Etikettarkiv: samtal

Att lyssna

Publicerad den av
3

Började lyssna till ett samtal mellan två individer, en av dem en person jag beundrar oerhört. Men jag orkade inte. Jag klarade inte av att lyssna till samtalet, helt enkelt för att den andre deltagaren uppvisade alltför många av de drag jag tolkar som att han inte lyssnade. Han avbröt ständigt, Mmm:ade, Ah:ade, Wow:ade konstant. Och än värre, han kastade in Oh yes, that’s so good!, I know!, That is so important!, Oh yeah, I know him!, A hundred percent! osv osv. Han ställde frågor, och vek av från inslagen väg innan Seth Godin hade hunnit tala till punkt ens, om och om igen. Det gjorde samtalet helt olidligt att lyssna till. Så jag stängde av. Jag avstår hellre från att lyssna till det som Seth hade att säga, än lyssna till hur Gary Vaynerchuk fullkomligt misshandlade samtalet.

Plågsam upplevelse.

Jag har skrivit om, och reflekterat kring, förmågan att lyssna och värdet det ger, men jag är inte färdig. Det finns så mycket mer att lära mig om lyssnandets konst. Jag blir bättre och bättre på att uppmärksamma när jag l y s s n a r på riktigt, och när jag inte riktigt är närvarande. När min uppmärksamhet är splittrad, när jag hellre vill arbeta vidare på något annat, när jag vill komma ihåg något jag kom att tänka på, eller för den delen tycker ämnet är så tråkigt att jag inte vill fortsätta samtalet men inte förmår/vågar/kan avsluta samtalet. Kanske är det en person som jag faktiskt inte vill samtala med. Kanske är min tankeverksamhet redan upptagen med något annat, som jag inte förmår, eller vill, släppa. Kanske är jag bara trött, hungrig, urlakad. Kanske är jag ålagd att skriva mötesanteckningar samtidigt som samtalet böljar fram och tillbaka.

Att se hur jag för mig i ett samtal, om jag lyssnar eller inte, och att agera utifrån det. Det blir allt viktigare för mig. Att avbryta ett samtal där jag inte är närvarande till den grad jag vill och säga som det är. Jag är ledsen att behöva avbryta, men jag är inte intresserad. Jag avbryter här, för jag prioriterar att slutföra rapporten jag skriver just nu, och jag hoppas du har förståelse för det. Du, jag är för hungrig, för att kunna ge dig den uppmärksamhet du förtjänar, skulle vi inte kunna ta ett möte efter lunch istället, eller imorgon? BoldomaticPost_Lyssnar-du-med-hela-ditt-jag

Om du befinner dig i ett samtal med någon eller några. Vad hör du? Vad uppfattar du? Vad vaknar i dig? Vilka känslor bubblar upp? Nyfikenhet? Rädsla? Glädje? Irritation? Letargi? Fullkomligt ointresse?

Hur lyssnar du? Är du upptagen under tiden den andre pratar med att fundera ut det perfekta svaret? Söker du bekräftelse efter sådant du redan vet, eller lyssnar du efter det du inte vet? Lyssnar du med hela ditt jag?

Här och nu

Publicerad den av
2

Att vara runt människor som inte är uppmärksamma, inte är här. Och nu. Någon annanstans. Jag blir sårad. Men varför? Vad är det egentligen jag upplever? Varför bryr jag mig?

Känslan jag får, av en förströdd kommentar som – för mig – uppvisar den totala ignoransen, hur uppmärksamheten inte varit i de samtal vi fört, är en av ensamhet. Uppgivenhet. Ledsen.ensamEnsam. Men fylls också av en del jävlaranamma. Det var väl fan också.

Men så sväljer jag. Döljer – kanske inte så väl – det jag känner, åtminstone detaljerna. Att det syns på mig, något, det tror jag. Åtminstone ofta. Men detaljerna behåller jag inom mig. Och så gråter jag. Inombords. Känner mig ensam. Fast jag vet att jag inte är det egentligen – för vi hör alla ihop. Insikten från New York samhörigheten är grundinställningen, den finns kvar, men fasiken alltså, ibland är den svår att tro på, svår att känna, kanske tom svår att erkänna.

Och så var det det där med att följa känslan. Just nu följer jag ju en känsla som definitivt inte gagnar varken mig eller min omgivning. Svårt skaka av mig. Så jag tänker skriva ner det i hopp om att jag därigenom kanske kan få lite distans. Kanske blir det lättare att släppa, låta gå, ta mig genom.

Men kanske väljer jag fel uttryckssätt. Skriver, istället för att lyfta mina känslor med dem det berör. Varför inte ta det med dem direkt, så kanske vårt samspel blir mer i synk? Vad hindrar mig? Vad är det jag är rädd för att de ska tro om mig?

Hyvens Salong med tankespjärnande samtal

Publicerad den av
Svara

Städat. Röjd undan högar. Handlat. Lagat soppa. Förberett skålar med morot, och yoghurt. Dukat. Tänt ljus.

Före

Sen. Dyker de upp. En efter en. Initialt kom Ulf, min Hyvens kompanjon. Därefter. Gäst på gäst. Totalt sju personer, inklusive mig och Ulf. Alldeles lagom. Slevar upp soppa och går och sätter oss.

Kort introduktion av själva konceptet, som inte tarvar många ord. Huvudpoängen – att lyssna efter det du inte redan vet. Inte lyssna för bekräftelse, utan efter det andra, det som vidgar dina vyer, ger dig tankespjärn, sätter griller i huvudet på dig. Så väldigt enkelt. Och gisses, så svårt. Vanan att lyssna efter bekräftelse sitter där, stark, väldigt inarbetad, så djupt rotad att den blir osynlig. Jag märker inte ens att jag lyssnar på automatik, utan att faktiskt höra vad som egentligen sägs.

Kort presentation av de som sitter runt bordet och sörplar soppa. Och sen är samtalet igång. Böljar fram och tillbaka, handlar mycket om framtid och organisation. Om Varför. Motivation och engagemang.

efter

Tiden går snabbt. Innan jag vet ordet av har två timmar gått och det är dags att säga farväl, för denna gången. För jo, det blir fler Hyvens Salong. De är alldeles för intressanta och givande för att upphöra. Att under ett par timmars tid, få sitta i ett möte med människor som framför allt har ett gemensamt, i att vara nyfikna och öppna, ger mig ofantligt mycket. Jag lär mig, expanderar. Och att det inte har något syfte utöver att just bara vara en plats där ett samtal kan föras, ingen dold agenda, inga krav på resultat, progress. Att bara få vara, tillsammans med andra. Nästan absurt, men…. i mitt liv är sådana tillfällen oerhört sällsynta. Har du skapat utrymme för något dylikt i ditt liv?

 

 

Bottnar av medvetenhet

Publicerad den av
6

sus om bottnar

Det där skrev Susanne Granat Ahlstrand, min innerligt goda vän, i en tråd häromdagen. Vi hade, tillsammans med ytterligare ett par fina vänner, ett sånt där samtal (ja, jag ser det absolut som ett samtal, även när det sker via tangentbord) som går på djupet, som gör att jag växer, lär mig, expanderar.

Samtal där vi delar med oss, av tankar, erfarenheter, funderingar. Bollar vidare på andras tankar, tar kliv framåt, utåt, utvecklar resonemang, backar emellanåt för att ta ett omtag, förtydligar eller förkastar.

Samtal när de är som allra bäst.

Att vilja vara en människa innebär så många bottnar av medvetenhet.

När Susanne skrev den där meningen så frågade jag bums om jag fick citera henne. Skrev citatet, skapade den omgivande rutan och insåg att något saknades. Frågade därför om hon kunde rita en av sina härliga kvinnofigurer till den, och det gjorde hon. (Heja fiftythree, paper och mix säger jag bara!)

Så nu skickar jag meningen vidare ut i rymden, till dig, att reflektera kring, eller inte. Ditt val fullt ut. Jag tilltalas verkligen av Sus ord, och undrar om den talar till dig?

En Hyvens Salong

Publicerad den av
2

Idag var det världspermiär för En Hyvens Salong, där jag och Ulf, min kompanjon i Hyvens Utveckling, bjöd in ett fåtal speciellt utvalda till ett samtal över en enklare lunch, ungefär på det här viset:

En Hyvens hundgrind, PLATSSkulle vilja bjuda in dig till en Hyvens salong, som jag och min Hyvens-kompanjon Ulf anordnar. Vi bjuder på en lättare lunch (fisk/skaldjurssoppa med saffran, bröd mm) under vilken vi – totalt 6-8 personer – dryftar meningen med livet och annat intressant, spännande och givande, i två timmar. Med 6-8 olika individer, som alla är handplockade, skulle vi vilja se vad som kan hända när mötet och samtalet får lov att ta plats och ske, i lugn och ro. 

Två plus fem, dvs totalt sju personer som dyker upp, förutsättningslöst, för att delta i ett möte och samskapa ett samtal om… tja, det som dök upp, helt enkelt. Min intention och även invitation till samtliga runt bordet var att lyssna efter det man inte vet, snarare än det man redan vet/bekräftelsen. Och sen satte det fart.

Vi har dryftat allt mellan himmel och jord, eller mer specifikt saker som ledarskap, return on investment, död, mod att leva livet, skilsmässa, rädslor och brottning. Bland annat. Och under tiden blev vi även mätta, en värmande soppa i ett regntungt Skåne sitter finfint en torsdag i oktober!

En Hyvens Salong

Och vet du? Jag är väldigt nöjd! Jag hoppas vi får in reflektioner från de som deltog, men min upplevelse var väldigt positiv, och jag skulle gärna göra om det. Men månne vi inte ska vara bara sex stycken, för att verkligen få utrymme att delta lite mer på djupet?

Skulle du kunna tänka dig att komma på En Hyvens Salong?

Lyssna efter det du inte redan vet

Publicerad den av
3

Som ett direkt resultat av utmaningen att få 100 coaching-konversationer inbokade har jag numera samtal i parti och minut. Långa samtal blir det då jag sätter av två timmar till varje konversation. Allt som oftast håller jag dem som CoachWalks på Bulltofta, men viss andel blir CoachTalks via SKYPE.

Vissa samtal blir helt magiska, de lyfter och flyger högt, i tanke och känsla. Det sker något påtagligt, och oftast kommer den där fantastiska tystnaden fram. Andra är helt ok, blir goda samtal, men utan den där känslan av att något riktigt stort inträffar. Och några få känns närmast som platt fall, de tar inte fart för fem öre.

Har funderat lite på det där, och tänker för det första att jag ju inte vet vad som sker i min klient under och efter vårt samtal. Bara för att jag inte upplever att samtalet verkligen gör intryck, så vet ju inte jag vad klienten upplever. Och för det andra så visar det också på det som är vår mänskliga upplevelse, nämligen att det går upp och ned och det är livet. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ofta är jag klarsynt men inte alltid och detsamma gäller ju klienten. Så är det helt enkelt, och det är jag numera ok med, vilket onekligen frigjort en massa energi som jag kan använda på saker/tankar som gagnar mig mer.

Men givetvis är det inte min avsikt att samtalen ska falla platt. I ett samtal mellan två människor har ju dock båda ett ansvar för det som utspelar sig. Och idag kom jag på en av bitarna som kanske leder till de där samtalen som aldrig lyfter, nämligen huruvida klienten eller jag, enkom lyssnar efter det som vi redan vet, eller om vi lyssnar efter det vi inte vet.

Lyssna efter det du inte vet

Det gör enormt stor skillnad när jag lyssnar efter det jag inte vet, i mötet med en annan människa (eller för den delen i mötet med mig själv). Större delen av mitt liv har jag febrilt försökt ignorera det faktum att jag inte vet allt… orden Jag vet inte har skrämt mig, eftersom jag trott att det betytt att jag varit utan värde, fel, ointressant, oduglig.

Så upplever jag inte längre situationer när jag inte vet något, och numera förekommer också Jag vet inte mer och mer i min vokabulär. Tanken att jag kan försöka lyssna efter det jag inte vet hjälper mig definitivt. Den finns där som en påminnelse att inte söka bekräftelsen i det jag redan vet – för hur växer jag av det? Det är ju när jag tar klivet in i för mig okända områden/tankar/sfärer, som jag och min förståelse expanderar.

Vad händer när du lyssnar efter det du inte redan vet?

Hjälp mig boka in 100 coaching-konversationer!

Publicerad den av
11

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!

—————-

Jag behöver din hjälp. Igen.
Jag har nämligen antagit en utmaning och kan bara klara den tillsammans med dig.

Här kan du höra mer om vad utmaningen består av och vilken hjälp jag behöver:

Anledningen till att jag gör detta är tvåfaldig (minst):
1) Jag älskar att möta nya människor, och lockas verkligen av tanken att träffa 100 för mig kända eller okända personer, att få lyssna till dem, och utforska en idé, ett tänkt problem, spinna på en vision eller bara ta ett riktigt djupt samtal om livet!
2) Det är en utmaning för mig. Under det senaste året har jag inte bokat in så många som 100 coaching-konversationer, och nu ska jag dessutom åstadkomma det på 30 dagar!

Håller tummarna för att du, eller någon i ditt nätverk, skulle vilja ha en av de 100 coaching-konversationerna. Om så är fallet nås jag enklast via epost på helena.roth at respondi.se, men du kan så klart skriva en kommentar här i bloggen, skicka mig ett DM på Twitter eller inboxa mig på Facebook också.

(Som om det inte räcker med utmaningen som så… Jag påbörjade utmaningen den 18 augusti, avslutar den 16 september och har redan en massa inbokat under den tiden, bland annat en tripp till Santa Monica för sista helgen av Supercoach Academy!

Inte utan att det trillar in tankar som AAAAAHHHHHGGGGGHHHHHH, hur i allsin dar ska jag nånsin kunna fullfölja detta!! Jag kommer ju aldrig kunna lägga tillräckligt med tid på detta! Det kommer aldrig att gå!

Men, sen landar jag i vissheten att det där är tankar, och inte nödvändigtvis Sanningen. Så jag väljer att inte agera på tankar som dessa utan kör mitt race ändå.)

Hur kan du hjälpa mig uppnå mitt mål?

Radioskugga

Publicerad den av
Svara

Inför Almedalen (jag är på plats söndag till lördag med #skolvåren – kolla in alla våra event och ta kontakt om du också finns på ön!), gäller det att ladda batterierna, något jag lärt mig de senaste två åren. Och vilket bättre sätt att göra det än i gott sällskap som garanterar fascinerande samtal, omgiven av vacker natur, och, bäst av allt, under total radioskugga i dagarna två!

Lägg till lite möjlighet till egen reflektion dessutom, kanske bara genom att sitta tysta, tillsammans, eller gå en runda runt stugknuten helt solokvist, eller genom att krypa ner till bryggan en stund.

På väg mot radioskugga

Här är jag på väg, då jag inledde en lång dags färd mot radioskugga. Visst låter det ganska gött?

Bemöt eller tystna?

Publicerad den av
2

Får syn på en artikel på Svenska Dagbladets opinionssida där jag läser:

”Avvikelser från det som för tillfället utgör normen möts ofta av oproportionerligt hårda ord, kanske näthat. Ibland skulle man kunna tala om ett slags nutidens häxbränning på Twitter. Inte alla orkar stå emot, trots att magkänslan uppmanar till att protestera och resonera. Resultatet blir tystnad.”

Hummar, känner igen mig, och hukar lite av skam, eftersom jag vet att jag gör just det. Skräms till tystnad. Velar inför att våga sticka fram huvudet, när jag vet att så många står redo att sätta eld på häxbålet under mina fötter… Vore det medeltid tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kategoriserats som häxa – kanske även idag? Känns onekligen som det flammar upp runt omkring mig med jämna mellanrum, det erkänner jag.

Nåja, huruvida jag är häxa eller ej är kanske ointressant, jag läser vidare i artikeln:

”Men verkligt civilkurage visar den som står stark och lugn gentemot den som inte delar ens åsikter. Civilkurage uttrycks inte genom knytnävar eller tändstickor.

Sverige behöver de kavata. Visselblåsarna, motståndarna, kämparna i vardagen. De som samtalar i stället för att riva ner affischer eller överrösta sina motståndare.”

Just det. Att samtala. Att lyssna. Att våga möta, mig själv och andra. Att lyssna, inte bara prata. Jag har en lång väg att gå här, men tittar jag tillbaka på mig själv så lyssnar jag så ofantligt mycket mer idag än bara för ett par år sedan. Och den gordiska knuten upplöstes den dag jag vågade börja möta mig själv. För jag tror det är ett av de största hindren till att våga öppna sig för verkligt lyssnande. Är jag rädd för vad som kan väckas i mig, så kommer jag definitivt vara sluten, det är en full naturlig psykologisk försvarsmekanism, som jag ser det. Men när jag inte längre räds mig själv, öppnar det för så ofantligt många fler spännande möten.

Och så kommer då slutklämmen:

”Och Sverige behöver därtill starka politiska ledare som vågar tala om visioner i stället för att fegt böja sig för minsta rynka i pannan hos opinionen.”

Vad ska jag säga annat än word, inte minst med tanke på mina funderingar kring att det inte finns någon vision i det negativa, i det vi är mot.

Repar mod, sträcker lite på mig, och beslutar mig för att fortsätta försöka bemöta. Ibland tystnar jag, och jag tänker lite snällt om mig själv att det måste få vara ok det med. Så länge jag inte tystnar permanent. Emellanåt behöver jag omgruppera, mentalt om inget annat, för att orka och våga fortsätta att lyssna och bemöta. Med kärlek. För det är mitt val. Jag väljer att bemöta med kärlek, nyfikenhet, öppenhet.

20140605-095840-35920503.jpg

Vad väljer du oftast, bemötandet eller tystnaden?

Vända ryggen till eller möta blicken?

Publicerad den av
2

Sonen som följde med till vallokalen igår är hemma från skolan idag. Han frågade nyss ”Mamma, vem vann igår?”, så jag plockade fram @jacobmollstam:s valgrafik som jag såg på Twitter i morse.

Twitter och Facebook är fyllt av tankar kring valresultatet, om antal röstande, om fördelningen, om uppgångar och nedgångar för olika partier och trender som är mer eller mindre tydliga.

Att Sverigedemokraterna går framåt i Sverige och att liknande partier gör detsamma i stora delar av Europa tycker jag är riktigt ledsamt. Men jag tror inte vi vinner så mycket på att vända ryggen till. Jag tror mer på att möta blicken. Att mötas, att samtala, att vara nyfiken och öppen för att våga föra ett samtal. Det kan vara ett tufft samtal, ett jobbigt samtal, och säkert på många sätt ett frustrerande samtal. Men jag tror det behöver föras. Jag tror vi behöver nå in i varandras hjärtan, fånga den samhörigheten som vi alla är en del av, oavsett om vi vill det eller ej. Jag tror dessa samtal gör sig allra bäst i köttvärlden, så gå en promenad, bjud på en fika, ta en lunch, eller byt några ord vid busshållplatsen med en annan människa. Bjud upp till dans. Lär dig något av och om denna medmänniska och försök förmedla dina egna tankar kring samhället, medmänsklighet och framtid.

20140526-122651-44811998.jpg

Jag tror på en hållbar lärande framtid. Jag jobbar på att skapa den framtiden varje dag. Jag tror på kärlek, att kärlek handlar om möten, och att det är en bra väg till den hållbara lärande framtid jag drömmer om.

Vad tror du på? Och kantas vägen dit av att vända ryggen till eller genom att möta blicken?