Det slog mig plötsligt, när jag åt glass med sonen. Vi satt i Västra Hamnen, efter en dag fylld av skolavslutning med efterföljande lätt picknick, lunch på Salt & Brygga tillsammans med farmor och storasyster och bad. Delade på en bägare med italiensk choklad. Gott. Då slog det mig plötsligt.
Jag sa till honom att det finns en sak jag önskar någon hjälpt mig inse som barn, något som jag lärde mig för bara några år sedan.
Nyfiket frågade han vad?
Jo, jag önskar jag lärt mig att vara snäll mot mig själv. Och då menar jag inte att köpa italiensk chokladglass varje dag, utan du vet, när man spiller något, förlorar en tävling, säger något som sårar fast man inte avsåg att såra, halkar omkull på en isgata eller nått sånt där?
Ah, sa sonen, du menar rösten i huvudet som säger ‘Amen, varför gjorde du så? Det var väl dumt av dig? Hur kunde du?’.
Ja, sa jag. Precis den rösten. Att den istället säger ‘Äsch då, det var inte så farligt, nästa gång går det nog bättre ska du se! Du är ok!’.
Vet du vilken röst jag talar om? Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen över att sonen, som slutade andra klass idag, visste precis vad jag snackade om. Han sa att han är ganska snäll mot sig själv. Jag tror mig dock se att han håller sig själv mot en standard som är hög, ibland ruggigt hög. Och när han upplever att han inte når upp till sina egna förväntningar på sig själv, då kan han, likväl som jag gjort genom årtiondena, straffa sig själv ganska bra med den där rösten i huvudet som tortyrredskap.
Själv var det under en session med en underbart skicklig terapeut som jag, för kanske 6 år sen, insåg att man inte måste vara så hård mot sig själv. Det var en stor och djup insikt ska du veta!
Och kanske, bara kanske, kan det hjälpa honom att jag insett att den där rösten också kan vara snäll. Kanske kan det göra det enklare för honom, och andra, att tala snällt med jaget, om han ser andra som gör det, och framför allt, genom att vi pratar om det.
Vad tror du? Vilken ton tar din inre röst med dig?
Vilken vacker stund tillsammans med din son ❤
Ja. Det var en fin stund.
Jag är glad jag har skrivit ned den, enklare komma ihåg då!
Pingback: #blogg100 – Från fakta till förslag. | HERO – the coach
Pingback: Ditt bemötande säger nått | HERO – the coach
Pingback: Bemöt eller tystna? | HERO – the coach
Pingback: Marionettdocka | HERO – the coach
Pingback: Dålig förlorare | HERO – the coach