Tjärdalen (bok 5 av 12)

”En fladderminut av ovisshet, bli kvar eller gå.”

Har aldrig läst något av Sara Lidman. Inte vad jag kan minnas åtminstone. Hennes namn kom upp under mitt ChattyMeals på tema Älskade böcker, specifikt i form av Tjärdalen, så när jag trillade över den boken i Husiebilbiotekets pocketutförsäljning förra året så slog jag till. Fem kronor. Ett fynd!

”Petrus var barn och hade doppat fingret i kärnan och slickat i sig ljum grädde, flera slick en lång stund syndaljuv grädde men kvällens frysheta bävan, hade någon av systrarna sett, skulle de skvallra för snälla mamma eller rättfärdiga pappa?”

Men detta var en svårläst bok. Av ett enda skäl; hennes på bibel och dialekt grundade poetiska prosa, som baksidestexten beskriver hennes nydanande språkkonstnärsskap som. Kanske jag hade förstått mer om jag lyssnat till boken? Eller månne högläst den själv? Fast jag är osäker på att jag hade kunnat högläsa den själv, för så klurigt skriven är den, i bitar.

”Han slogs med myggen men de var oåtkomliga som ett anklagande samvete.”

Fast… är det sant att den var så svårläst?
Bläddrar i boken för att hitta ett stycke på bibel och dialekt grundad poetisk prosa som jag inte förstår… och hittar ingen. Kanske denna poetiska prosa satt sig i mig, över natten? Läste mer eller mindre hela boken i ett svep, och nu, en god nattsömn senare, så förstår jag. Om inte allt, så närapå.

Fast helt enkelt är det inte alltid. Och kanske det är det faktum att jag är ovan vid att behöva anstränga mig för att förstå det jag läser, som jag ger uttryck för när jag skriver att det är en svårläst bok? Jag, som läst böcker sedan den dagen jag lärde mig läsa, som plöjt över tretusen böcker hittills i livet, och som allt som oftast har minst två, ofta tre och emellanåt ännu fler böcker på gång. Ingen seriell läsning här inte, parallelläsning är grejen för mig!

Bläddrar vidare trots allt, kan ju inte skriva om denna dialektala poetiska prosa utan att ge åtminstone ett exempel på det. Hittar slutligen ett par stycken, som kräver att jag verkligen är närvarande till varje ord och bokstavskombination:

– Ja he jer int mycke man få för det man kämpar nuförtin. Men nog få du dej brade slanten ändå. Tjärdaln är stor å du är ensammen om’en. Skull du int orka bära peninga då du ha såld må du då låta mej veta!
– Om he val över till en pris snus då jag får täppa igen alla de hål som ha blivit den här vintern ska jag skicka bud efter dig. Om om du skull’ vilja hjälpa mig å vaka nån natt?

Och:

– Konstigt det är som han vore känsli å fort uppriven n’Nisj om än han se ur lugn.
– Jå, nalta tunglevd är han.
– Han ha int gort för att skratta precis.
– Men vi må skynda oss. He må väl ha hänt nå.
– Jå, nån må väl vara illa ute.

Insikten landar när jag bläddrat igenom boken i sin helhet. Sara Lidmans debutbok Tjärdalen, först utgiven 1953, är en bok som jag tycker bättre om när jag väl läst ut den, än jag gjorde under tiden jag läste den. Lite spännande, bara det!

”De andra karlarna klungade sig samman och pustade under blyghetens börda. När man sagt att det var varmt hade man ingenting mer att säga. De blängde åt kvinnsidan och hade givit åtskilligt för förmågan att dryga ut varje liten samtalsbit med så många ord.”

Citaten är sådana jag valt specifikt på grund av de, av mig, fetmarkerade orden. Nydanande språkkonstnärsskap minsann. Jo, jag tackar jag! Vackert. Talande. Igenkänningsväckande. Svårläsligheten till trots väcks min nyfikenhet på Sara Lidman. Vill läsa mer. Vilket av hennes andra verk ska jag plocka upp härnäst, månne?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.