I feberyrselns heta famntag har jag valsat runt i allt för många dagar.
Huvudvärk. Hosta. Snuva.
Ömsom kall, ömsom varm.
Vaknar så äntligen upp, mer eller mindre feberfri.
Orkar tom duscha.
Men sen. Helt slut. Utmattad.

Har därför fått anstränga mig för att inte förta mig idag.
Ett telefonmöte (fick det av naturliga orsaker bli för min del) som God Man för ett av mina Gode Barn.
Lite andra telefonsamtal.
En grovrensning av mailen som inte åtgärdats eller lästs under veckan i sjuksängen.
Sen satte jag på Hector and the search for happiness och fick två timmar välbehövlig vila.

Påminner mig själv om vikten att ta ett steg i taget och fortsätta ta det lugnt – att sakta låta mig få komma tillbaka till full styrka, både fysiskt och mentalt. Därför sätter jag även punkt för dagen och förbereder mig för en skön natts sömn, den första feberfria sedan förra veckan. Att vila i varsam samvaro, aldrig är det väl viktigare än i stunder av ohälsa?