Började lyssna till ett samtal mellan två individer, en av dem en person jag beundrar oerhört. Men jag orkade inte. Jag klarade inte av att lyssna till samtalet, helt enkelt för att den andre deltagaren uppvisade alltför många av de drag jag tolkar som att han inte lyssnade. Han avbröt ständigt, Mmm:ade, Ah:ade, Wow:ade konstant. Och än värre, han kastade in Oh yes, that’s so good!, I know!, That is so important!, Oh yeah, I know him!, A hundred percent! osv osv. Han ställde frågor, och vek av från inslagen väg innan Seth Godin hade hunnit tala till punkt ens, om och om igen. Det gjorde samtalet helt olidligt att lyssna till. Så jag stängde av. Jag avstår hellre från att lyssna till det som Seth hade att säga, än lyssna till hur Gary Vaynerchuk fullkomligt misshandlade samtalet.
Plågsam upplevelse.
Jag har skrivit om, och reflekterat kring, förmågan att lyssna och värdet det ger, men jag är inte färdig. Det finns så mycket mer att lära mig om lyssnandets konst. Jag blir bättre och bättre på att uppmärksamma när jag l y s s n a r på riktigt, och när jag inte riktigt är närvarande. När min uppmärksamhet är splittrad, när jag hellre vill arbeta vidare på något annat, när jag vill komma ihåg något jag kom att tänka på, eller för den delen tycker ämnet är så tråkigt att jag inte vill fortsätta samtalet men inte förmår/vågar/kan avsluta samtalet. Kanske är det en person som jag faktiskt inte vill samtala med. Kanske är min tankeverksamhet redan upptagen med något annat, som jag inte förmår, eller vill, släppa. Kanske är jag bara trött, hungrig, urlakad. Kanske är jag ålagd att skriva mötesanteckningar samtidigt som samtalet böljar fram och tillbaka.
Att se hur jag för mig i ett samtal, om jag lyssnar eller inte, och att agera utifrån det. Det blir allt viktigare för mig. Att avbryta ett samtal där jag inte är närvarande till den grad jag vill och säga som det är. Jag är ledsen att behöva avbryta, men jag är inte intresserad. Jag avbryter här, för jag prioriterar att slutföra rapporten jag skriver just nu, och jag hoppas du har förståelse för det. Du, jag är för hungrig, för att kunna ge dig den uppmärksamhet du förtjänar, skulle vi inte kunna ta ett möte efter lunch istället, eller imorgon? 
Om du befinner dig i ett samtal med någon eller några. Vad hör du? Vad uppfattar du? Vad vaknar i dig? Vilka känslor bubblar upp? Nyfikenhet? Rädsla? Glädje? Irritation? Letargi? Fullkomligt ointresse?
Hur lyssnar du? Är du upptagen under tiden den andre pratar med att fundera ut det perfekta svaret? Söker du bekräftelse efter sådant du redan vet, eller lyssnar du efter det du inte vet? Lyssnar du med hela ditt jag?
HERO - the coach 
Har arbetat många år med att lyssna, men tror att jag bara blir sämre på det. Tyvärr. Att veta är en sak att göra en annan. För det är inte bara lyssnadet i sig som är viktigt, utan även pausen i pratat. Vem vågar låta ett samtal vara tyst mer än 3 sekunder?
Jag håller på att diplomera mig till coach och ska ha mina första övningsklienter nu. Det känns pirrigt. Att lyssna aktivt på en okänd persons problem och funderingar. Det ska bli spännanden. Jag är journalist i grunden och minns när jag gick utbildningen hur jobbigt det var att lyssna aktivt på någon annan utan att framhäva sig själv. Nu är jag väldigt van men lyssnar inte alltid så aktivt som jag vill. Jag behöver öva mig mer på det, liksom min omgivning. Värst är det när männsikor är påverkade då verkar det bara finnas ett beteende: Jag, jag, jag.
Eftersom jag varit blyg och tystlåten stora delar av mitt liv har jag alltid lyssnat på vad andra har att säga.
Jag har övat mycket på att lyssna medvetet nu efter att vi har gått u.lab kursen. Att försöka höra bakom orden vad dom menar. Hur dom för samtalet.
Har blivit medveten om personer som pratar utan att lyssna och känna av samtalet.
Märker också vilken energi det ger när någon lyssnar empatiskt på mig 🙂