Dubbelpremiär!

Publicerad den 14 juni, 2013 av Helena Roth

Ja, idag är det dubbelpremiär för mig! I morse släpptes min första podcast, dvs ungefär som ett radioprogram fast tillgängligt på nätet. Det är Ann och Emil som möjliggjort detta, tack vare att de är sådana där driftiga individer som inte bara kläcker goda idéer utan dessutom agerar på dem. Detta är en idé som de manifesterat fullt ut. Imponerande!Jag har både lyssnat på många podcasts och pratat mycket om poddande under de senaste två månaderna eller så. Därför känns det extra roligt att jag nu fick tummarna loss och testade att göra också! Min premiärpod är tio minuter lång och du hittar den både på 10minuter.se, på iTunes och på skolvåren.se. Jag hoppas du lyssnar, ger lite återkoppling och sen skapar din egen 10minutrare. Jag är ju nyfiken på vad du har för skolminne och/eller framtidsvision för skola/samhälle att dela med dig av! (Korrigerat 25JUN då 10minuter.se var tvungen att byta namn.)

Men det var ju dubbelpremiär, sa jag, och det är det också. Jag har gästbloggat för första gången idag, eller… nästan. Har ju gästbloggat med en bokrecension tidigare, men detta är första gästbloggen där jag blivit aktivt tillfrågad om jag kunde tänka mig ett inspel. Och det kunde jag så klart.

Det var Christian Hertz på Pennybridge, som tar fram ett nytt koncept för att förenkla insamling till välgörenhet, som hörde av sig för några veckor sedan och ställde frågan. Fick lite inspiration tidigare i veckan och idag publicerades mitt inlägg på Pennybridges blogg. Kolla in den med vettja!För mig är båda dessa tillfällen lysande möjligheter att sprida ordet om det jag brinner för, nämligen att skapa ett hållbart lärande samhälle. Och därför tänker jag fortsätta ta alla tillfällen när de dyker upp, och jag tänkte även fortsätta sprida ordet. På det sättet vidgas kretsen som vet om #skolvåren sakta men säkert, och det behövs för att jag ska nå min framtidsvision.

Vad krävs för att ta dig några steg närmare din framtidsvision?

Budskap till mitt yngre jag

Publicerad den 12 juni, 2013 av Helena Roth

Det slog mig plötsligt, när jag åt glass med sonen. Vi satt i Västra Hamnen, efter en dag fylld av skolavslutning med efterföljande lätt picknick, lunch på Salt & Brygga tillsammans med farmor och storasyster och bad. Delade på en bägare med italiensk choklad. Gott. Då slog det mig plötsligt.

Jag sa till honom att det finns en sak jag önskar någon hjälpt mig inse som barn, något som jag lärde mig för bara några år sedan.

Nyfiket frågade han vad?

Jo, jag önskar jag lärt mig att vara snäll mot mig själv. Och då menar jag inte att köpa italiensk chokladglass varje dag, utan du vet, när man spiller något, förlorar en tävling, säger något som sårar fast man inte avsåg att såra, halkar omkull på en isgata eller nått sånt där?

Ah, sa sonen, du menar rösten i huvudet som säger ‘Amen, varför gjorde du så? Det var väl dumt av dig? Hur kunde du?’.

Ja, sa jag. Precis den rösten. Att den istället säger ‘Äsch då, det var inte så farligt, nästa gång går det nog bättre ska du se! Du är ok!’.

Vet du vilken röst jag talar om? Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen över att sonen, som slutade andra klass idag, visste precis vad jag snackade om. Han sa att han är ganska snäll mot sig själv. Jag tror mig dock se att han håller sig själv mot en standard som är hög, ibland ruggigt hög. Och när han upplever att han inte når upp till sina egna förväntningar på sig själv, då kan han, likväl som jag gjort genom årtiondena, straffa sig själv ganska bra med den där rösten i huvudet som tortyrredskap.

Själv var det under en session med en underbart skicklig terapeut som jag, för kanske 6 år sen, insåg att man inte måste vara så hård mot sig själv. Det var en stor och djup insikt ska du veta!

Och kanske, bara kanske, kan det hjälpa honom att jag insett att den där rösten också kan vara snäll. Kanske kan det göra det enklare för honom, och andra, att tala snällt med jaget, om han ser andra som gör det, och framför allt, genom att vi pratar om det.

Vad tror du? Vilken ton tar din inre röst med dig?

Lyssnandets konst

Publicerad den 11 juni, 2013 av Helena Roth

Svara

Har varit ett par omtumlande dagar, med avslutning i Master Mind-gruppen och intressanta diskussionstrådar på Twitter angående #skolvåren och dess form. Det har satt igång många tankar hos mig, och definitivt gett en stor dos tankespjärn.

Läste nu på morgonkvisten följande från de dagliga EnneaThoughts jag prenumererar på:

Your Type One EnneaThought^sm for June 10^th—

Listen to others: they are often right, too. And even if they are not, there is almost always a kernel of truth to the point of view they are expressing. By listening to others, you not only will learn more but will become more informed and sensitive. (Understanding the Enneagram, 353)

Tidigare har jag inte varit så fokuserad på lyssnandet, utan mer tänkt utifrån mig själv. Ni vet, hur man hela tiden försöker tänka fram en klok replik samtidigt som den andre pratar? Det säger mig att jag inte lyssnat med full uppmärksamhet. För det är en konst att verkligen lyssna. Det är väldigt lätt att tanken börjar vandra. Jag kommer på ett bra svar, tänker på en bok, ett citat eller något annat som berör just det som lyfts fram, som jag vill komma ihåg att dela med mig av, osv.

Jag övar på lyssnandets konst. För mig innebär det en stor förändring på flera sätt. Jag har tidigare varit oerhört rigid i min tro att mitt sätt är rätt sätt. Jag tror inte det längre. Eller rättare sagt, mitt sätt kan mycket väl vara rätt sätt för mig. Men det betyder inte att det är rätt sätt för alla. Där ligger transformationen för mig, och det är ett ganska vältrimmat beteendemönster att omskapa. Men jag har omskapat mönster tidigare, så jag vet att det går. Jag har testat nämligen.

Så när jag lyssnar och verkligen vill få in andra vinklingar, andra åsikter, tankar och perspektiv, så är det just för att jag tagit ett kliv i min egen utveckling och inser att det finns många sätt som är rätt. För olika individer. Och kanske, att mitt sätt inte ens är rätt sätt för mig. Kanske jag kan lära mig något nytt, som gagnar mig ännu mer. När jag lyssnar efter kärnor av sanning i det sagda, det skrivna och ibland även det outtalade, så växer jag som människa.

Jag har ofantligt mycket kvar när det gäller att lära mig konsten att lyssna, vilket jag gläds åt. Livet skulle kännas bra trist annars. Jag är tacksam för all hjälp jag kan få!

Hur övar du på lyssnandets konst?

En vår och en ostpromenad senare!

Publicerad den 9 juni, 2013 av Helena Roth

Befinner du dig i Skåne, en fredag eller lördag – ta dig då till Nyrups Osteria. Oj vad underbara ostar du kan införskaffa där. Och ännu bättre är att boka in dig på en ostpromenad eller någon annan ostupplevelse (själv blev jag nyfiken på fladderost!). En fantastiskt bra idé, som varmt rekommenderas! Blå Nyrup Master Mind-gruppens avslutningsdygn gick nämligen av stapeln i Nyrup, hos Cecilia som på kort tid skapat Nyrups Osteria. Har fått med mig en massa insikter, bekräftelse och inte minst nya tankar, eftersom tankespjärn är en av de grundläggande ingredienserna som denna fantastiska grupp möjliggör, om och om igen. Jag är enormt tacksam för allt Rasmus, Wivan, Inga-Lill och Charlotte!

Här kommer en bildkavalkad, som visar delar av upplevelserna. Men bara delar. Inga-Lill bistår med några andra delar, sett ur hennes synvinkel. Och även Wivan, drottningen av gröna smoothies, har summerat avslutningen med egna ord. Tillägg 10 juni: Här kommer ännu en fin sammanfattning av avslutningen, författat av Charlotte.

Hunden Honey går över dammens bro

Ostpromenadens första hållpunkt som bjöd på vidunderlig utsikt

Honey följde med oss på promenaden

Inga-Lill njuter av en bit hårdost

Wivan, drottning av Gröna smoothies!

Ostpromenadens sista hållpunkt, ovanför dammen.
Från höger: Helena, Charlotte, Inga-Lill & Wivan

Supercoachen Rasmus

Charlotte njuter grön smoothie till frukost

Wivans underbara lunchsallad

Solen skiner över Nyrup

En vår och en ostpromenad senare kan jag alltså inte göra annat än rekommendera dig att testa både Nyrups Osterias ostpromenad, Green Boosts gröna smoothies och Master Mind-konceptet som Rasmus introducerat mig till. Vågar du testa?

Tänka sönder hur

Publicerad den 6 juni, 2013 av Helena Roth

Den där dagen som var fylld av guldkorn så svarade Åsa K Larsson mig och Robert Klåvus i en tankekedja och tweeten rymde för henne. Då kläckte hon ur sig något som gick rakt in i hjärtat på mig, med ett stort kraftigt BANG!

Upp igen utan att tänka sönder hur. Just det sysslar vi ju med nu. Ja, vi och vi. Jag gör det deinitivt, och jag kan ju inte tala för någon annan. Men jag uppfattar att jag inte än ensam i detta. Vi tänker sönder våra hur. Vi glömmer bort att göra. Vi vågar inte testa, utan livrem, hängslen och sydväst. Allt för att säkra, på förhand, att det ska gå bra.

Problemet är att det kan vi inte veta. Om vi inte testar.

Visst kan och ska man fundera igenom saker och analysera och gå på rotorsaker osv. Absolut. Men ibland tänker vi sönder våra hur och landar i handlingsförlamning, som inte gagnar någon.

Har du nånsin tänkt sönder ett hur?

Upp igen!

Publicerad den 3 juni, 2013 av Helena Roth

Bygger tankekedjor på Twitter tillsammans med Robert Klåvus & Åsa K Larsson, och det är underbart. Ger ofta tankespjärn, framför allt för att jag tar till mig något och funderar inuti mig själv hur jag ställer mig till saken i fråga. Detta är guldkorn nummer två, från en dag som var fylld av guldkorn!

Gillar Upp igen som grundinställning, för var skulle jag vara utan den driften att försöka, en gång till? Var skulle du vara? För att inte tala om var världen skulle vara? Om vi saknade Upp igen-inställningen skulle ingen lärt sig gå.

Har du tittat på en liten som testar, testar, och testar lite till. Som reser sig, trillar, reser sig igen, trillar, reser sig igen… osv tills stunden kommer då liten reser sig. Och magi uppstår! Liten står! I flera sekunder, kanske ända upp till en minut! När förmågan att stå är bemästrad, är det dags för nästa utmaning, att kunna förflytta sig tvåbent. And the story goes on…

Jag tror Upp igen är en överlevnadsinstinkt, och vi besitter den alla, annars vore vi inte här. Men ibland snubbar jag och orkar inte resa mig igen. Andra gånger kanske jag redan ligger ner och förmår inte kliva upp. Och vill det sig riktigt illa så glömmer jag bort att Upp igen faktiskt är grundvalen som vi alla stå på. I sådana stunder är det bra att finnas i ett sammanhang där andra bryr sig om och vill hjälpa till.

Hur hanterar du det om en närstående ligger ner och har tappat bort Upp igen-drivkraften?

Testa eller tro?

Publicerad den 30 maj, 2013 av Helena Roth

Åsa K Larsson och Robert Klåvus är två twänner (dvs, Twitter-vänner) som förgyller mitt flöde.

En dag som denna var det inte bara ett utan tre guldkorn som trillade in. Underbart sätt att börja dagen. Och just denna dag har jag tur, för jag har möjlighet att agera på det – har gett mig själv en läs- & skrivdag! Här kommer ett av guldkornen:

Kloka Åsa som gör en tankevända där. För precis så är det ju. När vi överskattar farhågorna – och handen på hjärtat, är vi inte grymt bra på det, generellt sett? – så skymmer vi tron på oss själva. Vi ser inte våra förmågor, vi tappar sikte på vår egen potential.

Många av oss är alla väldigt bra på att tro. Kanske vi till och med tror lite för mycket. Jag vet att jag själv är, eller varit, sådan. Jag håller faktiskt på att sluta tro att jag måste tro på något eller någon, inklusive mig själv. Jag kör på Steve Chandlers Testing vs Trusting istället.

TESTING vs. TRUSTING
TESTING vs. TRUSTING is a distinction which can truly strengthen your day! The active path of testing and testing and testing throughout your day can become your path to mastery of any activity you wish to master.

Det vill säga, jag släpper det där med att tro att jag kan, eller för den delen inte kan, och bara testar. Ser vad det blir. Jag gör. Resultatet ger mig visshet om det gick eller ej. Jag behöver inte tro alls.

Men det kan vara svårt att sluta tro. Sluta tro att det går. Sluta tro att det inte går. Det där mönstret är ganska starkt. Och det är ju ingen som säger att du måste sluta tro heller. För egen del ser jag hellre tro som gagnar än sådan som stjälper. Sådan tro som inte begränsar utan snarast utmanar och utvecklar.

Vad skulle hända om du bara testade?

Vad är syftet med…?

Publicerad den 29 maj, 2013 av Helena Roth

26 november 2012 publicerade jag ett inlägg om syfte. Jag tar min utgångspunkt i det inlägget så ser jag vad det blir för nytillkomna tankar.

Jag har länkat till originalinlägget ett antal gånger – framför allt på Twitter – sedan det publicerades, då syfte är ett ämne som återkommer, gång efter annan. Och det gläder mig. För syfte är viktigt. Syfte förtjänar reflektion och dialog, enskilt och i grupp. Jag funderar själv mycket kring det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
”Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

#skolvåren har tillkommit för att lyfta upp just detta – vad det egentliga syftet med skolan är? Varför finns skolan? För vem finns den? För elevernas skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad?

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Sakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Vad är syftet med… ? (Fyll i slutklämmen själv.)

Träningsvärk i olika former

Publicerad den 28 maj, 2013 av Helena Roth

Det är inte smärtfritt att växa och utvecklas – men det är lite som träningsvärk, den där känslan att ha utmanat mina muskler (mentalt eller fysiskt!) och att de känner av det liksom. Jag älskar den känslan – men det kan vara skönast när värken försvinner och jag kan titta tillbaka på den.

Häromdagen sa en kär närstående ”Det känns som jag varit ute och sprungit”, efter ett särdeles ansträngande mentalt träningspass. Så jag är inte ensam om min upplevelse. Och visst är det så att både knopp och kropp behöver motioneras och hållas igång likväl som de behöver variation i utmaningar och även vila. För träningsvärk är inte förbehållet fysisk aktivitet.

Min vän Torgny Steen har, tillsammans med Inger Knutsson, skrivit en bok med 18 enkla smarta rörelser, som jag varmt rekommenderar, för där kombineras verkligen knopp och kropp på ett bra sätt.

Vad gör du för att utmana både din knopp och kropp dagligdags?

Farväl

Publicerad den 22 maj, 2013 av Helena Roth

Sitter i bilen på väg norrut, ska på begravning idag. Tänker på gårdagens inlägg om premiärer. När det gäller begravningar är en typ av premiär första gången jag någonsin går på en. Men varje begravning är, på sitt eget sätt, sin egen premiär. Varje begravning är en engångsföreteelse, en unik händelse.

Varje gång någon jag känner dör har jag en möjlighet att reflektera. Har som tur är inte fått så många tillfällen att göra detta. Men idag ges jag denna möjlighet.

Varje individ tillför något unikt till världen. Läser just nu sir Ken Robinsons bok Out of our minds . Läste igårkväll ett stycke som inleddes med att han berättade om den fysiska världen som består av allt runt omkring oss, alla händelser och andra människor. Han fortsatte med följande passage:

Och han har så rätt i detta:

We share the first world with other people: we share the second one with no one.

Idag tänker jag därför hylla den värld som funnits och som nu tagit slut. Den unika värld som jag har haft glädjen att vara en del av – eftersom allas våra unika världar befolkas av de och det vi omger oss med.

Vila i frid min vän. Tack för att du var en del av min unika värld.

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Kategoriarkiv: Lärandeprocess