22/24 – What’s your Why?

If you know me at all, you know I have a soft spot for the question Why.

Why makes my heart beat a little bit faster, as I truly believe knowing what lies at the heart of something, a passion, an interest, a purpose, makes a difference. It makes the feeling behind the action and/or words purer, more energetic, vibrant and full of life.heart

So ask yourself – what is your Why?

But don’t stop there. Do it the Toyota Way, asking at least five why’s in a row, really getting to the bottom of it, finding the root-cause.

But it doesn’t have to be a problem that needs fixing. Not at all. Rather. Get to the heart of what makes you happy everyday, and then, DO more of that. Create a life where that Why infuses your day. Every day.

I know my Why. But still. I get prompted by this Advent Calendar to dig deeper. To redefine it. Or clarify it. It’s as if the rough sketch is about to turn into a sharp and well-shot photograph. With great clarity in the details, and unquestionably clear in what it’s showing.

Yeah. My Why is getting sharper. Your’s?

Reflection #22 of 24 from the notes I took and the experience I had at the Seth Godin Q&A-session in London, November 2015. These reflections will constitute my Advent Calendar for 2015, and will be posted daily from December 1st to the 24th.

Den inre kompassen

Andréas Nyberg är en vän från sociala media, som jag uppskattar varmt, då han ständigt ger mig tankespjärn. Ofta i form av till synes självklara one-liners som dock ofta slår så hårt att hela min värld kan flippa upp och ned när jag läser och verkligen tar till mig vad han skriver.

Han bloggar på Fritidspedagogik.se och jag läste just en mycket tankeväckande artikel om det störda ätandet. I detta inlägg sticker följande mening ut för mig:

BoldomaticPost_Med-denna-mangd-av-yttre-styr

För där sätter han fingret på mycket som är galet i världen idag, där jag upplever att även många vuxna har en inre kompass som tappat sin naturliga koppling till magnetiska nordpolen.

När vi söker lösningen på allt utanför oss själva lär vi oss aldrig att hantera den inre kompassen, den blir snarast något att försöka stänga av (med mat, alkohol, sömnmedel, antidepressiva medel osv) eftersom vi tappat förmågan att förstå vad den försöker säga till oss! Och det är ju inte ens så att vi medvetet som små barn letar utanför oss själva, utan det är något omgivningen mycket tidigt lär oss. Föräldrar försöker, i all sin välvilja och kärlek, sätta plåster på såren, även de sår som inte behöver plåster. Och där börjar vi resan mot en allt mer förvirrad och overksam inre kompass. Vi vill, som vuxna, lösa våra barns problem, trösta, skydda och uppfostra dem i enlighet med gängse normer, och allt detta gör vi i välvilja. Tror jag som tror människan om gott. Men leder det dithän vi egentligen önskar när vi lär barn av med att lyssna till sin inre visdom?

Vad skulle hända om vi istället för att skapa yttre styrmekanismer försökte stärka de inre styrmekanismerna, det som Andy kallar vår naturliga inre kompass, den som alla är födda med? Om vi istället för att skapa punkt efter punkt av externa regelverk – där vi blir åthutade till skuld och skam vid tillfällen då vi inte följer dessa regler –  lär oss att använda och lita till den inre kompassen?

Slentrianmässiga Ja

Slentrianmässiga Ja, i den fällan faller jag oerhört lätt. Jag har blivit så möjlighetsfokuserad att jag sällan ser problem som något omöjligt, och säger därför Ja…. utan att tänka efter, gå inåt, känna efter, vad vill jag, är det jag som ska göra detta, är jag bäst lämpad, brinner jag för det som ska göras, ja, vad vill jag helt enkelt?

Och så säger jag Ja. Och Ja. Och Ja. Osv.

Och vad händer då?

Jo, värdet av mina Ja sjunker. De devalveras, om jag alltid bara säger Ja, utan reflektion, utan förankring i mig själv. Och där har jag hamnat. Jag säger Ja, för det är klart att det är möjligt, och så tappar mitt Ja lite av sitt värde, det devalveras.

Och ännu en sak händer.

För om jag säger Ja till allt…. ovansett om det är en etta eller en sjua på min tio-gradiga skala av drömuppdrag – kommer jag då att ha möjlighet att säga JA till tian när den väl står vid dörren och vill kliva på?

Om min kalender är fylld av 2:or, 5:or, 7:or och tom 9,9:or, har jag då utrymme för 10:orna? Jag inser att svaret för mig är Nej. Jag vill förankra mina Ja tydligare i mig själv, inte bara svara Ja, för det är så lätt, är det minst besvärliga och därmed enklaste alternativet. Men är det vad som gagnar mig och världen mest? Kanske. Kanske inte. Men om jag slentrianmässigt svarar Ja så vet jag inte. Därför lovar jag mig själv att undvika slentrianmässiga Ja från och med nu, jag lovar att tänka efter och verkligen bli klar om något är ett Ja eller ett Nej. Inga halvmesyrer för mig längre!

Kalender

Vad fyller du din kalender med?

#innoconference hela dagen lång!

Har hängt på Malmömässan hela dagen, på #innoconference, som är en konferens om hållbara framtidsperspektiv för en sundare värld, i anslutning till #innocarnival som går fredag och lördag där unga visar upp sina tankar och idéer och faktiskt förslag på hur vissa av morgondagens (och kanske tom dagens) problem skulle kunna mötas.

I princip varit den ende som twittrat (mest som @skolvaren) och det förundrar mig ärligt talat. Inte minst för att det är ett så rysligt smart sätt att sammanfatta de guldkorn jag uppfattar och samtidigt ta del av andras uppsnappade guldkorn…. utom i fall som idag, då jag mer eller mindre själv fyllt flödet. Trist! Och ganska icke-innovativt, eller?

Nåja, en av guldkornen idag kom på efterföljande middagen i Malmö Rådhus, så en av mina bordsgrannar som arbetar med lärarutbildning sa att hens främsta uppgift var ”att se till att lärarstudenterna lär sig pendlingen mellan Vad och Hur, för Varför är så självklar att den bara förutsätter jag alltid finns där i bakgrunden!”.

Tyvärr tror jag det är farligt att förutsätta något sådant, men å andra sidan gjorde det mig riktigt glad att höra hens resonemang, inte minst eftersom jag ju älskar frågan Varför!

Utöver detta har jag lyssnat till Lars Haikola, Leo Razzak, Fredrik Warberg, Astrid Kander, och Johan Söderman, där framför allt Fredriks tidsresa till 2050 var särskilt inspirerande, men även Johan, vars brandtal till hiphopen som folkbildning var riktigt tankeväckande.

Johan Söderman

Johan lyfte bland annat det som han ser är skillnaden mellan utbildning (en linjär process med en början och ett slut) och bildning (en cirkulär process som är ständigt pågående).

Bildningsresan – är det den som alldeles särskilt visar att det är vägen som är mödan värd?

Hjälp mig boka in 100 coaching-konversationer!

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!

—————-

Jag behöver din hjälp. Igen.
Jag har nämligen antagit en utmaning och kan bara klara den tillsammans med dig.

Här kan du höra mer om vad utmaningen består av och vilken hjälp jag behöver:

Anledningen till att jag gör detta är tvåfaldig (minst):
1) Jag älskar att möta nya människor, och lockas verkligen av tanken att träffa 100 för mig kända eller okända personer, att få lyssna till dem, och utforska en idé, ett tänkt problem, spinna på en vision eller bara ta ett riktigt djupt samtal om livet!
2) Det är en utmaning för mig. Under det senaste året har jag inte bokat in så många som 100 coaching-konversationer, och nu ska jag dessutom åstadkomma det på 30 dagar!

Håller tummarna för att du, eller någon i ditt nätverk, skulle vilja ha en av de 100 coaching-konversationerna. Om så är fallet nås jag enklast via epost på helena.roth at respondi.se, men du kan så klart skriva en kommentar här i bloggen, skicka mig ett DM på Twitter eller inboxa mig på Facebook också.

(Som om det inte räcker med utmaningen som så… Jag påbörjade utmaningen den 18 augusti, avslutar den 16 september och har redan en massa inbokat under den tiden, bland annat en tripp till Santa Monica för sista helgen av Supercoach Academy!

Inte utan att det trillar in tankar som AAAAAHHHHHGGGGGHHHHHH, hur i allsin dar ska jag nånsin kunna fullfölja detta!! Jag kommer ju aldrig kunna lägga tillräckligt med tid på detta! Det kommer aldrig att gå!

Men, sen landar jag i vissheten att det där är tankar, och inte nödvändigtvis Sanningen. Så jag väljer att inte agera på tankar som dessa utan kör mitt race ändå.)

Hur kan du hjälpa mig uppnå mitt mål?

Den snäva normen

Vi lever i en värld av problematiserande. Överallt ser jag individer, organisationer, myndigheter, företag som problematiserar. Som har tydliga normer för hur man ska vara, se ut, bete sig, agera. Faller någon utanför normen så problematiserar vi gärna detta. Och gör vårt bästa för att avhjälpa problemet. Fixa det. Lösa det. Få problemet att försvinna.

Och många gånger undrar jag om inte det är vårt tänkande kring problemet som är problemet, snarare än problemet i sig. Har skrivit om det innan. Och det är på något vis som att jag fått upp ögonen för detta, på riktigt, på sistone.

Ponera att någon i din omgivning ”har ett problem”. Är det personen i fråga som upplever det? Eller är det du, och andra runtomkring, som tycker att det där är ett problem? Är det verkligen ett problem? Finns problem på riktigt, eller är det just hur vi tänker kring något som gör att vi uppfattar det så? Blir det ett verkligt problem tack vare att vi tänker problematiserande kring det? Blir det kanske tom till, just av den anledningen?

Jag vet inte jag. När jag började knattra på detta blogginlägg var mina tankar grumliga, och jag upplevde att jag var långt från klarsikt, för jag var mitt uppe i ett sånt här problematiserande skeende. 20140506-173731.jpgSedan dess har det gått ett par veckor, och fast jag fortfarande inte är säker så har jag agerat, och bestämt mig för att inte problematisera. För jag vet inte om det verkligen är ett problem, eller bara ”ett problem” som jag och omgivningen skapar för att det faller utanför ramarna. Något som inte är som det brukar. Ska man då fixa, avhjälpa, återföra till fållan, till normen? Eller ska vi försöka vidga den där förbenat snäva normen?

Tupplur

Tar en tupplur – och njuter av att tillåta mig själv att ge efter för kropp och sinne när båda önskar vila.

20130710-210038.jpg

Tillåta förresten. Underligt ordval. Låter det stå kvar dock, för det var ordet jag skrev.

Är det kanske ett av problemen i dagens samhälle? Att det behov av vila som kropp och sinne upplever är något jag är så ovan vid att lyssna till, att det gått från att vara en naturlig del av livet till något som ska tillåtas?! Hm. Där finns det nog mer att fundera kring. En annan gång.

Tar du dig en tupplur ibland?