Att ta illa vid sig.

Jobbade i trädgården tillsammans med D. Drog ogräs ur sorgligt försummade odlingsbäddar, strödde ut blodmjöl, täckte med tidningspapper, vattnade, på med en halv säck kogödsel/bädd, krattade, på med en säck jord/bädd, krattade på nytt ut det jämnt och fint, vattnade lite till och satte sedan ut förkultiverade pumpor och grönkål, allt under ett ständigt böljande samtal om det ena och det tredje.

Ann Heberlein, Publicistklubben, Navid Modiri, #metoo, Gaia, Greta Thunberg och klimatkrisen, medvetenhet, en idé om en podcast, katten Pop och det faktum att jordärtskockor älskar äpplen, så med fördel planterar jag sådana i  bädden som ligger precis vid ena äppelträdet. Högt och lågt, stort som smått.

Men så, ett tu tre sa han något som fick mig att stanna upp:
Du kan inte ge illa vid dig,
du kan bara
ta illa vid dig.

Just så är det!
Därmed inte sagt att jag inte kan bete mig som ett svin, för det kan jag så klart. Men det är en annan sak. För oavsett hur jag beter mig, så har du fortfarande valet om du ska ta illa vid dig eller ej. 

The art of forgiveness

On the art of forgiving by the way, inspired by Hector Black.

I’ve not been best friends with forgivness for a while. Or perhaps best friends isn’t the word for it, but there is something about the way we use it, that rubs me the wrong way. I think we abuse it, telling kids to Say you’re sorry! for almost everything, and brushing it off afterwards, as if that’s that.

The Swedish author Ann Heberlein wrote a great book on forgiveness (in Swedish alas, the title being ”It’s not my fault, on the art of taking responsibility”, and it is thought provoking. She tells a story of a kid being bullied at school. When the bullies wanted to say they were sorry, the victim of the bullying refused to accept their apology, and all of a sudden the tables turned. Suddenly the bullies felt like they were the victims, as their victim refused to forgive them. The original victim of the bullying was more or less ostracized by both kids and adults at the school because she would not accept the apology.

That story gave me a lot to think about, I tell you. There is power in forgiveness, that way we use it, and somehow I feel we might be misusing it?

20140415-084621.jpg

Who am I to tell someone to ”say you’re sorry”? And who am I to tell someone to accept that apology?

But I got some new insight into the concept of forgiveness during the first SuperCoach Academy weekend in Santa Monica, when Michael Neill said something like this:

To forgive means to make like it never happened. When you forgive, it means that you essentially go back in time to before what ever it is you forgive took place. If you are not willing to do that, there is no forgiveness.

That was a new take on forgiveness that I have not pondered before. It makes my thinking tumble along, doing a cart wheel or two on the way to more understanding and insight. Putting it into the Heberlein story on the bully and the bullied, I guess the victim of the bullying simply wasn’t willing to act like it never happened. And hence, forgiving her assailants wasn’t an option.

Have you ever thought of forgiveness in this way?

Vad avgör mitt värde?

Jag möter många duktiga flickor och pojkar som närmast kör slut på sig själva av att försöka leva upp till krav de själva ställer på sig. Krav de ställer på sig själva för att de tror det måste vara så. Krav de ställer på sig själva för att de tror att egenvärdet hänger på att de GÖR saker, och inte på att de ÄR den de är.

Jag är inte den enda som funderar över det här med vad som avgör en människas värde. Ann Heberlein skrev i DN som en reaktion på Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth, att människan har ett värde i sig själv, i egenskap av människa. Punkt. Jag behöver inte bevisa mitt värde genom att prestera, utan jag har ett värde, eftersom att jag är jag.

20131130-144551.jpgLa upp den här bilden på Facebook och fick ett mycket tänkvärt svar från Oscar Semb:

När man förstår det är det inte förknippat med någon större risk att prova nya saker.

Jag har faktiskt aldrig gjort den kopplingen själv, men det är ju helt klockrent. Det är ju när jag räds åt att min prestation ska bedömas som jag kanske avstår från att testa, eller åtminstone undviker att spänna bågen så mycket jag egentligen skulle kunna. Rädslan att misslyckas, att bli utskrattad för att något jag gör går åt pipsvängen, den hänger ju väldigt tätt ihop med det faktum att vi värderar varandra efter prestation.

Vad skulle hända om du försöker uppskatta din omgivning för det som är, snarast än det som görs?