Lyssna som en sten

På Supercoach Academy 2014 fick vi, som en av de allra första övningarna, leka med lyssnandets konst. Vi fick i uppgift att dela upp oss två och två. En inledde som lyssnare och efter halva tiden (10 min var tror jag) bytte vi. Berättaren skulle bara berätta (nånting, vad som helst, babbla på bara!) medan lyssnaren hade tre uppdrag att genomföra under total tystnad, och fick hjälp på vägen genom att Michael Neill ringde i en klocka när det var dags att byta uppdrag.

Uppdragen för lyssnaren var följande:

  1. Lyssna bekräftande – nicka, le, uppmuntra, bejaka och bekräfta berättaren på alla sätt och vis utom verbalt.
  2. Lyssna med misstroende – sten på trådvisa på alla sätt och vis för berättaren att du är skeptisk till vad hen berättar, virra på huvudet, rynka på ögonbrynen, ja, gör allt för att indikera att du misstror berättaren.
  3. Lyssna som en sten – var helt neutral. Titta på berättaren, men utöver det, var helt neutral i ansiktsuttryck. Bekräfta inte, misstro inte. Lyssna som en sten skulle lyssna.

När vi allesammans fått öva på att både vara berättare och lyssnare samlades vi åter i stor grupp och delade våra tankar och upplevelser. Det är nu dryga 1,5 år sedan jag deltog i denna övningen men jag minns fortfarande hur det kändes.

Bekräftandet – att lyssna bekräftande är enkelt. Jag (vi?) är så vana vid att vara bekräftande att det gick som på automatik. Känns nästan lite manipulativt, när jag gjorde det så medvetet. Och att bli lyssnad till med en bekräftande lyssnare känns också väldigt normalt, men jag upplevde också att jag tappade fokus på det jag berättade om för jag blev så upptagen med att säkra att lyssnaren fortsätter bekräfta. Ville hålla hen nöjd och bekräftande.

Misstroendet – så svårt. Oerhört svårt, ärligt talat. Jag är ovan vid att med kroppsuttryck vara avvisande, skeptisk, misstroende. Och det var svårt att vidmakthålla inte minst för att berättaren så tydligt landar i något slags förvirring. Uppgiften var ju att bara babbla på, men det är väldigt svårt att göra när någon totalt dissar dig (icke-verbalt). Att vara berättaren var otrevligt, obekvämt, jag började misstro mig själv, svårt att inte bli nedstämd.

Lyssna som en sten – inte så enkelt, till en början. Vanan att bekräfta den jag lyssnar till är så djupt rotad i mig, att jag fick bita mig i läppen ibland för att inte le, nicka, och med ansiktet förmedla bejakande. Men efter en stund vande jag mig och då började jag höra, så mycket mer än innan. När jag kopplade bort mina egna reaktioner (även om de i detta fallet var förbestämda) så fick jag ett mycket större fokus på berättaren, på att verkligen höra det som sades (och det som inte uttalades). Och att bli lyssnad till av en sten var, för mig, väldigt vilsamt. Jag kunde bara berätta rätt upp och ned, utan att uppleva att jag blev dömd eller värderad. Berättelsen kunde stå i fokus.

Lyssna som en stenMärk väl, detta var min upplevelse av denna övningen. Det var flera som tyckte det var oerhört jobbigt att bli lyssnad till som en sten, kanske just för att vi i stort är så inriktade på bekräftelse att avsaknaden av det blir påtaglig och delvis stressande.

Vill du så testar du övningen i en grupp, en klass, på din avdelning. Kan göras med barn likväl som med vuxna. Jag har själv använt mig av övningen sedan jag först fick pröva den, med gott resultat. Det vore intressant att höra om din upplevelse liknar min eller om du upplever något annat. Är du villig att testa?

7 thoughts on “Lyssna som en sten

  1. Jag använder ganska ofta en metod som heter inquiery och där lyssnar en som en sten. Nuförtiden, efter viss tids träning, tycker jag att det är rätt skönt både att bli lyssnad till som en sten och att lyssna som en sådan. Det ger spejs åt den som talar… och det ger möjlighet för mig som lyssnar att verkligen göra det… istället för att serva den andre med något. Superbra övning som jag rekommenderar! (alltså också de tre stegen Helena har gjort – som jag också testat.)

    • Ja, det är ju det! De som tycker det är ”obehagligt” när den man pratar med lyssnar som en sten tror jag i flera fall helt enkelt är ovana, för det ÄR inte så vi lär oss att lyssna (eller höra, snarast kanske?).

  2. Lyssnandet är verkligen intressant och svårt. Jag lyssnar ju mycket i mitt yrke och har där lite lärt mig att lyssna lite som en sten. Inte för att man inte ska nicka och humma utan för att ibland är det bra att bara låta berättaren prata utan att känna att jag har ett tyckande. Jag ställer ju frågor när det passar och där kommer mitt tyckande in varken jag vill eller inte på ett sätt.

  3. Mycket intressant. (Fast jag först läste lyssna PÅ en sten och var förundrad).
    Som journalist blev lyssnandet otroligt viktigt. Vi brukade göra en övning på Nyhetsverket (SR) där den som lyssnar först tittar på den som talar i ansikts-triangeln ögon och mun. Sedan direkt efter en annan person som pratar och du tittar förbi, på annat och flackar med blicken, tittar bort, på klockan och så vidare. STOR betydelse för hur den som talade uppfattade hur det gick att berätta. Så lyssnaren kan t.o.m. förstöra en berättelse…

    • *fniss*

      Lyssna på en sten – kanske ska testa den med? 🙂

      Och exAkt – lyssnaren har mycket mycket större påverkan än jag tror de flesta är medvetna om, och det är ju precis vad övningen kan ge erfarenhet av!

  4. Ping: Att lyssna | HERO – the coach

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s