Jag finner mig själv i orden.

Tanken kommer, hjärnan börjar spinna, och om jag då tar hjälp av orden, faktiskt sätter mig ner och skriver, så är det som att en trasslig garnhärva sakta men säkert börjar nystas upp, och efter en stund sitter jag där med ett prydligt nystan istället. Så hjälper jag mig själv att finna mig själv, få syn på mina funderingar, på farhågor, fördomar och fördömanden.

I text vågar jag möta dem – inte brottas, inte boxas – utan just möta dem. Se dem, gå runt dem, över, under, gå nära, zooma ut, ställa i relation till annat, ställa en fråga eller två, ifrågasätta, dyka djupare, befästa och ibland till och med förkasta när insikter om att detta inte är något att lägga vikt vid landar.

För mig är just processen att sätta på pränt en stor hjälp, just för att jag finner mig själv i orden. Det gör jag genom att förhålla mig (så) öppen (jag kan) under processen; jag har inte redan bestämt var jag ska landa. Jag är så mottaglig, nyfiket intresserad och tillgänglig jag kan, även för de mest obehagliga tankar, känslor och insikter.

Jag går inte in i mitt skrivande utifrån hoppet att reda ut situationen i fråga, utan välkomnar det som kommer, vad det än är. Ibland är det tyst, stilla, tomt. Ibland flödar orden ut på pappret, insikt följer på insikt och jag besparar mig själv mycken hjärtesorg genom att ta hand om det som är mitt, själv.

För ofta är det så, åtminstone för mig. Någon säger nånting som jag går igång på, känner mig hotad, anklagad, liten eller oduglig, och dramat är inte långt undan. Där bryter jag – de gånger jag förmår, har tillräcklig klarsyn, och förmåga att ta hjälp av min bästa vän, den delen av mig själv som observerar mig i stunden; långt ifrån alltid så klart! – och tar hand om min del av det där potentiella dramat. Reder ut, inombords, vad det egentligen är som pågår i mig, varför det snurrar rundor, hur det gagnar mig och om det faktiskt är någonting jag vill dra vidare med den det berör. Ibland vill jag det, ibland inte. Oavsett vilket så sparar jag både mig själv och mina relationer onödigt drama de gånger jag lyckas ta hand om min egen reaktion innan jag agerar, där skillnaden blir att jag undviker att vara reaktiv till förmån för att vara proaktiv.

Jag finner mig själv i orden.

Var finner du dig?

Att välja inställning till livet

”Medan Enid backar med huvudet för att få fokus på texten slås jag av den diametrala skillnaden mellan hennes och farsans åldrandeprocess. Enid [83 år gammal] har likt min mamma och andra äldre kvinnor i familjens vänskapskrets fortfarande en brinnande nyfikenhet. Hon tränar, skaffar sig nya vänner, vågar vara äventyrlig och öppen. Don, Hilmi och pappa utgör exempel på ett åldrande som snarare koagulerar tillvaron. De är inte intresserade av särskilt mycket nytt, tror att de vet det mesta värt att veta och tar ytterst sällan några risker. Gubbarna verkar mest övertygade om att världen är befolkad av idioter. De delar en nästan cynisk trötthet på livet medan de äldre kvinnorna i min omgivning i allra högsta grad är levande och upptäckstörstande.”

Jason ser skillnader i åldrande – ett åldrande som fortsatt innehåller nyfikenhet och utforskande, glädje och öppenhet. Och ett helt annat, ett slutet, stängt, stumt och cyniskt åldrande. Jag har sett båda exemplen, även fast de inte varit fullt så tydligt könade som Jason beskriver det. Men jag skulle vilja ta det ett steg längre – för detta har inte egentligen med åldrande att göra, med mindre än att man ser hela livet som en enda lång åldrandeprocess, och det stämmer ju för all del.

För nog känner jag lika många unga och medelålders själar i båda kategorierna som jag känner gamla dito. Är det inställningen till livet i stort, som gör att de förstnämnda, de öppna, de nyfikna, faktiskt håller sig öppna och nyfikna ända in på ålderns höst? Likväl som de som tidigt i livet med ironi och cynism dissar allt och alla som inte tycker och tänker precis som de själva; är det inte som om de långsamt begraver sig själva årtionden innan det faktiskt är dags?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

#blogg100 – Är viljan på plats?

”Kanske kan man tänka att man vill må bättre, orka mer, men så länge man inte gör något åt det är inte viljan på plats.”

Läser du det, och blir upprörd? Indignerad, stött?
Ta då av dina dömande glasögon, och läs meningen igen.

”Kanske kan man tänka att man vill må bättre, orka mer, men så länge man inte gör något åt det är inte viljan på plats.”

Läser du det nu, och känner lugnet infinna sig? En känsla av förståelse och acceptans?

Avsaknaden av vilja är en förklaring till varför jag inget gör, varför jag vill det ena och det andra, drömmer om ditten och datten, och ändå inte lyfter ett finger för att ta mig ett endaste steg närmare drömmen.

När jag vill, men inte är villig, så saknas bränsle.
Då finns inte alla nödvändiga ingredienser på plats, och jag gör bäst i att välja en annan väg, en väg där jag både vill och är villig. Emellanåt kan jag återbesöka drömmen, och känna efter om det är dags, om även viljan klivit in i matchen, eller om hen fortfarande lyser med sin frånvaro.

Att banka fram viljan genom oupphörlig inre fajt, en litania av Du borde! Du måste! Du behöver det! Kom igen nu, ditt dumma spån, bara gör det!, är troligen det mest effektiva sättet att säkerställa att viljan aldrig kliver fram ur skuggorna. Varför skulle hen? Allt hen får är ju skit och klagomål, bättre då att hålla sig så långt borta som möjligt.

Om jag istället förhåller mig till avsaknaden av vilja med förståelse och acceptans, ska jag inte bli förvånad över om jag endera dagen vaknar upp, med viljan som sällskap, ivrig, redo, villig.

Skillnaden mellan att förhålla mig öppen för att viljan kan komma, snarare än sluten, arg för att viljan inte kommer, är stor. Både i min upplevelse i stunden – det slutna stänger ner, begränsar, hindrar mig – och på lång sikt. Jag åstadkommer så mycket mer när jag inte begränsar flödet inom och runt mig, när jag är lyhörd för vad jag vill och är villig att göra, och agerar, när bränsletanken är fylld av vilja.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 56 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Att förbli öppen.

Även Dag Hammarskjöld har reflekterat kring den mentala vilan:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.”

Att förbli öppen…
Är det förmågan att vara öppen som är skillnaden som gör skillnad?
Ett slutet sinne har fastnat i ett läge, och om inställningen noterar och irriterar sig på stojet runtomkring… då förblir den (alltid närvarande på något plan) inre tystnaden oåtkomlig.
Ett öppet sinne däremot, i konstant rörelse, förmår notera utan att irriteras, eller åtminstone utan att fastna där, glider vidare, noterar annat, drar vidare igen, smakar på glädje, sorg, förvåning, upprördhet, lugn, förälskelse, tacksamhet, ilska. Som en fjäril som flyger från blomma till blomma, suger lite nektar och sen flyger vidare, på en evig repeat.

Att förstå att sinnet fungerar så, är en för mig central pusselbit som gett mig så många fler upplevelser av ett öppet sinne. Ju oftare jag ger mig ett öppet sinne (för vems är valet?), desto lättare blir det att leva livet med ett öppet (öppnare!) sinne. Leva livet i kontakt med den fuktiga myllan i det fruktbara mörkret, oavsett vad som sker i det yttre, runtomkring mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 54 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Vända ryggen till eller möta blicken?

Sonen som följde med till vallokalen igår är hemma från skolan idag. Han frågade nyss ”Mamma, vem vann igår?”, så jag plockade fram @jacobmollstam:s valgrafik som jag såg på Twitter i morse.

Twitter och Facebook är fyllt av tankar kring valresultatet, om antal röstande, om fördelningen, om uppgångar och nedgångar för olika partier och trender som är mer eller mindre tydliga.

Att Sverigedemokraterna går framåt i Sverige och att liknande partier gör detsamma i stora delar av Europa tycker jag är riktigt ledsamt. Men jag tror inte vi vinner så mycket på att vända ryggen till. Jag tror mer på att möta blicken. Att mötas, att samtala, att vara nyfiken och öppen för att våga föra ett samtal. Det kan vara ett tufft samtal, ett jobbigt samtal, och säkert på många sätt ett frustrerande samtal. Men jag tror det behöver föras. Jag tror vi behöver nå in i varandras hjärtan, fånga den samhörigheten som vi alla är en del av, oavsett om vi vill det eller ej. Jag tror dessa samtal gör sig allra bäst i köttvärlden, så gå en promenad, bjud på en fika, ta en lunch, eller byt några ord vid busshållplatsen med en annan människa. Bjud upp till dans. Lär dig något av och om denna medmänniska och försök förmedla dina egna tankar kring samhället, medmänsklighet och framtid.

20140526-122651-44811998.jpg

Jag tror på en hållbar lärande framtid. Jag jobbar på att skapa den framtiden varje dag. Jag tror på kärlek, att kärlek handlar om möten, och att det är en bra väg till den hållbara lärande framtid jag drömmer om.

Vad tror du på? Och kantas vägen dit av att vända ryggen till eller genom att möta blicken?