I kärleksbubblan!

Idag blir jag fyrtiofyra år. För fyrtiofyra år sedan föddes jag, drog mitt första andetag och påbörjade en resa som tagit vändningar jag aldrig kunnat drömma om. Men de hände. Och det är jag både glad och tacksam för, för annars vore jag ju inte här. Och just nu, just här, är där jag vill vara. Älskar livet. Verkligen älskar. Befinner mig i en kärleksbubbla utan like och den växer och omfattar allt mer, för varje år som går.
morgonblomma

Dagen började med skönsång av make och barn, levande ljus och väldoftande Helena-rosor. Och sen har hela dagen bara varit min. Har spenderat en heldag tillsammans med min älskade familj som bokstavligt talat badat mig i kärlek. Vi har badat på Hylliebadet, käkat falafel, gått på bio och sett Livet efter dig *oj, som jag snyftade och snörvlade*, tittat på Sverige-Italien-matchen och mumsat på körsbär och aprikoser innan det var dags för födelsedagsmiddag, tillagad av make och barn medan jag badade i kärlek även på sociala media.kvällsblomma

För ja. Jag befinner mig i en kärleksbubbla. På riktigt. Världen exploderade i en kärleksbubbla under avslutningshelgen av Supercoach Academy 2014 och sedan dess har den fluktuerat lite grann. Aldrig varit helt bortom min förnimmelse; emellanåt väldig tydlig för mig, och stundtals mer svår att känna. Men nu. Sällan har den varit så tydlig som nu. Och aldrig har jag varit så synkad i mitt jag, som just nu, något min fantastiska coach Carla speglade åt mig under vår coachsession tidigare i veckan.

Tack till alla som finns i min värld – de jag stöts och blöts med dagligen; de jag mer sällan träffar, men som ändå finns där.

Tack för att du möter mig i en värld av kärlek, omsorg, generositet och välvilja.

Tack för all kärlek! ❤

 

En betraktelse, del tre av tre

Del ett och två har publicerats tidigare. Här kommer del tre av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

När hjärtat är med

Första gången jag mötte Helena, för några år sedan, så förstod jag först inte riktigt vad hon sade. Det kändes som att hon kom från en värld som inte var min. Det hon sa var abstrakt i mina öron.

hjärtanSedan hände något. Det är som att hjärtat har landat i hennes ord. Som att fler dimensioner kommit in i hennes liv, i yrkespersonen, idealisten, hustrun och mamman Helena Roth och där hjärtat fått en allt viktigare plats. Det är som att hennes nya insikter har gjort det lättare för mig att ta emot hennes ord, att förstå henne och att känna hennes engagemang. Kanske har coachpromenaderna bidragit till den resan? Att hon i dag verkligen är Helena i hela kroppen, att det snabba huvudet, de glimrande idéerna, den intensiva blicken blivit integrerade i kroppen? Som att hon i dag är hel och att hon utifrån den helheten möter människor, möter klienter, möter arbetsgrupper, möter skolklasser, möter den som möter henne.

Detta har skett parallellt med att Helena inte bara utbildat sig vid Supercoach Academy i USA utan också mött 100 nya coachklienter, är en flitig bloggare, har varit backoffice på #skolvåren och nyligen avslutat #cleanse4expansion, där hon på riktigt jobbat för att ta bort det överflödiga och skräpet ur sitt liv.

Ibland tittar jag lite oroat på henne. Hur ska hon orka? Hur många intressanta böcker eller podcasts har hon möjlighet att servera mig? Hur många rensningstips? Hur många kniviga frågor? Hur mycket hjärta? Hur många tweets?

En dag på jobbet

Men så följer jag med henne en dag på jobbet, en dag när hon håller lektioner på en YH-utbildning i Hässleholm och jag kan se hur hon liksom kan vila i närvaron, även när det är 30 personer i rummet.

Det är lätt att bara se den där blixtsnabba Helena. Hon som är som en dynamo som driver en starkt lysande lampa. Men jag har sett, och kommer också att denna dag få se, en annan aspekt av henne: Den eftertänksamma, den lyssnande, den inkännande, den tysta. Det uppstår situationer där jag känner närkontakten med hennes hjärta, med hennes vilja att skapa gott och själv leva som hon lär.

Smoothien lyser nästan giftgrön i plastflaskan när hon tar en klunk. Jag frågar inte vad den innehåller, men inser att där kan finnas allehanda fynd från trädgården. Att den är nyttig är det ingen som helst tvekan om.

Vi är alltså på väg till Hässleholm, där hon möter studenter på Yrkeshögskolan Syd på el-, respektive automationsingenjörsprogrammet. Hon är anlitad som underkonsult till ÅF och kursen – under fyra halvdagar – handlar om kvalitetsarbete, Lean, ISO och liknande.

Inkännande och närvarande

Salen fylls långsamt på med män i olika åldrar. De yngsta ser ut att nyligen ha slutat på gymnasiet, andra har ganska många års arbetslivserfarenhet med sig.

Framme vid vita tavlan och datorn står Helena lugn och stabil och, som det ser ut ur mitt perspektiv, med bra koll på läget. Hon drar igång datorn, tar fram dokumentet där dagens kursavsnitt ligger och väntar, med bilder, citat, youtubeklipp, frågor och med möjligheter att anteckna medan studenterna reflekterar kring olika frågor.

Innan lektionen börjar småpratar hon med några av dem som sitter längst fram. Det är som att hon kan ta emot dem en i taget, verkligen lyssna, vara med dem, intresserat svara eller ställa en fråga. Som att hon har en ovanlig förmåga att verkligen fokusera, att närvara, trots att det är mer stökigt i någon annan del av rummet.

Blicken är riktad och intensiv. Armarna lever sitt eget liv, hon har stora gester, hon tycks veta vad hon talar om. Trots att det bara är andra halvdagen, har hon redan lyckats skapa en familjär stämning i gruppen. Hon är väl förberedd och samtidigt beredd att när som helst spela på volley.

– Vi drar igång med en backspegel. Vad minns ni sedan förra gången?

Jag vandrar ut ur skolan och känner att Helena är komplex. Ena stunden lugnet och tryggheten personifierad, i den andra den nyfikna utforskaren och så i den tredje den ettriga expansiva världsförbättraren med helhetssyn. Det som fångar mig mest är att hon ler med hela hjärtat. Hon är. På riktigt.

– CHARLOTTE RUDENSTAM

Lyssna som en sten

På Supercoach Academy 2014 fick vi, som en av de allra första övningarna, leka med lyssnandets konst. Vi fick i uppgift att dela upp oss två och två. En inledde som lyssnare och efter halva tiden (10 min var tror jag) bytte vi. Berättaren skulle bara berätta (nånting, vad som helst, babbla på bara!) medan lyssnaren hade tre uppdrag att genomföra under total tystnad, och fick hjälp på vägen genom att Michael Neill ringde i en klocka när det var dags att byta uppdrag.

Uppdragen för lyssnaren var följande:

  1. Lyssna bekräftande – nicka, le, uppmuntra, bejaka och bekräfta berättaren på alla sätt och vis utom verbalt.
  2. Lyssna med misstroende – sten på trådvisa på alla sätt och vis för berättaren att du är skeptisk till vad hen berättar, virra på huvudet, rynka på ögonbrynen, ja, gör allt för att indikera att du misstror berättaren.
  3. Lyssna som en sten – var helt neutral. Titta på berättaren, men utöver det, var helt neutral i ansiktsuttryck. Bekräfta inte, misstro inte. Lyssna som en sten skulle lyssna.

När vi allesammans fått öva på att både vara berättare och lyssnare samlades vi åter i stor grupp och delade våra tankar och upplevelser. Det är nu dryga 1,5 år sedan jag deltog i denna övningen men jag minns fortfarande hur det kändes.

Bekräftandet – att lyssna bekräftande är enkelt. Jag (vi?) är så vana vid att vara bekräftande att det gick som på automatik. Känns nästan lite manipulativt, när jag gjorde det så medvetet. Och att bli lyssnad till med en bekräftande lyssnare känns också väldigt normalt, men jag upplevde också att jag tappade fokus på det jag berättade om för jag blev så upptagen med att säkra att lyssnaren fortsätter bekräfta. Ville hålla hen nöjd och bekräftande.

Misstroendet – så svårt. Oerhört svårt, ärligt talat. Jag är ovan vid att med kroppsuttryck vara avvisande, skeptisk, misstroende. Och det var svårt att vidmakthålla inte minst för att berättaren så tydligt landar i något slags förvirring. Uppgiften var ju att bara babbla på, men det är väldigt svårt att göra när någon totalt dissar dig (icke-verbalt). Att vara berättaren var otrevligt, obekvämt, jag började misstro mig själv, svårt att inte bli nedstämd.

Lyssna som en sten – inte så enkelt, till en början. Vanan att bekräfta den jag lyssnar till är så djupt rotad i mig, att jag fick bita mig i läppen ibland för att inte le, nicka, och med ansiktet förmedla bejakande. Men efter en stund vande jag mig och då började jag höra, så mycket mer än innan. När jag kopplade bort mina egna reaktioner (även om de i detta fallet var förbestämda) så fick jag ett mycket större fokus på berättaren, på att verkligen höra det som sades (och det som inte uttalades). Och att bli lyssnad till av en sten var, för mig, väldigt vilsamt. Jag kunde bara berätta rätt upp och ned, utan att uppleva att jag blev dömd eller värderad. Berättelsen kunde stå i fokus.

Lyssna som en stenMärk väl, detta var min upplevelse av denna övningen. Det var flera som tyckte det var oerhört jobbigt att bli lyssnad till som en sten, kanske just för att vi i stort är så inriktade på bekräftelse att avsaknaden av det blir påtaglig och delvis stressande.

Vill du så testar du övningen i en grupp, en klass, på din avdelning. Kan göras med barn likväl som med vuxna. Jag har själv använt mig av övningen sedan jag först fick pröva den, med gott resultat. Det vore intressant att höra om din upplevelse liknar min eller om du upplever något annat. Är du villig att testa?

Bye bye 2014!

Another year has passed and what a year. A year of transformation, a year in which I integrated myself into myself. A year unlike any other, so I’m curious about what will show up in my mind, when I set out to oom out to see what the year has offered.

SCA2014
During 2014 I participated in Supercoach Academy, which undoubtedly has had an enormous impact on my life. It has given me so much insight, so many experiences, immensely valuable friendships. Life will never be the same. And I’m grateful for it!

#afkAlmedalen
#skolvåren has obviously been a big part of my life even in 2014 and I remember with special warmth how amazing it was to experience Almedalsweekwith so so many #schoolspringers, all of which have a permanent place in my heart. In a short while we head for #afkUmeå and I can hardly wait!

Peak District
During the summer holidays the Roths traveled to England. No definite plans apart from start/stop in Ely, where we have family. Turned out to become a wonderful trip up to the Peak District. I particularly remember a visit to a deep mine and subsequent wanderings along the rolling hills dotted with sheep. The beauty of nature never sieze to amaze me!

Mastermind gang
A new constellation and astonishingly important for me. Never before have I so clearly understood the importance of creating contexts that challenge me to be and become my best self. Without you all, this year would be much less than it has been. You hold a space for me in which to grow, and I thank you from the bottom of my heart!

Appreciation Calendar
Read a blog post a few months before Christmas on creating an appreciation calendar, which I decided upon. All four family members were given an envelope and in it we collectively penned 24 appreciations for each one of us. If you have not tried it, I highly recommend it, because it really creates an opportunity to experience, and share, gratitude.

Chicks
This is the year we got chicks! This monumental event has a definitive spot in the summary of 2014. Our three hens of the breed Faverolle, are so beautiful, and so talkative it’s funny. And did they ever grow quickly!! No eggs in sight as yet, but we are eagerly awaiting them now that daylight begins to return more and more.

Coach Carla
Carla is one of my SCA2014-colleagues, who made a big impression upon me, already the first weekend in Santa Monica. I hired her as my coach this fall and am forever grateful for the opportunity to work with her. She holds such depth. Such a compassion for beings. And her soul is beautiful. Not to mention her amazing voice. Namaste Carla, I look forward to continuing to work with you during the 2015.

Podcasts
I’ve read a huge amount of blog posts during the last 5-6 years …. but in 2014, I basically did not follow any blog. I’ve read a post here, a post there, but not opened my Feedly at all. Instead I dove headfirst into the world of podcasts. And oh, how many amazing podcasts there are out there!

Lifeline
You know who you are. You know, hopefully, how important you are. You are always there for me and I’m moved to tears just writing this. You are so important to me. Love you!

Expectations
Steve Chandler talk for 25 minutes about expectations versus agreements, and of all the pods I listened to in 2015 this is perhaps the one that turned my world upside down the most, in the very best of ways!

Significant meetings
Thanks to SCA2014 I have also visited highschool friends (Apple Valley and Seattle) that I haven’t seen in 24 years. I met up with a good friend from the American South, whom I met 20 years ago online, but had never met away from keyboard before. We did New York for a few days, days filled with laughter and explorations. And I had the pleasure to enjoy the company of Max and Mary for a couple of relaxing days on Long Island.

100 conversations challenge
In August, I initiated a 30-day challenge to find 100 people who all wanted to participate in a two-hour free coaching conversation with me. I filled the list with 100+ and have never had so many conversations ever, as I’ve had this fall. A small portion of the conversations remains to be had, and I eagerly look forward to resume them after the holidays. People have abilities and experiences that amaze me, and it makes me humbly grateful to take part of them, for two hours. For it has indeed been magical. Fantastic. Educational. Touching. Uplifting. Developing.

thanks 2014What I mention here is just a fraction of everything I experienced during the year and they are not set in any type of order. Fully random, this is what felt important to highlight, as I write this. But if I try to summarize what my perception of my life right now is, I’d have to say that I now live life with appreciation, love and joy. I discover what it is like to live when I have a kind and loving inner dialogue, in a quite outrageously developing and embracing context and I feel really alive.

So to all whom I have met, in one way or another, in 2014, I want to give you my deepest thanks, a thank you coming from my innermost being.

Thank you! You are important to me!

Hej då 2014!

Ännu ett år att lägga till handlingarna och vilket år sen. Ett år av transformation, ett år där jag integrerat mig i mig själv. Ett år olikt alla andra år och därför är jag nyfiken på vad som kommer dyka upp inför mitt inre, när jag föresätter mig att zooma ut för att se vad året bjudit på.

SCA2014
Jag har under 2014 deltagit i Supercoach Academy, vilket utan tvekan har haft en enorm betydelse för mitt liv. Det har gett mig så mycket insikter, så många upplevelser, ofantligt värdefulla vänskaper. Livet blir aldrig detsamma. Och det är jag tacksam för!

#afkAlmedalen
#skolvåren har så klart varit en stor del av mitt liv även under 2014 och jag minns med särskild värme hur fantastiskt det var att under Almedalsveckan få uppleva så mycket tillsammans med #skolvårare som alla har en permanent plats i mitt hjärta. Snart stundar #afkUmeå och jag längtar!

Peak District
I somras reste Rötterna till England. Inga definitiva planer förutom start/stopp i Ely hos släktingar. Blev en underbar resa i Peak District. Minns särskilt gruvbesöket och efterföljande strövtåg längs böljande kullar beströdda med får. Naturens skönhet slutar aldrig förundra mig!

MasterMind-gänget
Ny konstellation och helt förunderligt betydelsefullt. Har aldrig tidigare så tydligt förstått vikten av att skapa sammanhang som utmanar mig att vara och bli mitt allra bästa jag. Utan er skulle detta året blivit väsentligt mycket mindre än det blivit. Ni håller ett utrymme för mig där jag växer, och jag tackar er från djupet av mitt hjärta!

Uppskattningskalender
Läste ett blogginlägg ett par månader innan jul om att skapa en uppskattningskalender, vilket jag tog fasta vid. Alla Rötterna fick ett kuvert och i det har vi gemensamt präntat ned 24 uppskattningar till var och en. Om du inte testat det, så rekommenderar jag det verkligen, för det ger verkligen utrymme för att känna, och dela med sig av, tacksamhet.

Höns
Och så har vi ju blivit med höns. Denna monumentala händelse har en given plats i årssummeringen. Våra tre hönor av rasen Faverolle är vackra som få, och så pratsamma. Och som de växt! Ännu inte ett ägg i sikte, men det väntar vi med spänning på när ljuset börjar vända åter.

Coach Carla
Carla är en av mina SCA2014-kollegor, som redan första helgen i Santa Monica gjorde stort intryck på mig. Anlitade henne som min coach i höstas och är evigt tacksam för att få jobba tillsammans med henne. Vilket djup. Vilken människokärlek hon verkar från. Vilken själ hon besitter. För att inte tala om hennes fantastiska röst. Namaste Carla, jag ser fram emot att fortsätta arbeta med dig under 2015.

Podcasts
Har ju läst bloggar till förbannelse under de senaste 5-6 åren…. men under 2014 har jag i princip inte följt en endaste blogg. Har läst ett inlägg här, ett inlägg där, men inte öppnat min Feedly överhuvudtaget. Istället är det podcasts jag har djupdykt i. Och oj vad många fantastiska sådana det finns!

Livlinan
Ni vet vilka ni är. Ni vet förhoppningsvis hur betydelsefulla ni är. Ni finns där i ur och skur och jag rörs till tårar bara jag skriver detta. Så viktiga är ni för mig. Älskar er!

Förväntningar
Steve Chandler talar under 25 minuter om förväntningar versus överenskommelser, och av alla poddar jag lyssnat till under 2015 är det kanske den som vänt upp och ned på min föreställningsvärld. På det allra bästa vis!

Betydelsefulla träffar
Tack vare SCA2014 så har jag också efter 24 år återsett gamla highschool-kamrater i både Apple Valley och Seattle. Har träffat en god vän från amerikanska södern, som jag lärde känna för 20 år sedan men som jag aldrig tidigare träffat afk. Vi upptäckte New York tillsammans under dagar fyllda av skratt och skön samvaro. Och jag fick glädjen att njuta av Max och Marys sällskap under ett par sköna dagar på Long Island.

100-konversationer-utmaningen
I augusti inledde jag en 30-dagars utmaning att hitta 100 personer som alla ville delta i en två-timmars gratis coachingkonversation med mig. Jag fyllde listan med 100+ och har aldrig haft så många samtal som under hösten. Ännu återstår en liten del av samtalen och jag ser med glädje fram emot att få återuppta dem när helgerna närmar sig sitt slut. Människor besitter så ofantligt många förmågor och upplevelser, och det gör mig ödmjukt tacksam att få ta del av detta under två timmar. För det har i sanning varit magiskt. Fantastiskt. Lärorikt. Rörande. Upplyftande. Utvecklande.

Tack 2014Dessa punkter jag lyfter fram nu är bara en bråkdel av allt jag upplevt under året och de är inte satta i rangordning. Helt slumpartat var det detta som just nu kändes viktigt att lyfta fram. Men om jag försöker summera det som är min uppfattning av mitt liv just nu, så säger jag att jag idag lever livet med uppskattning, kärlek och glädje. Jag upptäcker hur det är att leva när jag har en vänlig och kärleksfull inre dialog, i helt sanslöst utvecklande och omfamnande sammanhang och jag känner mig verkligen levande.

Så till alla som jag mött, på det ena eller andra sättet, under 2014, vill jag skänka mitt djupaste tack, ett tack som kommer från mitt allra innersta väsen.

Tack! Du är viktig för mig!

Adventslyft nr 21 – Hem

hemHem. HEM. Vad är ett hem?

Är det min bostad?
Vad händer då om jag saknar bostad?

Är det min familj?
Vad händer då om jag förlorar min familj?

Är det sakerna jag omger mig med?
Vad händer då om någon olovligen tar mina saker?

Om jag förlorar min bostad, min familj, mina saker.
Betyder det att jag är hemlös då?

På sätt och vis. Ja.
Men samtidigt.
Nej. Absolut inte!

För hem är en känsla som jag bär inom mig.
Hem är inte min bostad.
Hem är inte min familj.
Hem är inte mina saker.
Hem finns inuti mig.

Hem kan vara mina känslor om min bostad.
Hem kan vara mina känslor om min familj.
Hem kan vara mina känslor om mina saker.
Men det sitter inte i bostaden, familjemedlemmarna, sakerna. Även fast det är lätt att tro det. Det har jag själv gjort under större delen av mitt liv. Men inte längre.

För hem är en känsla som sitter inuti mig.

Detta är en insikt jag slagits av senaste året. Michael Neill inledde Supercoach Academy 2014 med att prata till känslan av att vara hemma, att komma hem, och gjorde just denna koppling. Att hem är något jag bär inom mig.

Jag förstod inte först. Det kändes svårt att frikoppla begreppet hem från fysiskt påtagliga saker, så som min bostad, allt jag möblerat och inrett min bostad med och mina kära familjemedlemmar. Men successivt under året så har känslan av hem allt oftare landat i mig, och den växer, fördjupas, förgrenar sig. Jag jordas. Och idag är jag allt som oftast hemma, i mig själv.

Hem – jag tänker med tacksamhet på Michael Neill som inledde SCA2014 i Santa Monica med en invitation att komma hem. Att hem är något jag bär inom mig.
Hem – vem eller vad tänker du på?

Held in a space of love

Being held in a space of love, that beats most things I’ve experienced. That’s what a great coach (for me) will do. And that’s what I experience at Supercoach Academy as well. space of loveBeing held in a space of love opens up for discovery of things within that I didn’t know were there to find. It opens for grabbing onto a story of mine, shining some light on it, and watching it dissolve into nothingness, because that’s what stories are. They really are nothing, but for the fact that we place meaning onto them. They are a thought, that we believe to be real, and that’s why they seem ream. But they are a thought, and it’s only when I ”have something on that thought” that it seems real to me.

During the last weekend with SCA2014, I was listening to a chat between Michael Neill and George Pransky, when George said something to the effect of:
It’s the meaning you put on ”it”, that is causing your distress.

(”It” being whatever it is you put meaning to, whatever it is you are dicussing, bringing up, getting stuck on.)

I can see this in my life, nowadays. I can see myself when I am in distress, and know where that feeling comes from. It doesn’t mean I don’t experience distress anymore. Not at all! That happens, all the time, because it’s part of the human experience on earth. It happens to us all. Period. But I know where my distress is coming from, and knowing that makes it seem slightly less real for me. It makes me not take that distress as Fact, as something that Must be. It makes me see the distress as a feeling I am experiencing, because I have a thought of some sort. And I feel the feeling. That’s a given. But I no longer believe that feeling to be a Must. It’s not a feeling that is inevitable. It’s not a feeling which is the only true response given the situation. It’s A feeling. Not THE feeling.

And when I am held in a space of love, I can begin to question my beliefs, question the stories I’m telling myself to be real. And that process is a miraculous journey, that free’s me up, expands me, makes it possible to let go of restrictions that don’t serve me (anymore), and mostly, for me, it means my energy is not wasted on conserving the stories of my life. The energy can be used for much greater thing. I don’t have to waste energy trying to maintain a status quo that is a construct of my thinking, instead the energy can be used, in the moment, for whatever want’s to show up, whatever wants to happen.

Have you ever been held in a space of love?