Etikettarkiv: jag vet inte

#blogg100 – Att inte känna till.

Publicerad den av
Svara

Läser den nätta Bortom tanke av vännen och Supercoach Academy 2014-kollegan Patrik Rowinski, med blyertspennan i högsta hugg. Stjärnar, markerar, stryker under och gör utropstecken både här och där. Inser efter bara några sidor att här har jag en till bok till årets #blogg100-utmaning, som jag ju för första gången styrt i den mån att jag har ett tema jag följer – att reflektera lite mer på djupet kring sådant jag läser. Under många år har jag läst på det viset att jag gör noteringar, fysiska eller mentala beroende på vems bok det är, men sällan har jag kommit mig för att faktiskt ”göra något av det”. Men nu, nu gör jag just det, och jag njuter av processen, och som det känns just nu kommer jag att fortsätta blogga på detta temat även efter den etthundra dagarna är till ända. Måhända inte varje dag dock.

”För att kunna lära oss något nytt behöver vi försätta oss i attityden att inte känna till.”

Lite grann det är det som läsande ger mig – det öppnar möjligheten att vara total nybörjare, helt okunnig och ovetande, och bara läsa, ta in, upptäcka vad som slår an en sträng inom mig, och vilket som går mig förbi. Läser annorlunda numera, då jag inte längre sätter press på mig själv att jag måste läsa ut varenda bok jag börjar läsa (ja, så tvångsmässig har jag varit. Med betoning på Har!).

”I nybörjarens sinne finns många möjligheter, i expertens finns det endast få.”
– Shunryu Suzuki, Zen-mästare

Ju mer jag tror mig veta, desto mindre öppen är jag för det jag inte vet.

Fullt logiskt, eller hur? Om jag tror mig veta, är det så mycket enklare att gå in i saker sökande bekräftelse. Bekräftelse på det jag redan vet. Jag bygger på mina argument, min kunskapsbas, med mer av sånt jag redan vet.

”Bara den som provar har en chans att upptäcka vad det egentligen är som händer.” skriver Patrik. Och det där är allomgiltigt. Jag kan tro. Eller så kan jag testa. Men om jag inte provar, kanske av rädsla för att göra fel, kanske för att jag tror mig veta att jag inte kommer att klara av det, eller för att om det funkar så krävs det att jag omvärderar något grundläggande antagande jag gjort – om mig själv eller min omvärld, bådadera kan upplevas lika skrämmande, om jag tror på mina tankar.

Våga kliv in i saker, situationer, relationer med attityden att du inte redan känner till vad som komma skall, eller komma kan.

Våga säg Jag vet inte lite oftare och se vad som händer.
Kanske du lär dig något nytt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 15 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Lyssna efter det du inte redan vet

Publicerad den av
3

Som ett direkt resultat av utmaningen att få 100 coaching-konversationer inbokade har jag numera samtal i parti och minut. Långa samtal blir det då jag sätter av två timmar till varje konversation. Allt som oftast håller jag dem som CoachWalks på Bulltofta, men viss andel blir CoachTalks via SKYPE.

Vissa samtal blir helt magiska, de lyfter och flyger högt, i tanke och känsla. Det sker något påtagligt, och oftast kommer den där fantastiska tystnaden fram. Andra är helt ok, blir goda samtal, men utan den där känslan av att något riktigt stort inträffar. Och några få känns närmast som platt fall, de tar inte fart för fem öre.

Har funderat lite på det där, och tänker för det första att jag ju inte vet vad som sker i min klient under och efter vårt samtal. Bara för att jag inte upplever att samtalet verkligen gör intryck, så vet ju inte jag vad klienten upplever. Och för det andra så visar det också på det som är vår mänskliga upplevelse, nämligen att det går upp och ned och det är livet. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ofta är jag klarsynt men inte alltid och detsamma gäller ju klienten. Så är det helt enkelt, och det är jag numera ok med, vilket onekligen frigjort en massa energi som jag kan använda på saker/tankar som gagnar mig mer.

Men givetvis är det inte min avsikt att samtalen ska falla platt. I ett samtal mellan två människor har ju dock båda ett ansvar för det som utspelar sig. Och idag kom jag på en av bitarna som kanske leder till de där samtalen som aldrig lyfter, nämligen huruvida klienten eller jag, enkom lyssnar efter det som vi redan vet, eller om vi lyssnar efter det vi inte vet.

Lyssna efter det du inte vet

Det gör enormt stor skillnad när jag lyssnar efter det jag inte vet, i mötet med en annan människa (eller för den delen i mötet med mig själv). Större delen av mitt liv har jag febrilt försökt ignorera det faktum att jag inte vet allt… orden Jag vet inte har skrämt mig, eftersom jag trott att det betytt att jag varit utan värde, fel, ointressant, oduglig.

Så upplever jag inte längre situationer när jag inte vet något, och numera förekommer också Jag vet inte mer och mer i min vokabulär. Tanken att jag kan försöka lyssna efter det jag inte vet hjälper mig definitivt. Den finns där som en påminnelse att inte söka bekräftelsen i det jag redan vet – för hur växer jag av det? Det är ju när jag tar klivet in i för mig okända områden/tankar/sfärer, som jag och min förståelse expanderar.

Vad händer när du lyssnar efter det du inte redan vet?