Etikettarkiv: livet

Dramat drar

Publicerad den av
10

Tittar jag på besöksstatistiken för bloggen så är trenden tydlig. När jag skriver om separation, skilsmässa, och andra typer av drama av olika slag – ja, raskt går då statistiken upp, och många fler läser mina inlägg, för att någon dag senare återgår till det vanliga besöksantalet igen.

Förståeligt.
Klart det är spännande att läsa vad någon skriver om olika former av vardagsdrama. Men samtidigt. Lite synd. För det finns mycket att hämta i mina mindre drama-fyllda inlägg också. Reflektioner, funderingar, betraktelser, bok– och podtips, och så mycket mer.

På engelska bloggen slipper jag lockas av att ”skriva mer drama”, eftersom jag inte har någon bloggstatistik på sidan. Tänkte dra igång Google Analytics, men kom mig aldrig för, och sen valde jag helt enkelt bort det. Så där ”bara skriver jag”. På svenska sidan, som ligger på WordPress egen plattform, finns statistiken direkt tillgänglig i backoffice, och därmed är den svårare att undvika.

Jag vill verkligen inte välja bort inlägg för att jag inte tror de drar, eller kanske snarast, jag vill inte fabulera drama där inget drama finns. För mitt liv består ärligt talat av väldigt lite drama numera. Och det säger jag trots senaste årens stora livsstilsförändring med fullbordad skilsmässa som ju lätt kunde ha varit en mycket mer drama-tung upplevelse än det varit.
Samtidigt behöver jag inte gå så mycket längre än till mig själv, för att hitta samma beteende. Rubriker drar. Ämnen som till ytan åtminstone ”borde” vara känsliga drar. Jag försöker förhålla mig kritisk till min egen lockelse till dramat, inte minst genom att försöka att undvika att dela drama vidare, med mindre än att det är något som jag anser har en djupare betydelse, ett budskap som kan göra skillnad. Helst något som gagnar andra att läsa, ta till sig, engagera sig i.

Jag försöker göra mina egna mer drama-tunga inlägg sådana också – jag skriver sällan bara om dramat och dess svallvågor, utan oftare om dramat i relation till en reflektion, en insikt, ett sätt att möta världen som gagnar mig, och kanske också kan gagna dig, om så bara genom att visa ett annat perspektiv på livet och alla dess kringelikrokar?

Älska på livet!

Publicerad den av
5

För två timmar sen fylldes jag av en känsla så skön att jag delade med mig av den:

Oh vad jag mår bra idag!
Läst ut ‘veckans bok’, mediterat och sjuat, sprungit en runda – fylld med studs i benen -, satt surdeg och matsoni-yoghurt (ny bekantskap. Ska bli spännande) och druckit min gröna smoothie.
Älska på livet!

Sedan dess har jag dessutom duschat och diskat undan, fixat med kefirgrynen och hängt lite tvätt, skickat återkoppling på torsdagens redovisningar som utlovat och pussat på både barn och katt flera gånger, och ska precis bege mig till butiken för att handla lite grann innan jag ska äta lunch på min nyligen ”skördade kefir”.Känslan av att vara hög på livet uppfyller mig – och jag surfar på den vågen med glädje!

I samklang med livet som levs

Publicerad den av
5

Det var inte ett medvetet beslut att inte blogga under semestervistelsen i Edinburgh. Det bara blev så. Och det känns bra. Har suttit och skrivit ett par morgnar, avrundat året som gått likväl som börjat ta avstamp i det nya som är på ingång. Har låtit båda dessa processer fortgå lite i skymundan, medan Edinburghs branta backar bestigits, då utflykt följts av publunch som följts av fototillfälle som följts av karusellåkning på Christmas market vid Scott Monument, som följts av…

Ja men typ så.
Medan livet levs så spinner det i bakhuvudet, vad har hänt under 2017, vad har jag lärt mig, vad har kostat mer än det smakat och vad har varit riktiga fynd? Likväl som tankar kring 2018, vad vill jag av kommande år, vilka lockelser drar, hur vill jag utmana mig själv, vad stundar?

Vanan trogen kommer årets sista dag bjuda på samma blogginlägg på båda mina bloggar, svenska och engelska, och likaså årets första dag, då intentionen för 2018 sätts, i skrift, och därmed, inom mig. För så funkar jag. När jag sätter intentioner så är det – allt som oftast – lätt för mig att följa dem, att hålla dem top of mind, att låta dem prägla min vardag, i samklang med livet som levs.

Satan i gatan…

Publicerad den av
4

… så berörd jag blev av denna boken. Har dragit mig från att plocka upp den, tänkt Nä, det är nog inget för mig, vad tusan bryr jag mig om en bok om ett hockeylag liksom…

Nåväl. Tji fick jag, kan jag villigt erkänna, för när jag väl plockade upp den och började läsa så var jag fast. Har gått och lagt mig sent om kvällarna, och ändå fått slita mig från boken. Ikväll har jag suttit här uppkrupen i soffan och plöjt sista fjärdedelen.

Och jo. Verkligen alltså. Satan i gatan, så berörd jag blev. Ömsom tårögd, förbannad och lycklig. Ungefär som livet självt. Det går upp och det går ner, och ibland skiter det sig rejält bara för att i nästa stund gå fenomenalt bra.

Fredrik Backman kan verkligen skriva. Nånstans i boken skrev han om föräldraskap och kärleken till ens barn och slutade stycket med Själen välter. och jag smälter – fingertoppskänslan han uppvisar är imponerande. Fantastiskt väl skildrar han det svåra i att vara människa, genom att i ord yppa det som vi – jag! – kan ha svårt att ens erkänna inför mig själv. Men så står det där, på pappret, och jag inser, än en gång, att jag inte är ensam. Det är inte bara jag som tänker sådana tankar, det gör många fler. Åtminstone Fredrik Backman. Och då känner jag att jag är i gott sällskap.

Skrev upp fem passager som jag blev extra berörd av… eller åtminstone som jag hade sinnesnärvaro nog att notera. För stora delar av boken består av passager som berörde mig alldeles särskilt, så pass att jag släppte taget lite och bara läste, levde mig in, lät hjärtat snörpas åt, smärtan ila uppför benen och skrattet porla över mina läppar. Här kommer en av de fem:

”En av de enklaste sanningarna som finns om både städer och människor är att de oftast inte blir vad vi säger åt dem att vara, de blir vad de får höra att de är. Läraren har alltid fått höra att hon är för ung för det här. För snygg. Att de inte kommer respektera henne. De där pojkarna har fått höra att de är andra saker: Björnar. Vinnare. Odödliga. 

Hockeyn vill ha dem så. Behöver dem så. Deras tränare lär dem det för att de ska våga gå för fullt in i en närkamp på isen. Ingen funderar på hur man ska stänga av den attityden när de lämnar omklädningsrummet. Det är förstås lättare att lägga skulden på henne: Det är hon som är för ung. För snygg. För känslig. För kränkt. För svår att respektera.”

I ljuset av #metoo känns Björnstad extra viktig. Den säger inte vad vi ska göra, eller hur… men den väcker mången fråga, och ger tankespjärn på allra bästa vis. För vad är det vi låter folk få höra att de är? Och vad leder det till?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Björnstad” av Fredrik Backman.

Att välja inställning till livet

Publicerad den av
5

”Medan Enid backar med huvudet för att få fokus på texten slås jag av den diametrala skillnaden mellan hennes och farsans åldrandeprocess. Enid [83 år gammal] har likt min mamma och andra äldre kvinnor i familjens vänskapskrets fortfarande en brinnande nyfikenhet. Hon tränar, skaffar sig nya vänner, vågar vara äventyrlig och öppen. Don, Hilmi och pappa utgör exempel på ett åldrande som snarare koagulerar tillvaron. De är inte intresserade av särskilt mycket nytt, tror att de vet det mesta värt att veta och tar ytterst sällan några risker. Gubbarna verkar mest övertygade om att världen är befolkad av idioter. De delar en nästan cynisk trötthet på livet medan de äldre kvinnorna i min omgivning i allra högsta grad är levande och upptäckstörstande.”

Jason ser skillnader i åldrande – ett åldrande som fortsatt innehåller nyfikenhet och utforskande, glädje och öppenhet. Och ett helt annat, ett slutet, stängt, stumt och cyniskt åldrande. Jag har sett båda exemplen, även fast de inte varit fullt så tydligt könade som Jason beskriver det. Men jag skulle vilja ta det ett steg längre – för detta har inte egentligen med åldrande att göra, med mindre än att man ser hela livet som en enda lång åldrandeprocess, och det stämmer ju för all del.

För nog känner jag lika många unga och medelålders själar i båda kategorierna som jag känner gamla dito. Är det inställningen till livet i stort, som gör att de förstnämnda, de öppna, de nyfikna, faktiskt håller sig öppna och nyfikna ända in på ålderns höst? Likväl som de som tidigt i livet med ironi och cynism dissar allt och alla som inte tycker och tänker precis som de själva; är det inte som om de långsamt begraver sig själva årtionden innan det faktiskt är dags?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

#blogg100 – Slentrian och själlös rutin.

Publicerad den av
4

Pelle Bengtsson skriver: ”Gud är att ha blick för det vardagligt vanliga: att vara där man är, göra det man gör”.

För att förtydliga lyfter han fram en indisk läroberättelse:
En vis sade: ”Jag låter mina lärljungar vårda sjuka så länge de klart och tydligt ser Gud. Men så fort någon av dem visar tecken på att börja hänga fast vid slentrian när han gör goda gärningar, i likhet med sophämtaren, vars kärra varje morgon kör bort våra sopor, då skickar jag honom till ett stilla ställe för att meditera och rena sin själ. När han helt och fullt har fått tillbaka sin blick för Gud, då kan han, om han så vill, gå tillbaka till arbetet. Akta er! Det goda kan fördärva en själ likaväl som det onda.”

Sen fortsätter han med att säga att ”Slentrian och själlös rutin lurar i både det lilla och det stora. […] Om slentrianen tar över människan – hur gott verket än må vara – riskerar något hända henne inombords: hon urlakas. En sådan urlakning drabbar alla hennes relationer.”

Vaksamheten, och varsamheten (!) med mig själv, att få syn på slentrian, som bedövar mig och min upplevelse av livet, urlakar det, gör det till en urtvättad trasa, formlös, färglös, oigenkännelig. Smaklöst. Doftlöst. Obestämbart.

Vaksamheten och varsamheten mitt bästa hopp för att få syn på fällan som slentrian och själlös rutin utgör. Emellanåt, kanske alldeles livsnödvändigt, när min inre låga inte förmår brinna stark, när den snarast liknar en flämtande låga, avsaknad av bränsle och syre, men ändå förmår den lysa, lite grann. Det där (den grå vardagen?) som bara görs, utan att kosta så mycket energi i stunden – men som i sanning riskerar vara förödande på sikt, om jag inte säkrar bättre tillgång till bränsle, till syre. Sådant som gör livet värt att leva. Livsluft. Livslust. Utan detta utarmas livet och pirret, bubblorna, glädjen och glittret, försvinner. Bleknar bort.

Var vaksam! Och varsam!
Så värnas Livet – det förbannade, välsignade livet – som ska levas. Inte överlevas.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 59 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Återfinna livets doft.

Publicerad den av
2

Har just skrivit månadens reflektion om att vara i varsam samvaro med mig själv och finner mig, för första gången på länge, i ett läge där jag inte varit så varsam med mig själv, något jag vant mig av vid. Sitter i soffan, trött, matt; känner mig glanslös. Öppnar Evernote och tar fram min anteckning med foton från Mot enkelhetens punkt; scrollar ner på måfå tills ögat får fäste på kloka ord av Martin Lönnebo:

”Den första revolutionära handlingen är att utföra uppmärksamhetens konst, därmed återfinner du livets doft.”

Uppmärksamhetens konst.
Återfinner.
Livets doft.

Sätter mig och andas.
Tittar mig omkring. Tar in.
Synintryck, ljud – nära och på avstånd – och dofter.

Ger mig själv tid.
Timmar. Dagar. Veckor.
I sinom tid kommer den tillbaka till mig, livets doft.
Den ljuva, berusande och överväldigande doften, av livet; det förbannade, välsignade livet.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 57 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Att förbli öppen.

Publicerad den av
4

Även Dag Hammarskjöld har reflekterat kring den mentala vilan:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.”

Att förbli öppen…
Är det förmågan att vara öppen som är skillnaden som gör skillnad?
Ett slutet sinne har fastnat i ett läge, och om inställningen noterar och irriterar sig på stojet runtomkring… då förblir den (alltid närvarande på något plan) inre tystnaden oåtkomlig.
Ett öppet sinne däremot, i konstant rörelse, förmår notera utan att irriteras, eller åtminstone utan att fastna där, glider vidare, noterar annat, drar vidare igen, smakar på glädje, sorg, förvåning, upprördhet, lugn, förälskelse, tacksamhet, ilska. Som en fjäril som flyger från blomma till blomma, suger lite nektar och sen flyger vidare, på en evig repeat.

Att förstå att sinnet fungerar så, är en för mig central pusselbit som gett mig så många fler upplevelser av ett öppet sinne. Ju oftare jag ger mig ett öppet sinne (för vems är valet?), desto lättare blir det att leva livet med ett öppet (öppnare!) sinne. Leva livet i kontakt med den fuktiga myllan i det fruktbara mörkret, oavsett vad som sker i det yttre, runtomkring mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 54 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – I morgon ta spjärn.

Publicerad den av
7

Det är en udda bok, Någonstans finns viljan. Udda i det oerhört medvetna och vackert sammansatta och täta språket. I upplägget, en slags dokumentär uppblandad med filosofiska diskussioner, samtidigt skriven i en jag-form som bjuder in mig till något som redan finns inom mig. Tycker om.

”En vilja utan fäste idag kan i morgon ta spjärn; den kan bli starkare och stämma med det inre och det yttre. Det kräver emellertid att medvetenheten redan finns. 

Detta har jag nu äntligen lärt.”

När insikten slår till, eller smyger sig på – spelar ingen roll vilket – så sker just det. Att viljan tar spjärn. Helt plötsligt så bara finns det något där, något som – om jag låter det – bär ett frö till att ställa livet på sin spets. Vissa insikter innebär snarast små kursjusteringar, och de är lika välkomna de. Men de där som är lätta att sätta fingret på, att komma ihåg, att berätta om, är ofta – för min del åtminstone – av den andra typen. Av ställa-livet-på-sin-spets-typen.

Kan vara skrämmande. Om jag inte vill, inte är redo för livsomställningar av sällan skådat slag, om min anknytning till berättelsen jag levt innan är alltför stark och jag räds vad som kommer ske om jag släpper taget om det jag trott mig vara genom berättelsen jag definierat mig genom, för att kunna börja något nytt.

Kan också vara enormt befriande, förlösande. Helt plötsligt blir livet förståeligt, ses i ett klarare sken, pusselbitar som faller på plats och bilden framträder, tydligt och komplett.

Om medvetenheten finns… skriver Lennart Strandberg. Medvetenheten kring vad, som för mig, är förståelsen för livet. Hur det fungerar. Och varför. Vilka de ingående komponenterna är, hur de samspelar och vad de och det betyder för mig och livet jag lever. Medvetenheten som säger mig, att förmågan till insikt är av vikt. Att det är själva förmågan – att vi i vilken stund som helst, kan komma till insikt – som är avgörande. Av mycket större vikt än insikterna i sig. För de kommer. Och det är det mest fantastiska med att vara människa. Att vi kan komma till insikt. 

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 42 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Jag vill separera

Publicerad den av
16

Jag vill separera, sa han.
Det vill inte jag, svarade jag, men vad kan jag göra? Det krävs två för att dansa tango. 

Så han flyttade en månad senare.

Nu har det gått ytterligare en och en halv månad, och livet snurrar på. Lite extra nedstämdhet. Emellanåt känslor som frustration, rädsla, ilska, uppgivenhet, ensamhet och sorg. Men också mycket kärlek. Längtan. Drömmar och önskningar.

Och sorg. Sorg över det som inte blir. Över det som inte gavs en chans. Samtidigt som det finns en nyfikenhet, en pirrande bubblig känsla, kring det som kommer att bli. När framtiden helt plötsligt känns öppen för vad som helst. Den inslagna vägen har helt plötsligt grenat sig, gått från en någorlunda rak landsväg till ett rutnät av gator, där vad som helst kan finnas runt nästa hörn.

ett stegLivet. Precis det här är vad livet innebär. För vet du. Livet var inte en landsväg tidigare heller. Det var bara bilden jag (åtminstone emellanåt) skapat av livet, att allt skulle trilla på i sakta mak, rakt fram, utan större överraskningar. Men livet är inte så. Det finns alltid hörn att runda, nya väderstreck att utforska. Saker och ting händer, förutsedda likväl som oförutsedda. Och jag har inte en susning vad som komma skall, varken gällande vår relation eller allt annat. Vet inte var vår relation tar vägen, hur den utvecklar sig. Om den blommar ut, eller ger vika för något annat?

Det lär visa sig, och under tiden – de där ögonblicken som ett efter ett sammantaget utgör ett liv, mitt liv – så har jag ett val: Var – och hur – ska jag sätta ner foten härnäst?

Ett steg. Mitt nästa steg.
Framåt? Åt sidan? Snurra runt? Sätta mig ned en stund, eller dansa loss?