Etikettarkiv: människor

Ringa, ringa, riiiiiinga!

Publicerad den av
3

Som jag vant mig av med det. Att plocka upp telefonen för att faktiskt r i n g a.

Jag menar. Jag plockar upp telefonen en miljard gånger om dagen. Men e x t r e m t sällan för att faktiskt ringa. Något oftare för att svara om det ringer, fast eftersom jag i 99 fall av 100 har min mobil på både ljud- och vibrationslöst läge, så är det inte så ofta det sker heller, eftersom det krävs en hög grad av slumpartad chans för att jag ska råka titta på telefonen och se att det ringer.

Men nu. Nu vill jag köra igång mitt nya koncept. Min nya bebis. Och jag vet, jag känner det djupt inom mig, att sättet jag kommer i hamn med detta mitt hjärtabarn är genom att ta personliga kontakter och faktiskt snacka med folk. Bloggar, Facebook Lives och statusuppdateringar i all ära, men jag vet att det inte är så jag når mina blivande deltagare.

Jag behöver prata med människor, ansikte mot ansikte allra helst, men åtminstone per telefon! Så jag plockar upp telefonen och ringer… och möts av telefonsvarare. Som ger mig ett frånvaromeddelande. Som ber mig skicka SMS och/eller email. Som på alla vis underlättar för mig att ”ta det skriftligt istället för muntligt”.

Så jag skickar ett SMS och ett mail. Men håller mig kort (och lockande så klart!) så att jag inte gör det som vore så himla enkelt: att överinformera, innan jag ens vet om jag värvat vederbörande till att vilja höra informationen jag har att ge.

Ohhhh, ja! Just precis det handlar det ju om!
Att värva, steg för steg. Inte överrösa med information, som inte är efterfrågad.

*Tar mig för pannan…
Vet att jag klampat i klaveret åtminstone ett par gånger redan idag.*

Fast det h a r varit!
Ä r inte i detta nu.
Nu är en ny stund.

Och jag har faktiskt stoppat mig från att sätta foten i klaveret åtminstone en gång idag också. Jag började tom skriva ett meddelande till en kompis (Caspian, vem annars liksom?) för att be om råd… men när jag formulerade frågan så såg jag vad det givna svaret var. Så jag raderade frågan och skrev följande till honom istället:
Började ställa en fråga till dig men när jag skrev den kom jag på svaret själv. Smart!

Så.
Trägen vinner.
Övning ger färdighet (givet att jag är närvarande till vad jag gör och inte gör och vilka resultat det får).
Vi får mer av det vi fokuserar på.

Och det är definitivt i n t e läge att ringa 112 och säga Kan ni komma och hjälpa mig? Jag är så rädd för att lyfta luren och ringa till människor som jag vill bjuda in till mitt nya koncept. De hade möjligen slussat mig vidare till Jourhavande medmänniska eller något dylikt, men inget annat.

För det ä r inget att vara rädd för. Det värsta som kan hända är att personen på andra sidan luren säger Nej vet du vad, det här lockar inte mig. Det bästa som kan hända är å andra sidan att jag får ett Ja, det här låter ju helt fantastiskt, jag vill väldigt gärna ta del av detta tre-dagars-utforskande. Hur anmäler jag mig?

*Trycker på publicera och plockar fram telefonen. Dags för nästa samtal!*

Innerliga ord

Publicerad den av
3

Börjar skriva. Raderar. Skriver ett par rader ånyo. Raderar igen. Får inte fram det, det där som jag upplevde så starkt häromkvällen. Hur viktiga vi människor är för varandra. Hur viktigt det är att vi förmedlar det. Hur orden, ibland, är bästa verktyget. En kram, en hållen hand, ett öga som möter ett annat och låter blicken – innerlig – ligga kvar. Det ger mycket. Samtidigt som människan är lite för bra på att hitta på sin egen verklighet, så där som vi gör, bevisligen. Då är orden till godo – att släppa lös dem, dela, från hjärtat, det som känns, det som finns, det som är viktigt och innerligt.

Gör vi – jag – det för sällan?
Eller släpper jag ut det – men ”lite för enkelt”, genererar plattityder, där innerligheten inte fyller ut orden till fullo, så att de lämnar min mun som halvt uppblåsta ballonger?

Betydelsefulla barn och deras mor. Foto från Nelson Monument, Edinburgh, 27/12-2017.

Tror jag ska blåsa ut ljuset, stänga kaminen, ge katten Pop kvällsmat, släcka och göra mig i ordning för sängen. Och innan jag kryper ner mellan lakanen ska jag gå in till sonen, ge honom en kram och en puss, och tacka för kvällens middag och sällskap. Ska försöka förmedla hur mycket det betyder för mig, hur mycket han betyder för mig. Fast först ska jag skriva ett par rader till dottern, som är på sportlovsäventyr norröver. Hon kommer hem imorgon. Och jag längtar. För hon betyder så mycket för mig. Betydelsefulla barn, det är de, för mig. Och jag hoppas de vet det!

Korrekturläser bok.

Publicerad den av
9

Fått ett nytt uppdrag, att ”tekniskt korrekturläsa” en satt men ännu inte tryckt bok. Det vill säga, en bok som är redo för tryckning, men ska genomgå en sista syning för att försöka hitta, och eliminera, alla dubbla mellanrum, borttappade punkter, dubbelord och allt sånt där som är så retligt att finna efter att boken väl gått i tryck. Får en slant för arbetet jag lägger ned, vilket betyder att detta är första gången jag får betalt för att läsa en bok kan man väl säga. Bara det är ju lite roligt.

Och vilken bok sedan!

Tänker inte avslöja den än, det får komma när den släppts, men oj, så bra skriven. Vilken distinkt tonart (ja. Faktiskt. Språket är mycket speciellt, inte vackert, snarast målande och oerhört rakt-på-igt på ett smocka-i-magen-vis). Och ödet sen. Ja, gisses, min själ, vad människor får stå ut med. Det är inte klokt, vad vi människor kan göra mot andra människor – jag vet att vi är kapabla till det mest vedervärdiga, och likförbannat blir jag chockerad och indignerad varje gång jag ställs inför faktum. Bortsett från de gånger då jag bara blir in-i-hjärteroten-ledsen och börjar gråta.

För ja, det är en självbiografisk bok. Och den griper tag i mig så mycket att jag – efter att ha suttit i fem timmar igår med pennan i högsta hugg och följt ord för ord i texten, så att jag mäktat med att korrekturläsa hela två tredjedelar av den – när jag vaknade och skulle iväg till Skurup för ett helt annat uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander, var lockad att ta med utskriften i bilen.

Korrekturläsning pågår.

Det gjorde jag nu då inte. Men när jag väl blivit hemskjutsad av Pernilla efter två intensiva 3,5-timmes-workshops på för- respektive eftermiddag, gått en promenad, fått i mig lite mat, låtit barnen bubbla av sig, sedan drog fram luntan när klockan var åtta så är det inte utan att ni borde förstå att detta är en bok i särklass. Trött som få, men helt enkelt för nyfiken på hur det går – vill veta! – för att låta dagen gå helt utan en djupdykning ned i berättelsen. Efter trekvart har jag korrekturläst totalt fyra femtedelar av boken och kanske kanske jag kan nå i hamn imorgon?

Av Gud givet?

Publicerad den av
Svara

Ibland förundras jag över människor som verkar tro att lagar, förordningar, direktiv och regelverk är heliga, som vore de skrivna av Gud. Ohörbara, och därmed inget vi ens i tanken ska fundera över att förbättra, förändra, hålla aktuella och uppdaterade, så att de verkligen stödjer samhällets och individens utveckling på bästa sätt.

Nej, istället är det som att vi har fått det lagliga rummet givet åt oss, och endast inom ramen för det, är det ok att agera. Smäll på fingrarna ges om du ens tänker tanken att det kanske kanske kunde göras lite annorlunda, kanske kanske fanns ett annat sätt att göra det på än det i nuläget aktuella. Linjalen viner i luften, Magister Ond smäller till, och ler i mjugg.

Men?BoldomaticPost_Lagar-forordningar-direktiv-o

Jag förstår det inte.

Hur tänker man?

Lagar, förordningar, direktiv och regelverk är skapade av människor. Människor precis som du och jag, människor med en personlig berättelse, en etisk och moralisk världsåskådning, förhoppningar, drömmar, besvikelser, bra och dåliga dagar, ja, människor som är människor helt enkelt. Människor som fått ett uppdrag, en uppgift, att skapa ett lagutrymme, som studerar och läser in sig, spånar och filar, skickar på remiss och tar till sig alternativt förkastar andras åsikter och tankar och sen spikar något. I lag (eller direktiv, policys osv).

Skulle det vara för evigt tycker du? Om det gjorts en gång så behöver det aldrig göras ånyo? Är det verkligen någon som faktiskt tänker så, eller är det bara så provocerande att andra människor verkar ha lättare att kliva utanför ramen, som enklare tar ett kliv ut i något okänt, som de inte känner till men just därför är desto mer nyfikna på? Hur det skulle kunna göras, om det inte gjordes som det ser ut idag? Om det gjordes med en annan utgångspunkt, ett tydligare syfte, med en önskan att förenkla så mycket so möjligt?

Hyvens Salong med tankespjärnande samtal

Publicerad den av
Svara

Städat. Röjd undan högar. Handlat. Lagat soppa. Förberett skålar med morot, och yoghurt. Dukat. Tänt ljus.

Före

Sen. Dyker de upp. En efter en. Initialt kom Ulf, min Hyvens kompanjon. Därefter. Gäst på gäst. Totalt sju personer, inklusive mig och Ulf. Alldeles lagom. Slevar upp soppa och går och sätter oss.

Kort introduktion av själva konceptet, som inte tarvar många ord. Huvudpoängen – att lyssna efter det du inte redan vet. Inte lyssna för bekräftelse, utan efter det andra, det som vidgar dina vyer, ger dig tankespjärn, sätter griller i huvudet på dig. Så väldigt enkelt. Och gisses, så svårt. Vanan att lyssna efter bekräftelse sitter där, stark, väldigt inarbetad, så djupt rotad att den blir osynlig. Jag märker inte ens att jag lyssnar på automatik, utan att faktiskt höra vad som egentligen sägs.

Kort presentation av de som sitter runt bordet och sörplar soppa. Och sen är samtalet igång. Böljar fram och tillbaka, handlar mycket om framtid och organisation. Om Varför. Motivation och engagemang.

efter

Tiden går snabbt. Innan jag vet ordet av har två timmar gått och det är dags att säga farväl, för denna gången. För jo, det blir fler Hyvens Salong. De är alldeles för intressanta och givande för att upphöra. Att under ett par timmars tid, få sitta i ett möte med människor som framför allt har ett gemensamt, i att vara nyfikna och öppna, ger mig ofantligt mycket. Jag lär mig, expanderar. Och att det inte har något syfte utöver att just bara vara en plats där ett samtal kan föras, ingen dold agenda, inga krav på resultat, progress. Att bara få vara, tillsammans med andra. Nästan absurt, men…. i mitt liv är sådana tillfällen oerhört sällsynta. Har du skapat utrymme för något dylikt i ditt liv?

 

 

En betraktelse, del tre av tre

Publicerad den av
1

Del ett och två har publicerats tidigare. Här kommer del tre av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

När hjärtat är med

Första gången jag mötte Helena, för några år sedan, så förstod jag först inte riktigt vad hon sade. Det kändes som att hon kom från en värld som inte var min. Det hon sa var abstrakt i mina öron.

hjärtanSedan hände något. Det är som att hjärtat har landat i hennes ord. Som att fler dimensioner kommit in i hennes liv, i yrkespersonen, idealisten, hustrun och mamman Helena Roth och där hjärtat fått en allt viktigare plats. Det är som att hennes nya insikter har gjort det lättare för mig att ta emot hennes ord, att förstå henne och att känna hennes engagemang. Kanske har coachpromenaderna bidragit till den resan? Att hon i dag verkligen är Helena i hela kroppen, att det snabba huvudet, de glimrande idéerna, den intensiva blicken blivit integrerade i kroppen? Som att hon i dag är hel och att hon utifrån den helheten möter människor, möter klienter, möter arbetsgrupper, möter skolklasser, möter den som möter henne.

Detta har skett parallellt med att Helena inte bara utbildat sig vid Supercoach Academy i USA utan också mött 100 nya coachklienter, är en flitig bloggare, har varit backoffice på #skolvåren och nyligen avslutat #cleanse4expansion, där hon på riktigt jobbat för att ta bort det överflödiga och skräpet ur sitt liv.

Ibland tittar jag lite oroat på henne. Hur ska hon orka? Hur många intressanta böcker eller podcasts har hon möjlighet att servera mig? Hur många rensningstips? Hur många kniviga frågor? Hur mycket hjärta? Hur många tweets?

En dag på jobbet

Men så följer jag med henne en dag på jobbet, en dag när hon håller lektioner på en YH-utbildning i Hässleholm och jag kan se hur hon liksom kan vila i närvaron, även när det är 30 personer i rummet.

Det är lätt att bara se den där blixtsnabba Helena. Hon som är som en dynamo som driver en starkt lysande lampa. Men jag har sett, och kommer också att denna dag få se, en annan aspekt av henne: Den eftertänksamma, den lyssnande, den inkännande, den tysta. Det uppstår situationer där jag känner närkontakten med hennes hjärta, med hennes vilja att skapa gott och själv leva som hon lär.

Smoothien lyser nästan giftgrön i plastflaskan när hon tar en klunk. Jag frågar inte vad den innehåller, men inser att där kan finnas allehanda fynd från trädgården. Att den är nyttig är det ingen som helst tvekan om.

Vi är alltså på väg till Hässleholm, där hon möter studenter på Yrkeshögskolan Syd på el-, respektive automationsingenjörsprogrammet. Hon är anlitad som underkonsult till ÅF och kursen – under fyra halvdagar – handlar om kvalitetsarbete, Lean, ISO och liknande.

Inkännande och närvarande

Salen fylls långsamt på med män i olika åldrar. De yngsta ser ut att nyligen ha slutat på gymnasiet, andra har ganska många års arbetslivserfarenhet med sig.

Framme vid vita tavlan och datorn står Helena lugn och stabil och, som det ser ut ur mitt perspektiv, med bra koll på läget. Hon drar igång datorn, tar fram dokumentet där dagens kursavsnitt ligger och väntar, med bilder, citat, youtubeklipp, frågor och med möjligheter att anteckna medan studenterna reflekterar kring olika frågor.

Innan lektionen börjar småpratar hon med några av dem som sitter längst fram. Det är som att hon kan ta emot dem en i taget, verkligen lyssna, vara med dem, intresserat svara eller ställa en fråga. Som att hon har en ovanlig förmåga att verkligen fokusera, att närvara, trots att det är mer stökigt i någon annan del av rummet.

Blicken är riktad och intensiv. Armarna lever sitt eget liv, hon har stora gester, hon tycks veta vad hon talar om. Trots att det bara är andra halvdagen, har hon redan lyckats skapa en familjär stämning i gruppen. Hon är väl förberedd och samtidigt beredd att när som helst spela på volley.

– Vi drar igång med en backspegel. Vad minns ni sedan förra gången?

Jag vandrar ut ur skolan och känner att Helena är komplex. Ena stunden lugnet och tryggheten personifierad, i den andra den nyfikna utforskaren och så i den tredje den ettriga expansiva världsförbättraren med helhetssyn. Det som fångar mig mest är att hon ler med hela hjärtat. Hon är. På riktigt.

– CHARLOTTE RUDENSTAM

Det enkla vs det svåra

Publicerad den av
4

Läser Andrev Waldens text med rubriken: Håll ut, det här är viktigare än allting annat och snubblar över två rader som får världen att stanna upp, som för ett ögonblick.

BoldomaticPost_Det-ar-ENKELT-att-locka-fram

Ett ögonblick av tystnad, insikt, klarhet. Av igenkänning. Just så är det ju.

Och det är ju precis det jag strävar efter. Dvs, motsatsen. Det som är så mycket svårare. Att locka fram det bästa i människor. Inklusive mig själv.

Och i ett därpå följande ögonblick av självrannsakan så undrar jag hur väl jag egentligen lyckas, när jag tycker mig möta allt för mycket av det förstnämnda för att det ska kännas riktigt bra.

Jag får fortsätta öva helt enkelt, för min avsikt är solklar: Jag vill bidra till att skapa en bättre värld, för alla. Och det känns så givet att sättet vi kommer dit på är genom att vi blir allt mer av våra bästa Jag. Och det förunderliga med det är att det egentligen inte innebär en massa jobb och ansträngning, snarast tvärt om, för mig handlar det snarast om att hitta hem i mig själv. För mitt bästa Jag finns inom mig, det gäller bara att se, erkänna och våga visa det.

Hur möter du dagen? Vad är ditt val, i detta nu, mellan att locka fram det bästa eller det sämsta i människor, inklusive dig själv? Och Hur går du tillväga? Vilka ord, handlingar, rörelsemönster osv använder du? Och vilka väljer du bort?

Ännu en Hyvens Salong

Publicerad den av
Svara

hyvens salongIdag var det dags för ännu en Hyvens Salong, den tredje i ordningen. Vi återvände till Vallåkra där vi höll första Salongen. Halv tolv samlades sex stycken hugade, samtalslystna och nyfikna individer för lunch och möte, under ganska avslappnade former. De enda förhållningsreglerna är egentligen start- och sluttid (11:30-13:30) och uppmaningen att lyssna efter det man inte redan vet.

Idag vill jag lova att vi landade i flertalet diskussioner kring sådant jag inte redan visste. Jag hyser också en förhoppning att dagens Salong faktiskt föranleder en reell och viktig förändring till det bättre, vad gäller livsvillkor för en familj. Det känns stort. Och ger mig hopp om framtiden. Tänk vad människor kan. Vilken kraft och förmåga det finns i oss alla, att agera, att fråga, att agera, att med små eller stora medel göra skillnad för någon annan.

hyvens vallåkra

Dessutom är det så att dagens Hyvens Salong trumfade en föreläsning av Hans Rosling. Det satte verkligen guldkant på min tillvaro, då en av våra inbjudna lämnade Lund Grand Prix efter Lottie Knutsons framträdande för att hinna till Vallåkra i tid.

Att skapa utrymme för möte. Människor som känner en eller möjligen två av de närvarande. Individer som alla kommer, förutsättningslöst, nyfiket, öppet och med en vilja att bidra och dela med sig, och få. Det är något jag verkligen vill göra mer av. Ja. Sitter här nu och tänker tillbaka på dagens Salong, känner hur en varm och glad känsla sprider sig i kroppen min, ett smajl letar sig ut i mungiporna, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är samskapare av något sådant.

Vem kunde anat det för ett par år sedan? Inte jag. Det vill jag lova dig, det hade jag aldrig kunnat ana. Jag är verkligen glad att jag får uppleva det. Och så undrar jag vad mer jag kommer att ”inte ha anat” om framtiden?

Detta blogginlägg, nummer 40 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

Det innerliga samtalet, vems ansvar?

Publicerad den av
5

Felicia Feldt skriver om långa samtal som fortgår utan att hon får en endaste fråga. Och hennes man upplever detsamma. Läser, tänker, känner igen mig, och samtidigt – inte så mycket längre. Mer gammal igenkänning i det, om du vet vad jag menar?

Oavsett vilket, detta är ju onekligen ‘the downside’ av det som jag & Robert Klåvus​​ diskuterade på FB, som jag sedermera bloggade om. För det jag landade i min reflektion kring hela detta ego-race är att jag upplever att jag gått precis motsatt väg. Men absolut, jag ser det som Felicia ser, det gör jag absolut.

Fast vet du, en av anledningarna till att jag mer sällan upplever att jag hamnar i sådana här situationer, är faktiskt att jag blivit mer intresserad av andra. Jag fascineras av människor, och finner en glädje i att iaktta. Men jag finner stor glädje i att delta och samspela också. Måste det vara antingen eller?

Det riktigt intressant enligt mig, uppstår när Felicias make kliver fram och tar ansvar för sig och sitt:

Min man och jag hade några gäster på middag. Han sa: ”Nu har vi suttit här i fyra timmar och ni har inte ställt en enda fråga till mig under hela kvällen. Det gör mig jätteledsen.”

Det blev inledningen till ett verkligt nära samtal och en oförglömlig kväll. 

Direkt växer samtalsdjupet och ett tydligt skifte inträffar. Och vems ansvar låg det på? Vems ansvar är det att öppna för, möjliggöra, bjuda in, det innerliga samtal, som jag tror många suktar efter. De som pratar hela tiden? De som sitter tysta hela tiden? Allas? Ingens?

Det finns inga rätta svar här. Möjligen att det är allas ansvar, men om jag inte förmår se (och hur ska jag då kunna ta?) mitt ansvar, så är ju oddsen ganska dåliga för att jag kommer att skapa den förändring som kan leda till något annat än det som är.

Det är så enkelt att tro och tänka att den som pratar, pratar, pratar borde fatta att det är en pågående monolog hen är involverad i. Att hen ska se ”Oj hoppsan, men nu har jag visst varit i fokus den senaste timmen” men var är jag då? Vad är min roll? Passiv eller aktiv? Varför är det inte lika givet att fundera kring varför jag sitter tyst? Varför jag inte tar ett steg? Att våga ta det klivet, in i sårbarheten, ut i ljuset, är kanske en av de viktigaste saker vi kan göra som människor?Klivet in i ljuset