känslan av ett kallt icke-välkomnande sköljer över mig som en iskall dusch.

När vi väl anländer Hyllie kliver det ombord poliser för ytterligare gränskontroll. Själva kliver vi av och tvingas visa våra pass igen, för två (mycket vänliga!) poliser som står vid ett litet gatt i stängslet som provisoriskt satts upp för att separera perrongen i två.

Om och om igen snurrar samma fråga i skallen på mig, som en LP-skiva som hakat upp sig: Vad är det vi sysslar med egentligen? 

Så släcks ljuset i dina ögon…

Har du nånsin varit med om att det i ditt liv finns något som är så tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt, att du bara vill låtsas som ingenting? Ignorera det, helt och hållet. Visslande gå omkring och titta upp mot himlen, istället för titta på det, känns det, erfara det, påminnas om det…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För vissa saker försvinner faktiskt med tiden. Blir inaktuella, livet går vidare, någon flyttar, du får andra intressen eller bara andra perspektiv…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För det är för tungt just nu. För att den där önskan att låtsas som ingenting är det bästa för dig just nu. För det är för tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt för dig. Just nu.

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För under tiden som du låtsas som ingenting, så växer du till dig, får nya erfarenheter, bygger upp dig igen, läker sår, om än i det undermedvetna.

Men ibland… ibland händer det att slöjan du har för ögonen, slöjan som gör att du kan låtsas som att allt är på topp, rycks bort. Abrupt. Medvetet. Omedvetet. I bästa välvilja, eller i syfte att nypa till.

När det sker, så är det som om ljuset i dina ögon släcks.
Men än värre är att hela du släcks. Som om chocken blir för stor. När du låtsas som ingenting, du skrattar, skämtar, snackar om allt och inget – utom just detta – täcks du av den där slöjan; den skyddar dig, håller dig uppe, invaggar dig i säkerhet.

Och så. När slöjan rycks bort. Hela du släcks. Fysiskt.
Jag ser det. Erfar det.
Det går inte längre att låtsas som ingenting, ens som åskådare.

Ögonlocken sluts. Nacken mjuknar, förmår inte hålla huvudet högt. Hakan mot bröstet. Armarna tappar all muskelstyrka. Benen – som nyss var som trumpinnar mot golvet, ett sätt att släppa ut myrorna ur dina brallor – stillnar. All kraft lämnar dig. All förmåga att röra dig, som bortblåst. Undantaget är tårarna som trillar, sakta, över dina kinder. Du torkar dem förstulet, vill inte visa din svaghet, vill inte vara utan slöjan, vill inte vara i det som är för tungt för dig att vara i.nedsläckt ljus

Jag famlar i mörkret. Kan inget göra. Känner maktlösheten svepa över mig. Du mitt Gode Barn, en av många Goda Barn som kommit till Sverige, på flykt utan krig, elände, misär. Med saker i bagaget jag inte ens kan föreställa mig. Saker jag önskar jag kunde sudda bort, från dina erfarenheter, från allas erfarenheter, från att nånsin ha hänt, från att nånsin hända igen.

Kan inte. Det har skett. Det sker. Det kommer att ske. Kan inget göra åt det.
Men kan finnas där, för dig. Hjälpa dig bygga din styrka, mentalt, känslomässigt. Bistå dig, som God Man, som medmänniska. Även när det, stundvis, faktiskt är jag som rycker bort slöjan. I min önskan att bistå, att kunna hjälpa dig återknyta band som brustit under flykt, under turbulens, under kaos.

Så släcks du ned… och jag ångrar mig:
Varför frågade jag, varför sa jag, varför, varför, varför… 

Kanske för att jag vet, att detta inte är en börda som kommer försvinna. Inget problem som hux flux löses av sig själv. Inte heller känslomässiga band som kan ersättas av andra relationer, inte på något vis.

Kanske för att det är del av mitt uppdrag, mitt åtagande, att hjälpa dig bygga både ett nu och en framtid. Vissheten att det är en stor utmaning om dåtiden upplevs som en börda alltför tung att bära.

Men kanske också för att jag vet hur bördan är beskaffad. Inte i detaljer, men i form, processen bakom själva upplevelsen av bördan som en börda. Vet att jag kan bistå dig i det. Vet att vad som än händer så kan du må bra. Kan inte lova att det händer, som vi alla vill ska hända. Men vet, verkligen vet, med hela mitt jag, att oavsett vad som händer, så är ditt välbefinnande aldrig längre än en tanke bort.

Som jag längtar till den dag då vi obehindrat kan tala med varandra. Till dess kan, och ska jag, med alla medel som står mig till buds, finnas där för dig. Det är mitt att göra.

Anhörigriksdagen 2015 i Varberg

Igår var jag över dagen i Varberg och deltog i dag 2 på Anhörigriksdagen 2015, som ordnades av Anhörigas Riksförbund med flera. Anledningen till att jag tog mig dit ligger främst i ett engagemang jag är inblandad i, som rör skola, barn och kanske framför allt lärande. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Det som var allra härligast igår var att se hur Barn i Behov, en grupp som jag följt under ett år eller så, verkligen lyckats på alla sätt och vis. De hade en monter, som var mest besökt av alla montrar. Höll en föreläsning dag 1 (som jag alltså missade tyvärr!) som var värsta snackisen även dag 2, och som gjorde att kön ringlade sig lång till att få kolla i den databas som Cilla Lundström skapat, efter att ha ringt runt till Sveriges kommuner för att samla siffror, svart på vitt, på hur det faktiskt ser ut runt om i landet med avseende på bland annat särskilt stöd i skolan. Cilla startade i höstas samla information vilket först ledde till en tryckt rapport som visade 125 kommuners hantering av tilläggsbelopp varje år från 2010 till nu; dvs givna och avslagna samt varje kommuns riktlinjer. Många kommunala tjänstemän var väldigt nyfikna på att få veta hur det stod till hos just dem. Det övergripande budskapet till dem alla var dock: Din kommun bidrar till att sätta Sverige sist bland alla EU-länder om stöd i skolan!

Om du är nyfiken på att höra mer hur din kommun ligger till, så hör av dig till Cilla via Facebook! Mer information om Barn i Behov hittar du bland annat på Facebook, men de twittrar aktivt också.

101 berättelserBarn i Behov (ofta förkortat BiB) har också tagit fram en bok som jag fick med mig hem från Varberg. Den heter 101 berättelser om en skola som inte är för alla, och den ska jag självfallet läsa. Ser fram emot det med lite skräckblandad förtjusning ärligt talat, för jag misstänker att jag kommer bli både förtvivlad, förbannad och frustrerad när jag läser de 101 olika röster som delar sin upplevelse i boken. Lovar blogga om den när jag läst klart.

Ja. Onekligen är det så att BiB var det som gjorde mest intryck på mig igår. Tankarna går till Margaret Mead när jag ser hur fantastiskt engagerade människor det finns:

Tvivla aldrig på att en liten grupp av omtänksamma och engagerade medborgare kan förändra världen. I själva verket är det det enda som någonsin har lyckats. 

Jag vill förändra världen. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Men gisses så skönt det är att översköljas av bevis på att det är just så. Känns det igen?

 

Välj med omsorg

Har en trave med Good News Magazine som jag inte kommit mig för med att läsa. Än. Nu läser jag en artikel eller två vid lunchen, och lämnar därefter dem vidare till min bonusson, som bett mig samla tidskrifter som han tar med till lunchrummet på jobbet. En god idé tycker jag, och drömmer om att det blir vältummade exemplar av Good News Magazine innan de till slut, sönderlästa, hamnar i pappersåterminningen.

Läser nummer 13/2014 och kommer till sista artikeln, många sidor lång, om Daniel Mendoza och hans egen berättelse. Daniel är mannen bakom Good News Magazine, och som läsare är jag ofantligt tacksam över att han fattade beslutet att låta publicera sin egen berättelse, trots sin tveksamhet till det.Danielito

Nadia Dyberg som intervjuar Daniel och skriver artikeln gör ett bra jobb med att beskriva Daniels upplevelser, men också sina egna. Hennes reflektioner berikar texten om Daniel.

Och jag påminns om flera saker, där de främsta är ynnesten att vara född i Sverige, till föräldrar som är mänskliga och långt från perfekta, men som definitivt inte har brottats med samma typ av demoner som Daniels föräldrar. Att min uppväxt varit en trygg uppväxt, med upprivande händelser så som skilsmässor och flyttar, men likväl, alltid en varm säng att krypa ner i, mat på bordet och rena kläder i garderoben, med föräldrar och andra viktiga vuxna runt mig.

Och så slås jag av det allra mest fantastiska av allt: att människan inte definieras av sin berättelse. Utan människan definieras av sina handlingar. Och det finns alltid ett val. Daniels tatuering lyder Välj med omsorg. Sällan har väl tretton bokstäver sammanstrålat till något så betydelsefullt: I varje stund har jag ett val, vem jag vill vara, hur jag vill vara, vad jag vill säga, vad jag vill göra. Använd ditt val, det är ditt, och ingen annans. 

Välj. Med omsorg. 

På det viset kan vi förändra världen och sprida gott. Good news, right?

En lärares vardag?

Jag har många vänner som arbetar som lärare.

Just nu hör, ser och läser jag om enorma mängder prov – nationella eller ‘vanliga’ – som ska rättas, utvecklingssamtal som ska hållas, datorsystem som ska uppdateras med alla dessa resultat, samtidigt som den ordinarie verksamheten självfallet ska fortgå som vanligt.

Inom ramen för det där ordinära ligger sånt som att planera och hålla lektioner, skriva veckobrev till föräldrar, gå på arbetslagsmöten och rastvakta på tio-rasten, skriva incidentrapporter och trösta Jonatan som slog hål på byxa och knä under lunchen, svara på mail och telefonsamtal från oroliga eller upprörda föräldrar, samplantera temat som arbetslaget ska köra efter påsklovet, återkoppla på läxor och försöka stävja det begynnande mobbingtendenserna i tjejgänget i klassen, påminna Iman att ta sin medicin, för att bara ta en bråkdel av allt (som jag uppfattat) som ingår i en lärares vardag…

Jag är inte lärare, men jag blir matt bara av att se vad mina lärarvänner ska prestera inom ramen för sitt uppdrag. Och glöm inte, till allt detta kommer det faktum att alla också har ett privatliv, med barn som ska till tandläkaren, bilen ska besiktigas, middag ska planeras och lagas och ätas, och dessutom ska man träna inför Vätternrundan och planera bästa väninnans möhippa, och nånstans finns en make/maka/sambo/partner/pojk-eller flickvän vars kärlek inte kan tas för given…

Äsch då, det är bara nu det är lite tjockt med nationella prov och utvecklingssamtal, inbillar jag mig att någon som läser detta tänker nu. Och alltså…. jo, visst, men ärligt talat, det verkar vara ganska jämna plågor med mindre variationer. I början av höstterminen ska klasserna svetsas samman, nya elever och kollegor komma in i gruppen, sen är det utvecklingssamtal för hösten, innan decemberstressen trillar över skolsverige med allt som ”ska bara”-hinnas med innan alla får en chans att pusta ut… Bara för att allt sen rivstartar igen i januari, med elever vars föräldrar ligger i skilsmässa och har bråkat hela jullovet, vars älskade morfar ligger döende på sjukhus, elevvårdsteamet som vill ha dina tankar i skriftlig form om eleven som är i behov av en extra resurs i klassrummet för att kunna ha en chans att nå sina mål, sen kommer nationella prov och… ja, så är vi ju där vi började. Och hur det ser ut efter påsklovet med prov i alla ämnen, sista chansen för alla elever att höja slutbetygen inför avslutningen i nian, brännbollskvällar med elever och föräldrar och allt som ska hinnas med trots alla lovdagar som bryter upp nästan varenda vecka under vårens övergång till sommar, tror jag inte jag behöver belysa i detalj, då jag är säker på att många med mig (alltså, även utanför skolans värld) själv med fasa ser fram emot de där extremt hektiska vårmånaderna.

Gisses.
En lärares vardag, så som jag som utomstående uppfattar det. Stämmer det? Kanske du som lärare (rektor, fritidspedagog, skolkurator och förskollärare, specialpedagog och elevassistent) känner igen dig? Jag hoppas ärligt talat att ingen lärare känner sig träffad av detta! Befarar att så inte är fallet.

I allt detta befinner sig dessutom än fler elever, barn och ungdomar, som har dessa lärare som förebilder. Jag är garanterat inte ensam om att kunna namnge minst en lärare som spelade lite extra stor roll för mig under min uppväxt, en vuxen utanför familj och vänkrets, som såg mig och de behov jag hade, utmaningarna jag ställdes inför, och som fanns där för mig. Och så är det självfallet även idag. Så utöver allt jag rabblat upp ovanstående, finns den aspekten också. Att se varje barn, varje dag.

Snacka om att många av dagens lärare verkligen kan trolla med knäna. Men – är det verkligen rimligt? Känslan att vara överväldigad är just en känsla, som kan uppstå oavsett hur själva arbetsbelastningen är, men de facto uppfattar jag att många lärare verkligen har en orimlig arbetsbörda, en arbetsbelastning som inte är rimlig eller möjlig att klara av.

Så hur tänker vi egentligen att detta ska fungera? Eller är jag ensam om att tycka detta är helt uppåtväggarna vansinnigt? Sönderstressade lärare med orimliga arbetsbördor är inte en förebild jag önskar för mina barn. (Visst, detta gäller rektorer också. Och fritidspedagoger, förskolelärare och skolkuratorn med, osv.) Och det är inte lärarna jag pekar finger på nu, det hoppas jag verkligen att du ser! Jag ser ett systemfel, och systemet skapas och omskapas av oss alla, dagligdags.

Men allvarligt talat, vi kan inte fortsätta så här, det funkar inte. Vi skapar ett samhälle av människor som glömt bort hur det är att andas, att reflektera, att leva och lära… lärare som kämpar som djur för att hinna med, för att se varenda liten Elna, Ibrahim och Josef som korsar deras väg, som rannsakar sig själv varje gång en elev faller igenom systemet med en uppgivenhet och förtvivlan om de verkligen gjort allt de kunde… Där prestationen blir måttstocken och varandet i sig blir något att eventuellt, möjligen, kanske, med lite tur hinna med på semesterresan till Rhodos i juli.

Sådan lärare, sådan elev? Mmm. Sådan förälder, sådant barn? Mmm på den med.

Om det ligger något i det där, med att barn gör som vi gör och inte som vi säger (och det tror jag det gör), är det då inte dags att göra något åt detta? Att ta ett rejält grepp om skolsystemet?

(Varför säger jag skolsystemet och inte samhället i stort, familjeliv, föräldraskap och arbetsliv i övrigt? Jo, min tanke är att skolan är det främsta samhällsskapande system vi har, det som alla går igenom, och det är där vi verkligen har möjlighet att påverka samhället vi skapar. Och nej, jag tror inte familjen är oviktig. Tvärt om! Men jag vet inte hur vi ska kunna komma åt alla familjer i Sverige, eller varenda arbetsplats. Jag ser inte hur det låter sig göras. Men samtliga Sveriges skolelever befinner sig fem dagar i veckan, fyrtio veckor om året, i skolan, och där kan vi göra en insats. Dessa individer kommer vi åt, och kan ge dem både en upplevelse och förebilder för hur ett gott liv med lärande och omsorg kan levas. Och vet du – därmed kanske vi kommer åt familjerna (och arbetsplatserna!)med, både elevernas familjer idag, men också, på längre sikt, de familjekonstellationer de själva kommer att skapa.)BoldomaticPost_Att-forbereda-barn-och-ungdom

Är det nu det är dags att på riktigt förbereda barn och ungdomar för livet, det liv som är värt att leva, (det liv små barn av sin natur redan lever), snarare än att visa dem att vuxenlivet (handen på hjärtat, det gäller nog inte bara vuxna utan även barn och ungdomar!) består av ett ekorrhjul med få tillfällen till andhämtning, där folk trillar av pinn, går in i väggen och knaprar antidepressiva och/eller sömntabletter bara för att överleva vardagen?