Cyklar mot månen…

månenUnder eftermiddagen mojnade vinden. Värmen som varit skygg som det mest räddhågsna skogsrå hela våren, dök så äntligen upp. Vilken skillnad det gör, till både kropp och sinne!

Framåt kvällningen gör jag som Elliott och E.T. Hoppar på cykeln och far iväg, mot månen, över dess koppärrade landskap. De syns tydligt för ögat, månens alla kratrar, så här två dagar före fullmåne.

Når min destination, men är inte redo att släppa månen än. Så vi tar en stund tillsammans, bara vi två. Jag samlar mina tankar. Gör mig redo för morgondagens farväl. Påminns om allt det goda jag har lagrat i minnets stora bibliotek. Så mycket jag upplevt på knappa 44 år! Hur mycket hann då inte min fina farmor uppleva på sina 98 år, så säg?

Farväl

Sitter i bilen på väg norrut, ska på begravning idag. Tänker på gårdagens inlägg om premiärer. När det gäller begravningar är en typ av premiär första gången jag någonsin går på en. Men varje begravning är, på sitt eget sätt, sin egen premiär. Varje begravning är en engångsföreteelse, en unik händelse.

Varje gång någon jag känner dör har jag en möjlighet att reflektera. Har som tur är inte fått så många tillfällen att göra detta. Men idag ges jag denna möjlighet.

Varje individ tillför något unikt till världen. Läser just nu sir Ken Robinsons bok Out of our minds . Läste igårkväll ett stycke som inleddes med att han berättade om den fysiska världen som består av allt runt omkring oss, alla händelser och andra människor. Han fortsatte med följande passage:

20130522-064820.jpg

Och han har så rätt i detta:

We share the first world with other people: we share the second one with no one.

Idag tänker jag därför hylla den värld som funnits och som nu tagit slut. Den unika värld som jag har haft glädjen att vara en del av – eftersom allas våra unika världar befolkas av de och det vi omger oss med.

Vila i frid min vän. Tack för att du var en del av min unika värld.