Att välja inställning till livet

”Medan Enid backar med huvudet för att få fokus på texten slås jag av den diametrala skillnaden mellan hennes och farsans åldrandeprocess. Enid [83 år gammal] har likt min mamma och andra äldre kvinnor i familjens vänskapskrets fortfarande en brinnande nyfikenhet. Hon tränar, skaffar sig nya vänner, vågar vara äventyrlig och öppen. Don, Hilmi och pappa utgör exempel på ett åldrande som snarare koagulerar tillvaron. De är inte intresserade av särskilt mycket nytt, tror att de vet det mesta värt att veta och tar ytterst sällan några risker. Gubbarna verkar mest övertygade om att världen är befolkad av idioter. De delar en nästan cynisk trötthet på livet medan de äldre kvinnorna i min omgivning i allra högsta grad är levande och upptäckstörstande.”

Jason ser skillnader i åldrande – ett åldrande som fortsatt innehåller nyfikenhet och utforskande, glädje och öppenhet. Och ett helt annat, ett slutet, stängt, stumt och cyniskt åldrande. Jag har sett båda exemplen, även fast de inte varit fullt så tydligt könade som Jason beskriver det. Men jag skulle vilja ta det ett steg längre – för detta har inte egentligen med åldrande att göra, med mindre än att man ser hela livet som en enda lång åldrandeprocess, och det stämmer ju för all del.

För nog känner jag lika många unga och medelålders själar i båda kategorierna som jag känner gamla dito. Är det inställningen till livet i stort, som gör att de förstnämnda, de öppna, de nyfikna, faktiskt håller sig öppna och nyfikna ända in på ålderns höst? Likväl som de som tidigt i livet med ironi och cynism dissar allt och alla som inte tycker och tänker precis som de själva; är det inte som om de långsamt begraver sig själva årtionden innan det faktiskt är dags?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

#blogg100 – Är viljan på plats?

”Kanske kan man tänka att man vill må bättre, orka mer, men så länge man inte gör något åt det är inte viljan på plats.”

Läser du det, och blir upprörd? Indignerad, stött?
Ta då av dina dömande glasögon, och läs meningen igen.

”Kanske kan man tänka att man vill må bättre, orka mer, men så länge man inte gör något åt det är inte viljan på plats.”

Läser du det nu, och känner lugnet infinna sig? En känsla av förståelse och acceptans?

Avsaknaden av vilja är en förklaring till varför jag inget gör, varför jag vill det ena och det andra, drömmer om ditten och datten, och ändå inte lyfter ett finger för att ta mig ett endaste steg närmare drömmen.

När jag vill, men inte är villig, så saknas bränsle.
Då finns inte alla nödvändiga ingredienser på plats, och jag gör bäst i att välja en annan väg, en väg där jag både vill och är villig. Emellanåt kan jag återbesöka drömmen, och känna efter om det är dags, om även viljan klivit in i matchen, eller om hen fortfarande lyser med sin frånvaro.

Att banka fram viljan genom oupphörlig inre fajt, en litania av Du borde! Du måste! Du behöver det! Kom igen nu, ditt dumma spån, bara gör det!, är troligen det mest effektiva sättet att säkerställa att viljan aldrig kliver fram ur skuggorna. Varför skulle hen? Allt hen får är ju skit och klagomål, bättre då att hålla sig så långt borta som möjligt.

Om jag istället förhåller mig till avsaknaden av vilja med förståelse och acceptans, ska jag inte bli förvånad över om jag endera dagen vaknar upp, med viljan som sällskap, ivrig, redo, villig.

Skillnaden mellan att förhålla mig öppen för att viljan kan komma, snarare än sluten, arg för att viljan inte kommer, är stor. Både i min upplevelse i stunden – det slutna stänger ner, begränsar, hindrar mig – och på lång sikt. Jag åstadkommer så mycket mer när jag inte begränsar flödet inom och runt mig, när jag är lyhörd för vad jag vill och är villig att göra, och agerar, när bränsletanken är fylld av vilja.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 56 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Bemöt eller tystna?

Får syn på en artikel på Svenska Dagbladets opinionssida där jag läser:

”Avvikelser från det som för tillfället utgör normen möts ofta av oproportionerligt hårda ord, kanske näthat. Ibland skulle man kunna tala om ett slags nutidens häxbränning på Twitter. Inte alla orkar stå emot, trots att magkänslan uppmanar till att protestera och resonera. Resultatet blir tystnad.”

Hummar, känner igen mig, och hukar lite av skam, eftersom jag vet att jag gör just det. Skräms till tystnad. Velar inför att våga sticka fram huvudet, när jag vet att så många står redo att sätta eld på häxbålet under mina fötter… Vore det medeltid tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kategoriserats som häxa – kanske även idag? Känns onekligen som det flammar upp runt omkring mig med jämna mellanrum, det erkänner jag.

Nåja, huruvida jag är häxa eller ej är kanske ointressant, jag läser vidare i artikeln:

”Men verkligt civilkurage visar den som står stark och lugn gentemot den som inte delar ens åsikter. Civilkurage uttrycks inte genom knytnävar eller tändstickor.

Sverige behöver de kavata. Visselblåsarna, motståndarna, kämparna i vardagen. De som samtalar i stället för att riva ner affischer eller överrösta sina motståndare.”

Just det. Att samtala. Att lyssna. Att våga möta, mig själv och andra. Att lyssna, inte bara prata. Jag har en lång väg att gå här, men tittar jag tillbaka på mig själv så lyssnar jag så ofantligt mycket mer idag än bara för ett par år sedan. Och den gordiska knuten upplöstes den dag jag vågade börja möta mig själv. För jag tror det är ett av de största hindren till att våga öppna sig för verkligt lyssnande. Är jag rädd för vad som kan väckas i mig, så kommer jag definitivt vara sluten, det är en full naturlig psykologisk försvarsmekanism, som jag ser det. Men när jag inte längre räds mig själv, öppnar det för så ofantligt många fler spännande möten.

Och så kommer då slutklämmen:

”Och Sverige behöver därtill starka politiska ledare som vågar tala om visioner i stället för att fegt böja sig för minsta rynka i pannan hos opinionen.”

Vad ska jag säga annat än word, inte minst med tanke på mina funderingar kring att det inte finns någon vision i det negativa, i det vi är mot.

Repar mod, sträcker lite på mig, och beslutar mig för att fortsätta försöka bemöta. Ibland tystnar jag, och jag tänker lite snällt om mig själv att det måste få vara ok det med. Så länge jag inte tystnar permanent. Emellanåt behöver jag omgruppera, mentalt om inget annat, för att orka och våga fortsätta att lyssna och bemöta. Med kärlek. För det är mitt val. Jag väljer att bemöta med kärlek, nyfikenhet, öppenhet.

20140605-095840-35920503.jpg

Vad väljer du oftast, bemötandet eller tystnaden?