Upp igen!

Bygger tankekedjor på Twitter tillsammans med Robert Klåvus & Åsa K Larsson, och det är underbart. Ger ofta tankespjärn, framför allt för att jag tar till mig något och funderar inuti mig själv hur jag ställer mig till saken i fråga. Detta är guldkorn nummer två, från en dag som var fylld av guldkorn!

20130529-111135.jpgGillar Upp igen som grundinställning, för var skulle jag vara utan den driften att försöka, en gång till? Var skulle du vara? För att inte tala om var världen skulle vara? Om vi saknade Upp igen-inställningen skulle ingen lärt sig gå.

Har du tittat på en liten som testar, testar, och testar lite till. Som reser sig, trillar, reser sig igen, trillar, reser sig igen… osv tills stunden kommer då liten reser sig. Och magi uppstår! Liten står! I flera sekunder, kanske ända upp till en minut! När förmågan att stå är bemästrad, är det dags för nästa utmaning, att kunna förflytta sig tvåbent. And the story goes on…

Jag tror Upp igen är en överlevnadsinstinkt, och vi besitter den alla, annars vore vi inte här. Men ibland snubbar jag och orkar inte resa mig igen. Andra gånger kanske jag redan ligger ner och förmår inte kliva upp. Och vill det sig riktigt illa så glömmer jag bort att Upp igen faktiskt är grundvalen som vi alla stå på. I sådana stunder är det bra att finnas i ett sammanhang där andra bryr sig om och vill hjälpa till.

Hur hanterar du det om en närstående ligger ner och har tappat bort Upp igen-drivkraften?

För-kraft vs Mot-kraft

För ett par veckor sedan träffade jag Lou Rossling, som sa något som legat och grott i mig sedan dess. Hon berättade att hon inte vill engagera sig i strejker och mot-rörelser, för hon vill vara för, snarare än mot saker och ting.

Det där har jag landat i nu:

20130402-105729.jpg

För mig handlar det i stor utsträckning om skillnaden mellan symtomlindring och rotorsaksåtgärder. Precis som med allt annat så behövs bådadera, det inser jag! Men om vi har för mycket mot-krafter, dvs sådana som arbetar med det direkt avhjälpande och de som är emot något, kanske utan att ha ett alternativ i tanken, så är jag rädd att vi som samhälle inte kommer vidare. Någon/Några måste arbeta med det förebyggande och skapa alternativ till det befintliga.

Jag är nyfiken på hur du ställer dig till för- respektive mot-kraft?
Går du igång på motståndsrörelser, eller är du mer inne på att förebygga och/eller att skapa något helt nytt?

PS – Å andra sidan väcktes nya tankar kring ordet mot idag när jag var hos min coach. Men de tankarna sparar jag till ett framtida blogginlägg.

LIVET!!!!!

Är uppfylld, påfylld, energifylld! Vilken förmiddag. Solen skiner, #Skolvåren har ett sanslöst momentum och jag älskar livet. Jag älskar den möjlighet vi alla har att göra det bästa utifrån just våra egna förutsättningar.

För att vi ska växa behöver vi utmana oss själva, och vi behöver få kämpa. Barn, fjärilar, fågelungar och sköldpaddor behöver alla kämpa för att komma ut i livet, och den utmaningen stärker dem. Hjälper du fjärilen ut ur puppan, så den inte själv behöver kämpa för att ta sig ut, så dör den. Vingarna vecklas inte ut och stärks, och i vår strävan att hjälpa den, så har vi de facto dödat den, förstört dess chans att växa och utvecklas på egna premisser. Vi kan mer än vi tror!

Jag behöver knådas av livet,
annars kan jag inte bli
det vackra jag som finns i mig!
                        – Helena Roth

Tack mina vänner i MasterMind-gruppen för att ni ger mig tankespjärn att komma vidare, för på det viset växer mitt vackra jag, blir starkare och större, vågar ta plats och gör att jag i högre utsträckning låter min eld synas.

Sunshine

Jag ska låta min eld, min passion, synas ännu mer än den gör idag.
Allt som måste göras kommer trilla på plats, för agera gör jag, tillsammans med många andra. (Viktoria, Ann, Therese och många andra gör ett enstående arbete för att skapa #skolvåren!)

Men elden, passionen, den är den som kan tända andras eldar. Jag ska se till att den syns, att det inte ligger en massa saker i vägen. Elden ska fram. Och jag ska rikta den så den förmår tutta fjutt på både en och två andra eldar.

Det är elden som är min framgångsfaktor. Det är med hjälp av min eld jag visar mig själv och min omgivning att det omöjliga är möjligt. För det är det. Det vet jag. Vet du?

Awesome

Lite trött, efter en intensiv dag. Eller snarare, ett par riktigt intensiva veckor. Känns nu. Dags komma ikapp, samla ihop mig, ladda batterierna.

Ett sätt att göra det är att titta/lyssna på ett pep-talk från Kid President:

Tänker lite till… Jag kunde jag hushållat lite bättre på resurserna kanske. Jag tycker det är svårt dock, och det framgår nog i de flesta forum. Till exempel fick jag idag följande tweet från kloka Leili Falsafi på Twitter:

20130226-205339.jpgLigger mycket i det. Jag tycker om att känna, toppar likväl som dalar. Men det gör också att jag ibland (fast mer och mer sällan måste jag tillägga!) laddar ur. Min telefon varnar när batterinivån går under 20% – en sådan larmfunktion skulle jag behöva! Har du något tips eller råd, så tar jag tacksamt emot dem.

Men just nu ska jag göra slag i saken, publicera detta blogginlägg, stänga datorn, gå till sängs och låta hjärna och kropp koppla av och repareras under en god natts sömn. Gör det samma du! Jag ger dig Kid Presidents visdomsord att ta med dig:

We were made to be awesome!
– Kid President

Våryra!

Ja, nog är det vår i luften alltid, #skolvåren närmare bestämt!

Över 80 personer, både innan- och utanför skolsystemet har hittills (på 2,5 dygn) anmält sitt intresse för att i någon form bidra till det paradigmskifte inom skolan som vi nog alla ser måste komma. Det är glädjande att se, inte minst när skriftliga bevis som nedanstående trillar in i Twitter-flödet:

Cecilia Sundh om lärarrollen idag! Susanne Tobiasson om kicken #Skolvåren ger!

Jag vet inte vad du känner, men nog är det vanligare att höra och läsa om utbrända lärare och rektorer, sönderstressade och bullerskadade förskolepedagoger, fritidspedagoger som sliter sitt hår i megastora barngrupper och dessutom inte får fortsatt förtroende utan ska ställas utanför lärarlegitimation, missnöje med löneläget, semester- eller ferietjänst och jag vet inte allt, än sådana här spontana glädjeyttringar?!

Med det inte sagt att jag förringar dessa frågor – sådana där arbetsförhållanden (för både vuxna och barn) är inte acceptabelt, på någon arbetsplats!!! – men nog är det vidunderligt härligt att läsa detta? Det ger mig hopp om framtiden, en tro på att en förändring är möjlig, en vilja att kavla upp ärmarna och verkligen bidra till förändring. Jag har skrivit ett Föräldratyck, där jag just påkallar det som #Skolvåren-initiativet nu möjliggör:

Jag ser framför mig hur föräldrar krokar arm med förskola/skola/fritidspersonal landet (världen!) över och säger ”Nu är det nog! Vi går inte med på detta längre! Våra barn är vår framtid och nu är det dags att ge dem en ärlig chans att bli det bästa de kan bli!”.

Det är just det vi ska göra nu. Kroka arm och tillsammans fundera, diskutera, leka och spåna, agera, lära, reflektera, göra nytt, våga testa osv – allt för att ALLA våra barn och ungdomar verkligen kan bibehålla och utveckla sin inneboende potential. Är du på?

Lyckorus

Dygnet mellan fredags- och lördagskväll var oerhört omtumlande. Jag brinner för skolutveckling, och både twittrar och facebookar mycket i syfte att driva fram något som jag på Twitter gett hashtaggen #Skolvåren. Exakt vad jag lägger in i begreppet #Skolvåren lovar jag att berätta mer om i kommande blogginlägg!

Just nu räcker det med att det är en vidunderlig känsla när det helt plötsligt är som om motorn tänker på alla cylindrar samtidigt. På både Twitter och Facebook har två underbara människor tagit fångat en boll som de springer med så svetten lackar. Vilket flow. Vilken synkronicitet. Vilken KRAFT! (Och jodå, det kommer komma mer information och reflektion kring det också, jag lovar!)

Lite grann som vårblommorna – de tittar upp när tiden är inne, oavsett om det ligger lite snö kvar eller ej. De ska bara upp helt enkelt. Ingen pardon där inte. #Skolvåren är lite så. There’s no stopping us now!

SkolvårenSnödroppar, Malmö, 16FEB2013

Känslan när det jag drömt om och jobbat så hårt för verkligen börjar falla på plats är helt magnifik! Det glöder inombords, huvudet är sprängfyllt av möjligheter som ligger framför oss, det spritter i kroppen efter att få hugga i ordentligt och bara rocka loss. Vilket lyckorus! Har du upplevt den där känslan någon gång? Hur skulle du beskriva den?

JA

Att säga ja är ett val, en inställning, en attityd. Det kan bli en del av dig, om du medvetet strävar efter att göra det till ett mönster, som sätter sig i ryggraden på dig. För att det ska fungera måste du dock både vilja det, och vara villig att göra jobbet för att befästa vanan.

Christer Hellberg skriver om viljan att säga ja till framtiden, till nya saker som dyker upp, om att skapa ett samhälle som är hållbart på sikt. Har du inte upptäckt hans blogg än så rekommenderar jag att du kolla in den!

Sen finns det ju Benjamin Zander. Om du inte upptäckt honom än – gör det! Du kommer inte ångra dig. Han är en fantastiskt insiktsfull, och har bland annat insett att det mest givande sättet att hantera misstag, besvikelser, motgångar osv är på följande sätt:
Släng upp händerna i luften samtidigt som du glatt utbrister ”How fascinating!”. Försök ska du se – det är omöjligt att inte börja le, när du gör detta, oavsett om du missat bussen, spillde ut kaffekoppen eller gick miste om en stor order. Du kan ju välja mellan att se det antingen som avslut eller som avstamp. Benjamin är en stor förebild för mig vad gäller lärande, inte minst pga hans tankegångar till betygssystem. Hans grundtes är den här:

We might as well invent something that lights up our life and the life of the people around us! – Benjamin Zander

Det finns flera fantastiska klipp av Benjamin Zander som cirkulerar, just nu upptäckte jag ett nytt. Så jag sätter mig tillrätta och gör mig redo för en halvtimme av skratt, insikter och aha-upplevelser. Du kanske vill göra mig sällskap:

Vem eller vad har du stött på som gett dig nya insikter?
Jag hoppas du skriver en rad om det, eftersom jag så gärna upptäcker fler guldkorn!