Influencer… jag?

Alltså.

Ja. Klart jag är.
Det är du också.
Alla är vi influencers i en eller annan form.

Men. Nä.
Jag fattar väl jag också att det är något annat som avses med begreppet, snarare än att lyfta fram den påverkan var och en har på sin omgivning. Egentligen. Wikipedia låter meddela följande:

Influerare är i reklam– och mediesammanhang ett samlingsnamn för opinionsbildare och andra personer som uttalar sig i sociala medier och andra kanaler för att påverka attityder och handlingar hos läsare och följare med samma intressen. Influerare är även bloggare inom modehälsa och livsstil som får betalt för att visa fram eller omtala vissa produkter eller varumärken på ett personligt och positivt sätt och därigenom påverka konsumenterna.[1] Influerare kan vara kändisar, men begreppet syftar främst på förtroendeingivande personer med mål och möjlighet att påverka specifika målgrupper.[2]

Influerare eller påverkare är karaktärsstarka personer som någon lyssnar på, litar på och följer råden från. Typiska exempel är ledargestalter i skolklasser och andra grupper.

Så… igenkänning? Jo, men faktiskt. Framför allt kan jag i ovanstående definition känna att följande bitar stämmer på mig:
* personer som uttalar sig i sociala medier och andra kanaler för att påverka attityder och handlingar
* förtroendeingivande personer med mål och möjlighet att påverka specifika målgrupper
* karaktärsstarka personer som någon lyssnar på, litar på och följer råden från.

Avahf-n, vaddå förtroendeingivande och karaktärsstark? Vem tror du att du är egentligen?
Jamen. Jag är jag. En person som tack vare och med hjälp av social media har lyckats bidra till både det ena och det andra (Dance Walk i Malmö, #skolvåren, den lokala föräldraföreningen, med flera inslag av crowdfunding som exempel). Hade jag kunnat göra det om människor inte kände ett förtroende för mig? Om inte någon både lyssnat, litat till och följt mina råd och/eller uppmaningar? Jag tror inte det.

Fast ser du dig som en influencer egentligen? 
Ja, på något plan gör jag bevisligen det, för när jag såg en rad om Sustainable Influencers, så kände jag bums att där, där hör jag hemma. Kanske för att hitta fränder? Inspiration? Nya sammanhang? Ja. På allt det där. Också för att sprida det som är mitt hållbarhetsbudskap, som kan destilleras ner till två ord: varsam samvaro. Med mig. Med dig. Med människor, flora och fauna, med planeten i stort. Begreppet är (för mig) skalbart och omfattar allt, från det minsta till det största.

Logga av Jessica Ullström, Stillsam design. https://www.stillsamdesign.se/

Så även om mitt bloggande inte har hållbarhet som uttalat tema på samma sätt som många av övriga Sustainable Influencers, så är det vad det handlar om. Hållbarhet, och begreppet på engelska som jag tycker är så vackert: stewardship. På svenska blir det förvaltning, eller fögderi, vilket inte riktigt har samma klang för mig. Fast det kanske är ett ord jag ska reflektera kring – läge att röra runt i egen gryta och hitta en annan berättelse att förankra förvaltning med? Ungefär så som jag gjorde när jag omskapade ansvar till något fjäderlätt?

Och så är det det där med påverkansgrupp (peer group på engelska). De där grupperingarna (nästan) alla tillhör; grupperingar vi kan vara mer eller mindre medvetna om. Hur vi påverkar varandra just för att vi smittar av oss så vi blir som de vi spenderar mest tid med. Därför gäller det att vara medveten om påverkanseffekten och skapa mig de sammanhang som gör mig till mitt bästa jag. Summa summarum är vi ju alla influencers, som påverkar vår omgivning, så ock jag. Frågan för oss alla att ställa oss är därför hur vi påverkar: ”Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?”

Podcast: Ett samtal

I höstas tjoade vännen Caspian Almerud och bad om tips på personer att föra ett samtal med, i podcast-form, om olika väl valda ämnen/tema. Jag tipsade om ett antal, inklusive mig själv, inte minst för att Caspian är en spännande person att samtala med.

Ett par veckor senare låg det en propå i Messenger, där Caspian frågade Jag ska starta en samtalspodd, som jag skrev om för jättelängesedan. Skulle du vilja vara med? Föga förvånande sa jag Ohhhh, så spännande, och ja! Klart jag vill! 

Vi hade två möjliga samtalsämnen, skrivande och ansvar, och på vår första pod-inspelningsdate samtalade vi långt om länge på tema ansvar. Dock var inte tekniken välvilligt inställd så enkom de första tjugo minutrarna fastnade. Så jag fick helt enkelt komma tillbaka till Caspian för ännu ett spännande samtal, denna gången om skrivande.

Nu är vårt samtal släppt; det är premiäravsnittet av Caspians pod Ett samtal. Jag upptäckte det lite av en slump i veckan då jag satt mig på bussen till Sjöbo, på väg till en heldag ute hos kund. Så jag fick sällskap av mig själv, och Caspian, på bussen ut.

Och vet du… det är ett jättefint samtal. Jag blir glad av att lyssna, och gläds åt att så många av mina favoritsaker lyckades ta plats under vår konversation. Som #blogg100, som var kicken som gjorde att jag verkligen kom igång med att blogga 2013; Letters to a young poet, denna fantastiskt fina bok av Rainer Maria Rilke som jag verkligen rekommenderar; hur både #skolvåren och Lou Rossling är ett så tydligt exempel på en för-kraft för mig; om värdet i att uppnå oenighet, detta favoritavsnitt från On Being med Krista Tippett; hur jag tack vare Alan Seale dansar DiSCO och ställer mig själv frågan Gagnar detta mig?; när vännen Dominic Venter fick mig att inse skillnaden mellan att vara anti- respektive icke-rasist; så fantastiskt kul det är att DanceWalk:a (som gumman i lådan!); hur fantastiskt skicklig jag varit på att banka på mig själv mentalt och sist men inte minst, hur mycket jag tycker om uttrycket Slow down to the speed of Life. Tänk så mycket – och mycket mer än detta – som kan rymmas i ett samtal!

Men kanske är det bara jag som tycker det är ett jättefint samtal, som snirkelisnurklar runt temat skrivande, med ganska rejäla avstickningar både här och där?! Jag är nyfiken på vad som väcks i dig när du lyssnar till Ett samtal, och skulle bli jätteglad om du…
lyssnar
– delar vidare
– skriver en rad till mig och/eller till Caspian med dina tankar och reflektioner.

Tillägg 14FEB2018:
Lyssna till podcasten i…
ITunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-samtal/id1344488109?mt=2
Acast: https://www.acast.com/ettsamtal
Soundcloud: https://soundcloud.com/ettsamtal
RSS-feed: http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:394349817/sounds.rss

Rikare idag, än igår

Trött.

Varit en fantastisk dag, med många olika inslag, många olika toner.

Dagen började i ett innerligt samtal, som bland mycket annat utforskade futilitet vs fertilitet. Ögonöppnare. Insikter. Därefter en oerhört känslosam spegling, av en häst. Även det ett väldigt innerligt möte. Efter hand kom mer information fram om hästen i fråga, och igenkänningen blev än högre.

Gruppövningar, med människor och hästar, lunch i fullkomligt ljuvlig miljö. En långsam barfotapromenad genom skog, över åsen, ned i dalen. Och sedan. Klarinett. Av alla förunderliga saker jag upplevt, var Samspel-övningen med klarinett, trombon och saxofon i sanning en av de mest finurliga. Vem kunde tro att det skulle vara så svårt att få ljud i en klarinett, och samtidigt, faktiskt, lyckas få nio totala nybörjare att spela lite jazz tillsammans, efter förvånansvärt kort stund?

Hem. En skål yoghurt. Femton minuter i lugn och ro. Svirade om. Guld och glitter. Tog mig till Kirsebergsteatern, för Schlagerkonsert en av tre (övriga två den 14MAJ), tre timmar på fötter, varmt, intensivt. Många röster som tillsammans med skickliga musiker skapar vacker musik. Applåder. Bocka och buga, tack för att ni kom.

Tankade lånebilen, lämnade av den och nycklarna, fick mig lite gos med yngsta bonusbarnbarnet till livs innan jag unnade mig en riktigt långsam och härlig promenad hem, med solnedgången i ryggen. Spotify i lurarna, favoritlåtar, så jag sjöng mig hela vägen hem. För full hals, och utan minsta genans. Folk passerade, till fots, på cykel. Spelar ingen roll, vad de tycker, eller inte tycker. Jag ville sjunga, och gjorde så. Gladeligen. Så nu har DanceWalks fått sällskap av SingWalks. Påminner mig själv om att jag måste tipsa Sara om det!spegling

Trött. Nöjd. Rikare.

Summerar mina tankar, återbesöker intryck och bilder från dagen, och gör mig redo för sängen. De tibetanska skålarnas vibrationer lägger sig som balsam runt själen, ger sinnesro och frid. Iblandar i att jag är rikare idag, än igår.

Rikare på upplevelser, insikter, vänskap och samskapande. Går till sängs fylld av tacksamhet för det.

God natt.

 

Dancewalk!

Ibland upplever jag att det är lite för mycket negativa strömningar, hat, misstro, misstänksamhet, ilska, våld – överallt. Det har varit lite för mycket av den varan under den gångna helgen, inte minst med tanke på tragedin inom fotbollen i helgen.

För att kontra detta gav jag mig ut på en dancewalk på Bulltoftafältet under förmiddagen. Solen skiner, vårvindarna är ljumma och det spritter i benen mina. Med Pitbulls Timber featuring Ke$ha, Jubel av Klingande och ett par andra riktigt medryckande låtar i ögonen snörade jag på gympaskorna och dansade iväg.20140331-132017.jpg

Det är fantastiskt roligt att möta folk när jag dancewalk:ar, inte minst tantgängen som är ute och stavgår på Bulltofta. De tittar på mig och ler, ser på varandra och fnittrar. Nästan så jag kan höra deras tankar…

– Men titta, så roligt hon ser ut att ha!

– Undrar om jag skulle våga dansa iväg så där.

– Vad skulle folk säga om vi släppte stavarna och dansade iväg istället?

Samtidigt som jag skriver detta snurrar dock tankar av tvivel genom skallen min.

– Guuud, folk kommer tycka jag är fullständigt ytlig som går ut och dansar som reaktion på helgens våldsyttringar.

– Patetiskt, fullkomligt patetiskt, och att blogga om det också. Patetisk är vad du är, det kommer garanterat någon tänka.

– Äsch, vad fasiken bryr jag mig, jag ville ut och dansawalk:a och det står jag för! Varför skulle tankar om vad någon kanske, eller kanske inte, tänker hindra mig?

Ja, varför?