Jag är i färd med att kläcka ett nytt koncept, erbjuda en tjänst jag inte tidigare erbjudit, något som känns som en given grej utifrån min personliga och yrkesmässiga resa sedan 5-10-15 år.
Jag bubblade om detta på dagens Hyvens nätverksfrukost och fick tankehjälp av Helena Kurki som studsade fram till whiteboardtavlan och ritade innovationsspiralen som hon sen berättade insiktsfullt och inspirerande om.
Poängen med innovationsspiralen är, som jag ser det, tvåfaldig:
För det första, vikten av korta cykler (eller loopar) – att det inte är ett linjärt tillvägagångssätt som funkar bäst i en innovationsprocess, utan mer av design thinking, med iterativa design- och prototypfaser med mycket lärande som gör nästa loop än bättre.
För det andra, vikten av att inte försöka detaljplanera kommande steg alltför tidigt. Jag känner själv hur lätt det är att redan nu gå vilse bland alla möjliga Hur gällande min nya idé. Som tur är så fångar jag mig själv när jag går vilse bland Hur-alternativen, och leder mig själv hem till källan igen. Jag är precis i begynnelsen av denna process, och känner att det är mitt grundläggande Varför som jag behöver sätta, så jag grundar resten av utvecklings- och prototyparbetet på ett syfte jag kan stå för, fullt ut.
Föga förvånande är detta även temat på dagens live:
Utifrån detta öppnade vi upp för ofantligt många möjliga Vad och Hur, med vilda idéer kopplat till grundbulten som för oss båda är: Att göra världen lite bättre. Under lunchen hann vi med att dryfta ett antal frågor och funderingar kring varför världen funkar som den gör, och hur det skulle kunna fungera istället. Bättre än idag, landade vi i, utan större åthävor. 
Vi konkretiserade oss också så klart, landade i vad nästa steg är och vilka aktiviteter som ska göras tills vi kör nästa spånskiva om en månads tid. Har ett stort A3 fyllt med aktiviteter som jag ska åtgärda, och har redan bockat av fyra av dem. Ser med spänning fram emot vad som komma skall – för det kittlar verkligen, det är något som vill bli till, som vill bli av, nu! Känner du igen den känslan? När man liksom bara rider på vågen, till skillnad från tafatta försök att få igång en våg, eller än värre, stoppa en framrusande dylik?
HERO - the coach 