#blogg100 – Som en apa i träden.

”Om man i den tysta meditationen uppmärksamt lyssnar inåt, framgår det snart att det pågår en oavbruten recensionsverksamhet. ”Någon” därinne är som en apa i träden: far kring från gren till gren – nyfiken, tittar på allt, tycker si och så om det, bestämmer det och hastar rastlös vidare. Ibland kan denna ”någon” få nästan demoniska drag: räknar för och emot, målar fiendebilder, tänker ut strategiska manövrar, vill behärska och kontrollera.
Vårt mentala inre är i stor utsträckning, utan att vi är medvetna om det, ockuperat av detta inskränkta jag. Får det löpa fritt, tenderar det att genast inta mitt centrum. Alltid ensamt och kretsande kring sig självt blir ett sådant jag avskilt från allt annat. Om detta andra har det ständigt tankar och åsikter. Allt och alla sätts i relation till detta självupptagna jag som bedömer och mäter sig själv i ett oupphörligt relaterande.
Det jag som domineras av denna centripetala kraft kommer att ha som främsta ärende att bevara sig själv. Genom att ständigt rita kartor, bygga förklaringsmodeller och göra sig bilder vill hon greppa sin livssituation och därmed bevara sig själv och sin position. Detta innebär att människan i stor utsträckning kommer att leva i dessa bilder av och i dessa tankar om tingen och tingens ordning. På grundval av detta endimensionella bestämmande formas avgörande drag i människans självbild och, sammanhörande med den, hennes världsbild.”

I en av de bästa beskrivningarna jag läst, av det ständigt pågående inre tjattret, landar jag i insikten, att min inre apa allt mer sällan uppför sig så som Pelle Bengtsson beskriver det. Förut, ja, definitivt. (Förut? Tja… när skedde den stora omvandlingen? Jag vet inte, men kanske det stora skiftet inleddes för en tre-fem år sedan eller så? Fast allt tog sin begynnelse under graviditeten med mitt första barn, född året före millenieskiftet.) Men idag? Nej. Eller, åtminstone, allt mer sällan. Den inre rösten inom mig uppvisar mindre och mindre likhet med den av Pelle beskrivna apan. Antingen har hen bara lugnat ner sig, eller så är det så att apan alltmer sällan kommer på besök. Jag vet inte. Och det spelar ingen roll egentligen. Jag känner alltjämnt att det allt som oftast försiggår något annat i mitt inre än detta evigt surrande, dömande, rastlösa tjattret.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 96 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Ett centrum av stillhet.

”Vi har alla ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.” skriver Dag Hammarskjöld, och beskriver då, i Pelle Bengtssons ord, vårt väsens mitt, stillhetens punkt.

Detsamma som Ambrose Pike försökte förklara för Alma Whittaker, när han yppade sin längtan efter att höra sig själv leva, eller hur?!

Den mänskliga grundinställningen är stillheten, som vi sedan fyller. För så är det att vara människa. De inre rösterna pockar på, de yttre väcker ännu fler inre till liv, och så blir det liksom trångt inombords. Så många röster, så många tankar, fragment, högljudda rop, ivrigt, ängsligt, som små barn som står och drar i ärmen i hopp om att få berätta nånting.

Och vi ger dem vår uppmärksamhet. Den som skriker högst och mest ihärdigt får vår uppmärksamhet, och ständigt än det någon som gör just det – alltid finns det en röst som är lite högre, lite mer enveten än de andra. Och så lyssnar vi, ger uppmärksamhet, lägger vår tid, energi, kraft och ork på detta något… utan att ställa oss frågan om det gagnar oss. Om det verkligen är här vi ska rikta vårt fokus. Om det ger mer än det tar. Om det ger vägledning i den riktning vi önskar röra oss i.

Vad händer när vi istället väljer att lyssna inåt, inte efter den mest högljudde, utan efter visheten? (Och visheten talar alltid, enligt Michael Neill, med en ängels röst.) När vi slutar släcka bränder i vårt eget liv, och istället ger oss hän till det liv vi vill leva? När jag förstår att jag inte måste lyssna till den inre kakafonin, vare sig den mest högljudde eller den tystaste av röster. Att jag kan välja – om det är en tanke (som ger en känsla) som jag vill utforska djupare, en tanke (och en efterföljande känsla) som gör gott. Som jag gagnas av. Som gör livet lite mer livfullt. Att stillheten alltid finns där, under, bortom, förbi det inre bruset.

När jag är nära mitt eget väsens mitt – vad vill hända?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 17 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Budskap till mitt yngre jag

Det slog mig plötsligt, när jag åt glass med sonen. Vi satt i Västra Hamnen, efter en dag fylld av skolavslutning med efterföljande lätt picknick, lunch på Salt & Brygga tillsammans med farmor och storasyster och bad. Delade på en bägare med italiensk choklad. Gott. Då slog det mig plötsligt.

Jag sa till honom att det finns en sak jag önskar någon hjälpt mig inse som barn, något som jag lärde mig för bara några år sedan.

Nyfiket frågade han vad?

Jo, jag önskar jag lärt mig att vara snäll mot mig själv. Och då menar jag inte att köpa italiensk chokladglass varje dag, utan du vet, när man spiller något, förlorar en tävling, säger något som sårar fast man inte avsåg att såra, halkar omkull på en isgata eller nått sånt där?

Ah, sa sonen, du menar rösten i huvudet som säger ‘Amen, varför gjorde du så? Det var väl dumt av dig? Hur kunde du?’.

Ja, sa jag. Precis den rösten. Att den istället säger ‘Äsch då, det var inte så farligt, nästa gång går det nog bättre ska du se! Du är ok!’.

Vet du vilken röst jag talar om? Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen över att sonen, som slutade andra klass idag, visste precis vad jag snackade om. Han sa att han är ganska snäll mot sig själv. Jag tror mig dock se att han håller sig själv mot en standard som är hög, ibland ruggigt hög. Och när han upplever att han inte når upp till sina egna förväntningar på sig själv, då kan han, likväl som jag gjort genom årtiondena, straffa sig själv ganska bra med den där rösten i huvudet som tortyrredskap.

20130612-171631.jpg

Själv var det under en session med en underbart skicklig terapeut som jag, för kanske 6 år sen, insåg att man inte måste vara så hård mot sig själv. Det var en stor och djup insikt ska du veta!

Och kanske, bara kanske, kan det hjälpa honom att jag insett att den där rösten också kan vara snäll. Kanske kan det göra det enklare för honom, och andra, att tala snällt med jaget, om han ser andra som gör det, och framför allt, genom att vi pratar om det.

Vad tror du? Vilken ton tar din inre röst med dig?