Idag fyller h*n tjugo, min alldeles fantastiska, förundrandsvärda och fascinerande förstfödda. För första gången på tjugo år är h*n inte i närheten, utan hela vägen på andra sidan jorden, i Australien, som aupair, ett jobb h*n gör med den äran. I knappt nio månader har h*n varit där, och oj, som h*n vuxit. Som människa. Vuxit in i sig själv.

Nyttigt. Oerhört utvecklande. Att klara sig själv. Att utmanas, ställas inför ett nytt land, delvis nya spelregler (för alla länder har sina egna små klurigheter), hitta jobb, boende, skaffa vänner… ja. Allt sånt där.

Själv åkte jag till USA som utbytesstudent i tio månader andra året i gymnasiet. Det var också enormt utvecklande, och samtidigt: jag hade en mycket tydligare bild av vad jag stod inför, var mycket mer självklart en del i en familj, i min värdfamilj, och åkte inte iväg som mer-eller-mindre-vuxen, trots allt. Det Dane Alma gör är större, i mina ögon. Och h*n klarar det med bravur.

Toppar, det jajamensan, det har det funnits. Självklart. Att se sin första wallaby i det vilda, det var en höjdpunkt den, för att bara nämna en!Dippar, det har det också funnits. Självklart. Att febrig och hostig åka buss i typ 42 timmar, det var en bra djup dipp den.

Även den tog h*n sig genom, så där som vi gör, människan. Vi dansar genom livet, och likt ett musikstycke växlar det, mellan dur och moll, mellan det tystaste pianissimo, för att med ett kraftfullt crescendo växla till ett fortissimo, ibland i takt, ibland ur takt, med såväl oss själva som vår omvärld.

Det jag ser, så här från andra sidan jordklotet, är en människa som dansar i varsam samvaro med sig själv, i glädje, säkerhet och trygghet med ett självhedrande beteende som grundton. H*n vet att benen bär, oavsett vad det bjuds upp till för dans.

Om mindre än två månader kommer h*n hem igen, och jag ser fram emot att få krama och kramas, att höra h*ns alldeles ljuvligt porlande skratt, sitta vid köksbordet och spela kort, prata och lyssna till mamma-omtyckt musik (som h*n har bättre koll på än vad jag själv har). Men först stundar en dryg månads rundresande i västra/sydvästra Australien. Snart nog, får jag krama om min älskade förstfödda. Men längtar, det gör jag!

(Och sen ska vi inte snacka om det faktum att jag nu har ett barn som inte ens är tonåring längre. Hur i allsindar går sånt till egentligen?)