Den utsträckta handen.

Hej, har du handlat något tungt som du vill få hemkört i min bil?
Frågan kom från grannfrun, som sett mig stå i kassan på Ica Maxi, väl medveten om att jag inte har någon bil utan tar mig fram mestadels med cykeln till hjälp. Jag hade inte handlat tungt, vilket hon såg själv, men tog sig ändå tiden att komma bort till kassorna och ställa frågan till mig. Jag tackade nej, och uttryckte samtidigt min glädje över att få frågan ställd till mig.

När jag packat samman det lilla jag handlat gick jag till paketutlämningen och hämtade ut de två paket som var anledningen till att jag cyklat till Ica Maxi överhuvudtaget. Och helt plötsligt insåg jag att det där erbjudandet kom väldigt lägligt. För paketen jag hämtat ut var ganska stora och otympliga. Hade säkert kunnat krångla fast dem på cykeln på något vis, men… tittade mig omkring och fick syn på dem, så jag styrde kosan mot dem och frågade om erbjudandet fortfarande var giltigt, eftersom jag helt plötsligt hade mycket att försöka få hem på cykeln. Jovisst, sa hon, så jag la mina paket i hennes vagn jämte liten gosse som förnöjt mumsade i sig en korv från korvkiosken, och cyklade hemåt.

En stund senare knackade det på dörren, och där stod grannfru och gosse, bärandes på vars ett stort och otympligt paket. Jag tackade så enormt mycket för hjälpen och servicen – Personlig hemkörning de luxe! – och började raskt öppna paketen, som jag visste innehöll två par nya barfotaskor från Vivo Barefoot, och så Eve, min Eve.

Hela denna upplevelse gjorde mig så glad. Tänk, att en sån till synes liten oskyldigt ställd fråga kan bringa sådan tacksamhet! Så vänligt, så omtänksamt, så kärt av grannfrun att bemöda sig om att sträcka ut en hand, bara för att. Och att faktiskt ta emot den, säga, Ja, tack, jag tar gärna emot lite hjälp. Bådadera kräver så lite av den enskilda individen, och ger så ofantligt mycket, både för individen som för samhället i stort. Det är ju Tillsammans vi gör varandra bra.

Cykeln och frihetskänslan

Minns den där gången när mitt Gode Barn fick syn på min cykel och ivrigt studsade fram till den och vädjade om att få skjutsa mig… Lite räddhågsen som jag är föreslog jag motsatsen, att jag skulle skjutsa hen, och så blev det. Fast inte många meter, ärligt talat. Jag är inte så himla bra på att cykla när cykeln är tungt lastad, så efter några hundra meter så bytte vi och det blev jag som fick skjuts.

Jag satt där och höll mig i sadeln och såg glädjen hos mitt Gode Barn.

Att få cykla, känna fartvinden i håret och uppleva frihetskänslan som cykeln ger.

När jag väl sagt adjö till mitt Gode Barn den gången så pockade tanken om cykel på, om och om igen. Visst kunde jag säkert skaffa fram en cykel till just mitt Gode Barn, men lite av poängen är ju också att kunna hoppa på cykeln tillsammans med kompisar. Så min hjärna spann igång på ett högre plan, som så ofta, och jag funderade över om det vore möjligt att få till en cykelinsamling och ge ett gäng cyklar till HVB-hemmet (hemmen?) så att ungdomarna som bor där kunde få cykla lite?

frihetskänslanEller kanske tom ta det ett steg längre, se om t ex Cykelköket vore intresserade av att samverka på något vis i frågan? Lära ungdomarna att fixa gamla skruttiga cyklar, laga punkor och sköta om dem? För jag inser ju att någon behöver känna ett ansvar för cyklarna, annars är risken att de bara blir stående om (när) de får punka osv, vilket ju faktiskt händer med jämna mellanrum. Cyklar behöver omsorg, precis som allt annat.

Så. Vad tror du? Vore detta något att fundera vidare om? Har du tankar, idéer, kontakter, ingångar? Kanske vi kan arbeta tillsammans för att se vad som vore möjligt?

… och där far hon iväg igen!

Ja, sån tur att cykelmakaren är snabbare än blixten och samtidigt skicklig som få. Hade sådan tur att maken cyklade iväg med cykeln till cykelmakaren när jag själv satt upptagen i möte. (Ja, har sån tur att jag har en make som kan cykla på sin cykel och samtidigt ”leda” min cykel med ena handen… själv hade jag fått gå och leda cykeln oavsett om jag haft en annan cykel att låna.)

ohojI tisdagskväll fick han den, och om inte belysningen och växeln hade behövt fixas utöver vevaxeln hade maken fått cykeln med sig hem direkt. Snacka om service. Istället blev det så att den var fit for fight och redo för hämtning i onsdags förmiddag.

När man som vi har sålt bilen och använder fötter, cykel och kollektivtrafik som transportmedel, då blir det lite skakigt när man helt plötsligt bara har två valmöjligheter. Det känns riktigt bra att vara cykelburen igen!

Och bara för att vara riktigt tydlig huruvida jag är snett på det vad gäller att ”trampan borde ha en mycket längre livslängd än 12 år” så sa cykelmakarn själv att det är väldigt sällan han får in cyklar där trampan gått sönder. Materialfel, förklarade han det hela med. När jag sa att maken råkat ut för exakt detsamma, himlade han lite med ögonen och sa att vi är en högst ovanlig familj. 🙂

Vill du se ett proffs in action, så lämna in din cykel på HM Cykelservice på Lundavägen 75 i Malmö nästa gång den behöver lite professionellt omhändertagande.

 

Oops, det kunde gått illa…

Igår cyklade jag hem från en hel dag av möten i ett av de uppdrag jag arbetar med. Kom inte så långt dock innan benen plötsligt försvann under mig… mitt i en korsning. Jag fattade först inte vad som hände, kände mest bara att det gjorde lite ont på vänster vad. Tog mig raskt till mittcentrifugen så jag kom ur vägen för bilarna. Fortfarande lite förundrad och villrådig. Men sen förstod jag. Tittade ned, jo då, borta var den. Tittade bak och där låg den.

Vilken den?

Jo. Trampan. Högertrampan på cykeln min, låg, avbruten, mitt i vägbanan. Plockade upp den och ledde cykeln över gatan till trottoaren. Och började knata hem, för vad annars skulle jag göra?

Messade familjen och berättade. Maken svarade bums, orolig, ville veta att jag inte var skadad. Kunde lugna honom, men när jag sa att trampan bröts av mitt i en korsning kom raskt ett svar att det var detsamma för honom. För han har upplevt precis det samma, med en avbruten trampa, mitt i en korsning.

Hans cykel var 18 år gammal och väl använd och det gick inte att byta trampa för cykeln hade utgått ur sortimentet. Min cykel är ca 12 år gammal och också ganska väl använd. Min går dock att rädda, och är i detta nu hos bästa cykelmakaren i stan (på Lundavägen, nära restaurang Kina Floden). Håll tummarna för att jag kan hämta den, fit for fight och redo för nya tramptag, redan imorgon, för snacka om att jag känner mig begränsad utan cykel! Inte minst senaste året som billös har cykeln blivit mitt främsta transportmedel.

Oavsett vilket – känns det inte som en cykeltrampa ska hålla bra mycket längre än 12 år så säg? Eller är det bara jag som är lite kinkig och har högre krav på livslängden?

Vilken njutning!

Idag skulle jag på arbetsmöte i Lomma och hade redan i veckan avsikt att cykla dit. Har cyklat distansen förut men aldrig just den sträckan, så det blev en premiär helt enkelt. Väldigt skönt att:
1) vara billös vilket gör att ”ta bilen” inte var ett alternativ.
2) ha en cykel som fungerar tillräckligt väl för att kunna cykla en mil eller två på.
3) ha hälsan att kunna cykla 2,5 mil utan att smälla av på kuppen.

lommaDessutom är jag tacksam för att det inte blåser så mycket som det gjorde tidigare i veckan, hade det varit halv storm hade jag nog cyklat till Värnhem och tagit bussen därifrån istället.

Kom fram till Lomma lite för tidigt så jag tog en extrasväng bort till stranden/fyren.

Bjöds på lunch, marockansk myntateceremoni, delikata hembakta chokladbollar och korinterkakor och trevligt umgänge. Och jo, vi arbetade lite också, jag lovar. Planering för kommande året är i full gång!

På hemvägen påmindes jag om att jag hade tänkt plocka krikon (som jag just förstått kanske heter mirabeller istället, men det verkar vara rena rama djungeln vad som är vad inom plommonfamiljen, så det överlåter jag åt någon annan att rodda rätt på) igår vilket inte blev av trots allt, så jag vek av inne på Bulltofta och plockade ett par kilo. Tog kanske 10 minuter. Max! Plockade en bråkdel av det som låg på marken under ett (!) träd, så bor du i närheten, ut med dig och plocka! Allra bäst och mest finns enligt min erfarenhet på grusgången/cykelbanan bakom Vårberga förskola och vidare bort mot de gator som mynnar ut mot den grusgången (Gullbergagatan osv). Håll utkik efter körsbärsstora gula (och även röda) små plommonliknande bär på marken, du kan inte ta fel.

mirabeller

Gott är det, gratis och nyttigt dessutom, och det går att göra alldeles fantastiskt god plommonsylt osv om det lockar. Jag brukar frysa in urkärnade mirabeller som jag kan plocka fram och laga en sats sylt eller två av vintertid. Om du saknar en urkärnare (jag har flera stycken, brukar finnas att köpa på loppisar!) kan man ta en flaska och en stor hårnål/stoppnål, sätta bäret uppe på flasköppningen och pluppa nålen genom, så att kärnan skjuts ner i flaskan. Inte prövat själv, men det verkar funka. Kanske du har testat?

Räddat ett liv?

cykelkorgenTar tåget hem från Stockholm. Promenerar bort till cykelparkeringen på andra sidan kanalen. Noterar att mitt röda regnskydd på cykelkorgen som Skånetrafiken förärat mig för något halvår sen verkar vara lite öppet. När jag parkerade cykeln där dagen innan la jag ned min cykelhjälm i korgen och snörpte åt regnskyddet. Nu är det definitivt uppsnörpt. Kommer närmre och tittar ner i korgen. Cykelhjälmen borta.

Ahmenvafaaan, börjar tankarna spinna. Vem faaan snor en cykelhjälm? Alltså, vad är det för fel på folk!!!

Tittar mig omkring, i närbelägna cykelkorgar, på trottoaren, i vägrenen osv.
Ingen hjälm.

Låser upp min cykel och börjar cykla hemåt, fortfarande lätt irriterad, för jag menar:
Sno en väl (!) begagnad cykelhjälm, vem tusan gör det?

Irritationen växer inom mig, och i just den stunden får jag syn på mina tankar. Inser att jag inte vill ägna 20-25 minuters cykeltur i en stegrande irritation. Så jag ignorerar den senaste tanken, och funderar istället kring det faktum att kanske det är någon som verkligen var i behov av en cykelhjälm som blev överlycklig av att hitta en liggandes i en cykelkorg. Kanske den kommer till nytta hos sin nya ägare, och kanske, kanske, så räddar jag, eller min fd cykelhjälm rättare sagt, ett liv endera dagen.

Genast känns det mycket bättre och jag blir tom lite småglad vid tanken på att min bättre begagnade cykelhjälm åker Malmö runt och skyddar skallen på någon som saknade en hjälm. Känns riktigt bra till och med. För vem vill inte vara med om att (potentiellt åtminstone) rädda ett liv?