Hej, har du handlat något tungt som du vill få hemkört i min bil?
Frågan kom från grannfrun, som sett mig stå i kassan på Ica Maxi, väl medveten om att jag inte har någon bil utan tar mig fram mestadels med cykeln till hjälp. Jag hade inte handlat tungt, vilket hon såg själv, men tog sig ändå tiden att komma bort till kassorna och ställa frågan till mig. Jag tackade nej, och uttryckte samtidigt min glädje över att få frågan ställd till mig.

När jag packat samman det lilla jag handlat gick jag till paketutlämningen och hämtade ut de två paket som var anledningen till att jag cyklat till Ica Maxi överhuvudtaget. Och helt plötsligt insåg jag att det där erbjudandet kom väldigt lägligt. För paketen jag hämtat ut var ganska stora och otympliga. Hade säkert kunnat krångla fast dem på cykeln på något vis, men… tittade mig omkring och fick syn på dem, så jag styrde kosan mot dem och frågade om erbjudandet fortfarande var giltigt, eftersom jag helt plötsligt hade mycket att försöka få hem på cykeln. Jovisst, sa hon, så jag la mina paket i hennes vagn jämte liten gosse som förnöjt mumsade i sig en korv från korvkiosken, och cyklade hemåt.

En stund senare knackade det på dörren, och där stod grannfru och gosse, bärandes på vars ett stort och otympligt paket. Jag tackade så enormt mycket för hjälpen och servicen – Personlig hemkörning de luxe! – och började raskt öppna paketen, som jag visste innehöll två par nya barfotaskor från Vivo Barefoot, och så Eve, min Eve.

Hela denna upplevelse gjorde mig så glad. Tänk, att en sån till synes liten oskyldigt ställd fråga kan bringa sådan tacksamhet! Så vänligt, så omtänksamt, så kärt av grannfrun att bemöda sig om att sträcka ut en hand, bara för att. Och att faktiskt ta emot den, säga, Ja, tack, jag tar gärna emot lite hjälp. Bådadera kräver så lite av den enskilda individen, och ger så ofantligt mycket, både för individen som för samhället i stort. Det är ju Tillsammans vi gör varandra bra.