Kan alla människor förändras?

Publicerad den av
7

Kan alla människor förändras?
Ja. Så klart de KAN! Människan är i ständig förändring, oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Men huruvida alla är VILLIGA att förändras, medvetet, det är en helt annan fråga.

Det finns många talesätt som jag kopplar till det här med förändring, som jag reagerar på. Ett lyder Med ålder kommer visdom. Nej. Inte automatiskt. Ålder KAN leda till visdom, och för de flesta både hoppas och tror jag att det gör det, men för alla? Nej. Ålder leder i n t e per automatik till visdom.

Ett annat talesätt säger att Vi lär av våra misstag. Nej. Inte automatiskt. Ett misstag KAN göra att vi lär oss, och för de flesta hoppas och tror jag att det gör det, men för alla individer, vid varje misstag de gör? Nej. Så funkar det inte. Och jag är är den första att räcka upp handen här, för har jag gjort samma misstag fler än en gång? Jajamensan!

Förändring kräver en insats. Det blir inte bara (bortsett från den än så länge oundvikbara åldrandeprocessen). Och även om jag rationellt sett vet att alla människor inte kommer att välja förändring, så väjer jag inte från min medvetet naiva syn att tro gott om alla, även om deras förändringsbenägenhet och -vilja. Fast jag vet att sannolikheten för att det blir så är extremt låg.

Själv är jag väldigt glad i förändring, annars skulle jag inte älska att ge och få #tankespjärn på det vis jag gör. Jag vill gärna att det ska hända saker, vill utvecklas och expandera som person. På alla plan. Men jag har inte alltid varit sådan, långt från. Därför är det med stor empati och utifrån personlig erfarenhet som jag ser att det självfallet finns olika skäl – mer eller mindre relevanta – till varför människor medvetet motverkar förändring, men i grunden ligger det mycket (mest? bara?) rädsla bakom det.

Är det så enkelt att det handlar om ovana vid det okända? Känslan av förlorad kontroll? Att våga stå i jag vet inte vad detta kommer leda till utan att vända om, drämma igen dörren till det nya, och springa snabbt som ögat därifrån? Summerar talesättet Jag vet vad jag har, inte vad jag får människans förändrings-o-benägenhet? 

 

Sluta inte tro

Publicerad den av
1

Kom i samtal med Michel Issa via LinkedIn och Instagram, och fick nys på det kombinerade nätverks- och insamlingsevent som de i detta nu håller runt om i Sverige. Bokade en plats och cyklade som ett jehu till Altitude Meetings för att ta del av Sluta inte tro där alla insamlade medel oavkortat går till Michel och Mariellas arbete i Syrien.

Min vana trogen doodlade jag under kvällen, det är för mig ett sätt att komma ihåg det jag hör. Samtidigt som jag doodlar sker det en simultan reflektion; jag skriver inte oreflekterat ned det jag hör. För de som tagit del av Sluta inte tro, eller för Michel och Marissa själva, kanske det går att uppfatta mina små opponeringar i doodlen, men det är irrelevant i det stora hela.

Det jag framför allt tar med mig av igår är följande tre punkter:
* Tänk ett större Vi.
Vilken ljuvlig fras, och som jag förstår det en grundläggande drivkraft för Michel, en fras (och drivkraft) han fått sig till dels av sin bror, som agerar Michels spirituelle guide och förebild.

* Låt dina handlingar visa vem du är.
Eller som Seth Godin uttrycker det, parafraserat, det är inte genom att lyssna till en människas ord du tar reda på hur hen verkligen är, utan genom att titta på hens handlingar. Inte för inte vi har ordspråk som mycket snack och lite verkstad. Och här inspirerar verkligen paret Issa, i både ord och handling! För självfallet är det allra bäst när ord och handling är ett, och vi lever som vi lär.

* Så mycket som är möjligt om vi bara gör! 
Både Mariella och Michels delar av kvällens event pekar på just detta: gör.
Gör! Agera! Ser du något som är galet, spännande, inspirerande, helt åt pipsvängen snett… agera! Ta tag i det, och kriga på, för att använda Michels ord. Samtidigt som Michel var väldigt tydlig med att du självfallet också måste säkra din egen försörjning. Inte minst det uppskattade jag enormt att höra, eftersom det är en twist som emellanåt glöms bort i denna era av inspirationsföreläsare till höger och vänster som uppmuntrar till att följa ditt hjärta och självförverkliga dig. Och det är klart du ska (for the greater good, som det heter!), men glöm inte bort det basala. Pengar till mat, kläder och hyra osv måste finnas på plats först!

 

Här skulle jag kunna stanna länge

Publicerad den av
5

Sommarfest med kören i Simremarken, ett stenkast från havet. Mellan middagen och efterrätten drog halva gänget ner till bryggan rakt nedanför huset. Jag med lånad handduk. Skönt väder efter en höstruskig dag… efterdyningarna av dagens blåst märktes rejält ute på bryggan.

Men vad tusan!
Har jag lånat med en handduk så har jag.
Klart jag ska kallbada!

Nöjd och uppfriskad efter kvällens kallbad!

Så jag börjar strippa, tar mig naken nedför stegen, ner i vattnet. Skönt! Ligger i en 30-40 sekunder, sen kliver jag upp. Mest för att inte mina fina körkollegor som stod och huttrade på bryggan skulle lida alltför länge. Känslan av här skulle jag kunna stanna länge, länge följer mig.Inte bara har jag vant mig vid det kalla badet (eller den kalla duschen), utan jag har kommit att njuta av det. På riktigt. Det ä r skönt, och framför allt, det är något helt annat att plurra i 10-gradigt vatten (det börjar bli väl varmt! Frågan är var gränsen för kallbad går? Vet du?) eller +20-gradigt dito, det går inte att jämföra mer än att du blir blöt.

Nyckel till njutningsfullt kallbad: andningen. Djupandas (gärna en vända Wim Hof-andning före, men framför allt under tiden) och låt dig slappna av. Där finns Zonen, och bäst av allt: den tar inte slut när jag kliver ur vattnet utan stannar kvar i mig en lång stund efteråt.
Ljuvligt!

 

Att ta illa vid sig.

Publicerad den av
4

Jobbade i trädgården tillsammans med D. Drog ogräs ur sorgligt försummade odlingsbäddar, strödde ut blodmjöl, täckte med tidningspapper, vattnade, på med en halv säck kogödsel/bädd, krattade, på med en säck jord/bädd, krattade på nytt ut det jämnt och fint, vattnade lite till och satte sedan ut förkultiverade pumpor och grönkål, allt under ett ständigt böljande samtal om det ena och det tredje.

Ann Heberlein, Publicistklubben, Navid Modiri, #metoo, Gaia, Greta Thunberg och klimatkrisen, medvetenhet, en idé om en podcast, katten Pop och det faktum att jordärtskockor älskar äpplen, så med fördel planterar jag sådana i  bädden som ligger precis vid ena äppelträdet. Högt och lågt, stort som smått.

Men så, ett tu tre sa han något som fick mig att stanna upp:
Du kan inte ge illa vid dig,
du kan bara ta illa vid dig.

Just så är det!
Därmed inte sagt att jag inte kan bete mig som ett svin, för det kan jag så klart. Men det är en annan sak. För oavsett hur jag beter mig, så har du fortfarande valet om du ska ta illa vid dig eller ej. 

Ursäkt eller förklaring?

Publicerad den av
8

Jag är högkänslig och därför kan jag inte gå på nätverksmingel.
Nej. Om du är högkänslig så är det garanterat tuffare för dig att gå på ett nätverksmingel, men det är ingen ursäkt att inte göra det. Finns det en vinst i att mingla, så är din HSP en förklaring till varför det kommer krävas mer av dig, men dölj dig inte bakom beskrivningen.

Min pappa är alkoholist och slog mig som barn. Därför är jag nu alkoholist och slår mina barn.
Nej. Att du haft en tuff barndom som jag inte önskar någon, är inte en ursäkt för att du själv ska behandla dig och dina barn på samma vis som din pappa gjorde. Det är möjligen en förklaring till varför det är tuffare för dig, i avsaknad av en god förebild, men det betyder bara att du kanske behöver anstränga dig extra mycket.

Jag försov mig och därför kom jag för sent till vårt möte.
Jo. Visst. Men det är ändå ingen ursäkt. En förklaring, ja, men inte en ursäkt. Du borde ställt fler klockor, gått i säng i tid, eller vad nu skälet till att du försov dig var.

Eftersom jag är döv kan jag inte komponera musik. Eftersom jag inte kan använda mina armar/händer kan jag inte måla.
Jo. Beethoven kunde, även sedan han blev helt döv. Och Mun- och fotmålarna motsäger definitivt det sistnämnda.

Eftersom jag är så svag i armarna kan jag inte göra pull up’s.
Mmm. Det stämmer. Det kan jag inte. Eftersom jag är svag i armarna, och tung i gumpen… Men det är ingen ursäkt. Det är månne en förklaring, men istället för att vara en ursäkt är det bara ett bevis på min bristande vilja. För det är klart jag kan lära mig att göra pull up’s om jag satte mig för att göra det.

Det är en förklaring till varför det krävs mer. Inte en ursäkt att inte försöka. Sen har vi alla val att göra. Jag behöver inte göra allt som jag skulle kunna göra. Vad jag väljer är mitt beslut. Men när jag använder ursäkten som skäl… det är det jag opponerar mig mot! För det innebär också att jag inte tar mitt ansvar för mitt liv. Skyller på yttre omständigheter, snarast än står för mina egna val och prioriteringar.

Ser du skillnaden?
Mellan att använda en omständighet oaktat om det är ett hinder, en bristande förmåga, en diagnos eller bara en dålig vana, som ursäkt, eller som förklaring? 

Människan är kapabel till mer än hen tror och förstår (framför allt den som är klok nog att be om och ta emot hjälp från sin omgivning. Tillsammans gör vi varandra bra!). Det ser vi bevis på om inte dagligen så åtminstone flera gånger i veckan. Folk som bestiger berg fast de är förlamade, människor som lär sig simma och blir elitidrottare fast de är förlamade och/eller saknar armar och ben, människor som tar sig tillbaka från ruinens brant och skapar rika liv för sig fast de varit både hemlösa, alkoholiserade, arbetslösa… 

Jag ser detta åtminstone. Och jag vet, fast det smärtar att erkänna det, att jag kan åstadkomma ofantligt mycket mer än jag gör, om jag slutar att gömma mig bakom ursäkter. Inte kan väl jag, inte ska väl jag, har inte tid, har inte råd, har inte tillräckligt många vänner, saknar kontakter, vågar inte… ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Vem gagnas av ursäkterna och ursäktandet?

Tankar skapar känslor, del två

Publicerad den av
Svara

Tanken skapar känslan. Och känslan agerar barometer.

Det vill säga, tanken kommer först och känslan kommer som ett brev på posten därefter. Fast jag kan inte styra eller bestämma vilken tanke som ska komma. Men, och detta är ett stort men, jag kan välja att föda den eller ej, att ge den energi och fokus eller inte. Genom att göra detta – att gång på gång på gång förhålla mig medvetet till de tankar som kommer, välja vilka jag engagerar mig i eller ej – påverkar jag på sikt mitt tankesätt och därigenom min inställning till livet.

Genom medvetenheten om att tankar skapar känslor, vanan att få syn på mina känslor (för det är de som är den uppenbara signalen, det direkta resultatet av vad jag tänker, för tanken kan vara dold djupt, djupt inom mig), och att i den stunden fråga mig Hur gagnar detta? så kommer jag påverka mitt tankesätt. Min livsinställning, min attityd till livet, till mig själv, till det som händer runt omkring mig, skapas så här. Medvetet eller omedvetet.

Omedvetet blir det när jag tror att mina känslor kommer av omständigheterna runt mig, snarast än mina tankar kring omständigheterna. Då ifrågasätter jag troligen inte heller det jag känner utifrån förståelsen att jag kan välja att engagera mig i en känsla, eller ej. Därmed skapar jag inte heller aktivt min inställning till livet, utan den blir snarast ett direkt resultat av vad jag känner i stunden.

Ta mig till exempel. Jag har i stort gjort slut med känslorna oro och skam, eftersom att jag inte ser att de gagnar mig (eller andra). Betyder det att jag aldrig känner oro eller skam? Nej. Tankar som genererar känslor av oro och skam dyker upp nu och då. Dock är jag extra uppmärksam på dessa känslor eftersom jag har fattat ett övergripande beslut (lagt det i Beslutslådan, som Caspian skulle uttryckt det) att ’dessa känslor inte gagnar mig’. Det gör det enklare för mig att bedöma om de gagnar i stunden eller ej, för trots att jag har fattat ett övergripande beslut, så kan det kanske uppstå en situation där jag faktiskt gagnas av dem. Men oftast är svaret Nej, de gagnar inte.

Så vad gör jag då? Jo, där får jag tack vare acceptans och medvetenhet lättare att låta mig känna det jag känner, utan att vare sig drunkna i känslan, eller hålla mig fast i känslan. Jag ser den, accepterar den, och låter den sedan vara. Föder den inte, fokuserar inte på den, låter den vara eftersom jag vet, verkligen vet, att ingen känsla varar för evigt. Känslor kommer och går, eftersom tankar kommer och går. Låter jag känslan vara ifred, utan att lägga allt mitt krut på den, så kommer den, förr eller senare, att tona ut, och släppa fram en annan känsla som direkt följd av en ny tanke.

Fakta vs Åsikt

Publicerad den av
5

Vi tar det igen: 
Du har en plan. Du vill åstadkomma något. Du agerar och får ett resultat.
Kanske blev resultatet precis det du avsåg att åstadkomma. Kanske blev det delvis det du avsåg, eller så blev resultatet definitivt nått helt annat än vad du avsåg. Men oavsett vad, så har du ett resultat. Och det resultatet är ren och skär fakta.

Sen då?
Jo, om resultatet blev det avsedda, kanske du tänker Wihoo, så lyckat resultat. Det här blev ju helt fantastiskt, så lyckad jag känner mig!

Om resultatet blev lite sisådär, kanske du tänker Njae, det blev ju inte helt lysande det här, fast, det duger kanske.

Och om resultatet inte alls blev det avsedda, är risken stor att du tänker Amen gud så kass jag är, vilket katastrofalt misslyckande, jag är ju helt värdelös, lika bra jag lägger ner, det här kommer ju aldrig att gå. 

Ovanstående är exempel på åsikter, på mitt dömande, mina tankar, om resultatet.
Och vad händer när jag, du, vi alla lite till mans, förväxlar åsikten med fakta?

Jag skulle tro att jag inte är ensam om att landa i en rädsla för misslyckandet, en rädsla som lätt gör mig handlingsförlamad, vilket leder till passivitet. För är jag rädd för misslyckandet (dvs åsikten om) så kommer jag med stor sannolikhet inte att agera. Och mitt icke-agerande gör att jag inte ger mig en chans att ta reda på vad jag hade kunnat få för resultat.

Fakta = Önskat eller oönskat resultat.
Åsikt = Lyckat eller misslyckat resultat.

 

Att ge något av värde

Publicerad den av
6

Som en av de sista aktiviteterna under 60 timmars tankespjärn skrev vi brev till varandra. Jag delade ut tre papper till var och en. Det kändes högtidligt när jag satte penna till papper, skrev första namnet, och lät mina känslor i form av bokstav efter bokstav flöda ur mig. Tog sedan papper nummer två, skrev andra namnet, och lät nästa brev ta form. och slutligen på papper nummer tre gick jag loss i text till deltagare nummer tre. 

Känslan av att detta inte var något jag ”bara rev av” oerhört stark i mig.
Högtidligt. Avsiktligt. Fokuserat.
Att under ett par minuter lägga hela mitt jag i denna aktivitet, att formulera något, ett budskap, en spegling, en reflektion, en känsla av något jag verkligen vill förmedla.

När jag var klar vek jag breven så att endast namnen syntes. La handen lite lätt på dem, och kunde känna energin jag laddat dessa brev med. Kärlek. Omsorg. Glädje och tacksamhet. En påtaglig ömsesidighet då detta är tre själar som alla, på sina respektive och alldeles unika sätt (onlyness!), inspirerar mig.

När alla var klara satte vi oss runt bordet i det vackra hus vi spenderat tre dagar i gemenskap i, delade ut våra brev, och öppnade så, under tystnad, dessa våra brev.

Jag tog fatt i ett av dem. Läste.
Drog efter andan, berördes, rördes.
La det åt sidan, bara för att plocka upp brev nummer två.
Samma känsla här. Vilken gåva! Någons innerligt genomtänkta ord, om just mig.
En innerlighet som rörde mig till tårar.
När jag kom till brev nummer tre föll tårarna, bröstkorgen fylld till brädden av mitt svällande hjärta, en tacksamhet över att just jag, just nu, fått dessa tre fantastiska själar att samskapa världens första 60 timmars tankespjärn med.

Tittade upp och såg min reaktion inför mina tre brev speglad i de andras ansikten och hjärtan. Tänk, så lite det krävs för att ge något av värde – en reflektion, en spegling, ett budskap i valfri form, i detta fallet som ett brev – till en annan själ!

Tjärdalen (bok 5 av 12)

Publicerad den av
3

”En fladderminut av ovisshet, bli kvar eller gå.”

Har aldrig läst något av Sara Lidman. Inte vad jag kan minnas åtminstone. Hennes namn kom upp under mitt ChattyMeals på tema Älskade böcker, specifikt i form av Tjärdalen, så när jag trillade över den boken i Husiebilbiotekets pocketutförsäljning förra året så slog jag till. Fem kronor. Ett fynd!

”Petrus var barn och hade doppat fingret i kärnan och slickat i sig ljum grädde, flera slick en lång stund syndaljuv grädde men kvällens frysheta bävan, hade någon av systrarna sett, skulle de skvallra för snälla mamma eller rättfärdiga pappa?”

Men detta var en svårläst bok. Av ett enda skäl; hennes på bibel och dialekt grundade poetiska prosa, som baksidestexten beskriver hennes nydanande språkkonstnärsskap som. Kanske jag hade förstått mer om jag lyssnat till boken? Eller månne högläst den själv? Fast jag är osäker på att jag hade kunnat högläsa den själv, för så klurigt skriven är den, i bitar.

”Han slogs med myggen men de var oåtkomliga som ett anklagande samvete.”

Fast… är det sant att den var så svårläst?
Bläddrar i boken för att hitta ett stycke på bibel och dialekt grundad poetisk prosa som jag inte förstår… och hittar ingen. Kanske denna poetiska prosa satt sig i mig, över natten? Läste mer eller mindre hela boken i ett svep, och nu, en god nattsömn senare, så förstår jag. Om inte allt, så närapå.

Fast helt enkelt är det inte alltid. Och kanske det är det faktum att jag är ovan vid att behöva anstränga mig för att förstå det jag läser, som jag ger uttryck för när jag skriver att det är en svårläst bok? Jag, som läst böcker sedan den dagen jag lärde mig läsa, som plöjt över tretusen böcker hittills i livet, och som allt som oftast har minst två, ofta tre och emellanåt ännu fler böcker på gång. Ingen seriell läsning här inte, parallelläsning är grejen för mig!

Bläddrar vidare trots allt, kan ju inte skriva om denna dialektala poetiska prosa utan att ge åtminstone ett exempel på det. Hittar slutligen ett par stycken, som kräver att jag verkligen är närvarande till varje ord och bokstavskombination:

– Ja he jer int mycke man få för det man kämpar nuförtin. Men nog få du dej brade slanten ändå. Tjärdaln är stor å du är ensammen om’en. Skull du int orka bära peninga då du ha såld må du då låta mej veta!
– Om he val över till en pris snus då jag får täppa igen alla de hål som ha blivit den här vintern ska jag skicka bud efter dig. Om om du skull’ vilja hjälpa mig å vaka nån natt?

Och:

– Konstigt det är som han vore känsli å fort uppriven n’Nisj om än han se ur lugn.
– Jå, nalta tunglevd är han.
– Han ha int gort för att skratta precis.
– Men vi må skynda oss. He må väl ha hänt nå.
– Jå, nån må väl vara illa ute.

Insikten landar när jag bläddrat igenom boken i sin helhet. Sara Lidmans debutbok Tjärdalen, först utgiven 1953, är en bok som jag tycker bättre om när jag väl läst ut den, än jag gjorde under tiden jag läste den. Lite spännande, bara det!

”De andra karlarna klungade sig samman och pustade under blyghetens börda. När man sagt att det var varmt hade man ingenting mer att säga. De blängde åt kvinnsidan och hade givit åtskilligt för förmågan att dryga ut varje liten samtalsbit med så många ord.”

Citaten är sådana jag valt specifikt på grund av de, av mig, fetmarkerade orden. Nydanande språkkonstnärsskap minsann. Jo, jag tackar jag! Vackert. Talande. Igenkänningsväckande. Svårläsligheten till trots väcks min nyfikenhet på Sara Lidman. Vill läsa mer. Vilket av hennes andra verk ska jag plocka upp härnäst, månne?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Perspektiv

Publicerad den av
Svara

Perspektiv.
Nya perspektiv.
Andra perspektiv.

Jag ser världen från ett perspektiv – mitt.
Sen kan jag leka med perspektiven och försöka vrida och vända på vad jag ser. Titta uppifrån. Nerifrån. Från sidan. Vända ut och in på det. Titta på det med kisande ögon. Använda händerna, känna, smaka, lukta.
Jag kan läsa, titta, samtala och lyssna, få bränsle till min fantasi, och därigenom ta till mig andra perspektiv.

Men viktigast av allt är kanske insikten att det finns olika perspektiv. Att jag inte besitter Sanningen, utan bara en av många sanningar, min sanning, inte nödvändigtvis en allomfattande Sanning. Om jag saknar förståelse – eller acceptans? – för detta, kommer jag inte kunna ta till mig andras syn på världen. Tänk så trist livet vore då…