Morgonskrivandet. Har tappat bort det. Tycker om det. Känslan av att få ur mig… något. För jag vet sällan vad. Sätter mig bara, lägger fingrarna på tangentbordet och något dyker upp på skärmen. Ord, bildar meningar, stycken växer fram och till slut en rubrik. Och så där kan det fortsätta. Tills det tar slut. Eller tills något annan pockar på, ett åtagande, kroppens önskan efter den dagliga sjuan, eller behovet att kissa.

Men till dess. Att låta mig släppa fram de ord som bärs runt inom mig. Ibland får jag syn på dem och vill skriva bara därför. Om de dyker upp när jag inte har möjlighet att sätta mig så skriver jag ner tanken, skickar den till Evernote, att ta upp vid lämpligare och mer tillåtande tillfälle. Ibland är det som om det flödar ur mig, orden, intentionen, behovet att få ned på pränt något jag finner viktigt, vackert, förundransvärt eller bara svårbegripligt.

Jag skapar mening i och av min värld genom skrivandet. Får syn på mig. Mina tankar. Mina trossatser. De förutfattade meningarna jag har, mina förväntningar som biter mig i häcken när jag minst anar det. Förvirringen, och klarheten. Allt ryms inom mig, och allt omfattas av mitt skrivande. Hoppas jag i alla fall. Önskar att det är så. Att jag inte censurerar, utan låter orden komma som speglar var jag befinner mig, just i stunden.

Visst låter jag, ännu, vara opublicerat. För rått. För ont. För många andra inblandade. För privat. Just nu. Imorgon – vem vet?

Jag skriver det dock ändå. Skriver mig till klarhet, skriver mig till acceptans. Skriver av mig, och upplever – ofta – frid. Friden som kommer av att ha skapat synlighet för mig själv. Kanske bara ökad synlighet för hur stor min förvirring, eller förtvivlan, är. Men ändock. Ökad synlighet. Tydlighet. Klarsikt.

Och på morgonen är det som om det blir som allra mest omedelbart. Kopplingen, mellan mitt inre och universum, som starkas. Överföringen i nervsignalerna från hjärna till fingrar som allra snabbast.

Hade kommit ur det. Men nu, nu är jag i det. Igen. Sitter här, i ett becksvart sovrum med nedrullade rullgardiner. Paddans sken lyser upp täcket som värmer mig, där jag sitter, uppallad mot två kuddar i sängen, med Peaceful Piano på repeat som bakgrundston i rummet. Skriver och bygger kraft inför dagen som komma skall.

Svårare än så är det inte att komma i något, som jag kommit ur. Plocka upp den tappade stafettpinnen, och ta ett steg. Imorgon, ett steg till. Varför gör vi det svårare?