Bemöt eller tystna?

Får syn på en artikel på Svenska Dagbladets opinionssida där jag läser:

”Avvikelser från det som för tillfället utgör normen möts ofta av oproportionerligt hårda ord, kanske näthat. Ibland skulle man kunna tala om ett slags nutidens häxbränning på Twitter. Inte alla orkar stå emot, trots att magkänslan uppmanar till att protestera och resonera. Resultatet blir tystnad.”

Hummar, känner igen mig, och hukar lite av skam, eftersom jag vet att jag gör just det. Skräms till tystnad. Velar inför att våga sticka fram huvudet, när jag vet att så många står redo att sätta eld på häxbålet under mina fötter… Vore det medeltid tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kategoriserats som häxa – kanske även idag? Känns onekligen som det flammar upp runt omkring mig med jämna mellanrum, det erkänner jag.

Nåja, huruvida jag är häxa eller ej är kanske ointressant, jag läser vidare i artikeln:

”Men verkligt civilkurage visar den som står stark och lugn gentemot den som inte delar ens åsikter. Civilkurage uttrycks inte genom knytnävar eller tändstickor.

Sverige behöver de kavata. Visselblåsarna, motståndarna, kämparna i vardagen. De som samtalar i stället för att riva ner affischer eller överrösta sina motståndare.”

Just det. Att samtala. Att lyssna. Att våga möta, mig själv och andra. Att lyssna, inte bara prata. Jag har en lång väg att gå här, men tittar jag tillbaka på mig själv så lyssnar jag så ofantligt mycket mer idag än bara för ett par år sedan. Och den gordiska knuten upplöstes den dag jag vågade börja möta mig själv. För jag tror det är ett av de största hindren till att våga öppna sig för verkligt lyssnande. Är jag rädd för vad som kan väckas i mig, så kommer jag definitivt vara sluten, det är en full naturlig psykologisk försvarsmekanism, som jag ser det. Men när jag inte längre räds mig själv, öppnar det för så ofantligt många fler spännande möten.

Och så kommer då slutklämmen:

”Och Sverige behöver därtill starka politiska ledare som vågar tala om visioner i stället för att fegt böja sig för minsta rynka i pannan hos opinionen.”

Vad ska jag säga annat än word, inte minst med tanke på mina funderingar kring att det inte finns någon vision i det negativa, i det vi är mot.

Repar mod, sträcker lite på mig, och beslutar mig för att fortsätta försöka bemöta. Ibland tystnar jag, och jag tänker lite snällt om mig själv att det måste få vara ok det med. Så länge jag inte tystnar permanent. Emellanåt behöver jag omgruppera, mentalt om inget annat, för att orka och våga fortsätta att lyssna och bemöta. Med kärlek. För det är mitt val. Jag väljer att bemöta med kärlek, nyfikenhet, öppenhet.

20140605-095840-35920503.jpg

Vad väljer du oftast, bemötandet eller tystnaden?

2 thoughts on “Bemöt eller tystna?

  1. Hm. Jag väljer oftast tystnaden, det tillstår jag. Men när jag tänker efter så finns i den tystnaden också ett lyssnande. Ett lyssnande som, precis som du skriver, blir starkare, djupare och mer tryggt med åren.

  2. Ping: Så var även jag i mål – #Blogg100 | HERO – the coach

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s