#blogg100 – Ge oss själva.

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Så skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken, och ger, gång på gång, uttryck för en skriande ensamhet. I saknaden av det som inte blev hör jag något liknande. Och min föresats att inte fortsätta leva så, leva ett liv där jag inte ger mig själv. Ger av mig själv. Ger till mig själv.

”Vi sträcker oss efter den andre.
Förgäves – därför att vi aldrig vågade ge oss själva.”

Om du är lik mig, så känner du igen dig i detta. I rädslan, ångesten, oron, över att inte vara nog, tillräcklig, duga. Domaren bor inom mig, bödeln som med yxans hugg sänker mig, redan innan jag gett mig själv en chans.

Tankarna, som väcker de känslorna, finns där.
Men måste jag tro dem?
Gagnar de mig?
Hur gör de världen bättre?
Väcker de mitt bättre jag till liv, eller dödar de effektivt varje tillstymmelse till det?

Nog!
Det är nog nu, vi behöver – jag behöver! – ge oss själva, ge mig själv.

För där. Där finns livet. I att ge oss själva, och därmed ge möjlighet till det som vill bli till. I mellanrummet, mellan dig och mig, när vi ger oss själva, ligger potentialen och bara väntar. På sin chans. Chansen att gnistra till, skapa liv, ett jagduvi som kan berika och begära, som kan dansa och drömma, som kan konversera och kreera. Älska och älskas.

Vad händer om vi istället ger – oss själva? Vad blir möjligt då?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 28 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Romanska bågar, av Tomas Tranströmer
”Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Har du, liksom jag, upplevt öppnandet, av valv efter valv, inom dig?
Upptäcksfärden, som gör att livet förändras, ibland i tvära kast, ibland ytterst långsamt, så som stora delar av norra halvklotet fortsätter att stiga, ytterst lite, år efter år, efter inlandsisens tillbrakadragande, för femton årtusenden sedan.

Som ett evighetspussel, utan kantbitar, en ständigt expanderande värld.
Människan. Alldrig färdig, och det är som det ska.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 27 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Att gå miste om livet nu.

Pelle Bengtsson delar ännu en liten sedelärande berättelse om två munkar, och landar här:
”Jag går miste om livet nu därför att jag inom mig antingen är i det förgångna eller i framtiden.”

Känner du igen det?

Grämelsen.
Varför gjorde jag så? Varför sa jag inte ifrån? Varför åt jag den där semlan? Varför tog jag inte tillfället i akt medan jag hade chansen? Oh, tänk om det är kört för alltid? Jag kommer aldrig mer få träffa henne! Jag kan lika gärna sluta, för jag duger ingenting till, se bara så värdelös jag är, jag lyckades ju inte ens…

Oron.
Oh, hur ska det gå? Kommer jag klara av det? Tänk om hon inte gör som jag säger? Kommer pengarna räcka till eller kommer jag få gå hungrig? Tänk om planet kraschar. Tänk om jag blir magsjuk? Tänk om han trillar ner och bryter benet, eller springer ut på gatan på jakt efter bollen och så kommer det en bil!

Så lätt det är att landa in i tanke- och känslospiraler som i en evigt nedåtgående rörelse leder mig djupare och djupare ner i det förflutna – det som redan hänt. Det som är gjort. Eller inte. Det som inte går att o-göra, eller göra, för att ögonblicket redan är passerat.

Så lätt det är att landa in i tanke- och känslospiraler som i en evigt nedåtgående rörelse leder mig djupare och djupare in i fantasins framtidsvärld – det som ännu inte blivit, men som jag tar ut i förskott, inbillar mig allsköns hemskheter och katastrofer på min väg. Som kanske gör att jag tackar nej, till något jag egentligen vill tacka ja till. Eller så tackar jag Ja, fast jag egentligen inget hellre vill än tacka Nej. Men livrädd för (de i fantasins framtidsvärld påhittade) konsekvenserna av mina val, så går jag i fällan, gör våld på mig själv, går emot min inre visdom och intuition.

När det enda som är, är det som är, just nu. Och när jag fastnar i grämelsen över det förflutna, eller oron för framtiden, så går jag miste om det som är, just nu. Njuter inte av stunden med barnet uppkrupet bredvid mig i soffan, för att jag redan – i tanken – är i morgondagens möte på jobb. Eller så kan jag inte glädjas åt en nyvunnen vänskap, för att jag inte kan sluta tänka på hur en annan vänskap, i det förflutna, slutade i ovänskap. Och tänk om denna gör detsamma, kanske det är lika bra att låta den knoppande vänskapen dö, innan den ens fått en chans att bli till, på riktigt?

”Hjulet vidrör marken blott vid en punkt åt gången. Lev så: från ögonblick till ögonblick.”
– Asiatiskt ordspråk

Just så – just nu.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 19 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Ett centrum av stillhet.

”Vi har alla ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.” skriver Dag Hammarskjöld, och beskriver då, i Pelle Bengtssons ord, vårt väsens mitt, stillhetens punkt.

Detsamma som Ambrose Pike försökte förklara för Alma Whittaker, när han yppade sin längtan efter att höra sig själv leva, eller hur?!

Den mänskliga grundinställningen är stillheten, som vi sedan fyller. För så är det att vara människa. De inre rösterna pockar på, de yttre väcker ännu fler inre till liv, och så blir det liksom trångt inombords. Så många röster, så många tankar, fragment, högljudda rop, ivrigt, ängsligt, som små barn som står och drar i ärmen i hopp om att få berätta nånting.

Och vi ger dem vår uppmärksamhet. Den som skriker högst och mest ihärdigt får vår uppmärksamhet, och ständigt än det någon som gör just det – alltid finns det en röst som är lite högre, lite mer enveten än de andra. Och så lyssnar vi, ger uppmärksamhet, lägger vår tid, energi, kraft och ork på detta något… utan att ställa oss frågan om det gagnar oss. Om det verkligen är här vi ska rikta vårt fokus. Om det ger mer än det tar. Om det ger vägledning i den riktning vi önskar röra oss i.

Vad händer när vi istället väljer att lyssna inåt, inte efter den mest högljudde, utan efter visheten? (Och visheten talar alltid, enligt Michael Neill, med en ängels röst.) När vi slutar släcka bränder i vårt eget liv, och istället ger oss hän till det liv vi vill leva? När jag förstår att jag inte måste lyssna till den inre kakafonin, vare sig den mest högljudde eller den tystaste av röster. Att jag kan välja – om det är en tanke (som ger en känsla) som jag vill utforska djupare, en tanke (och en efterföljande känsla) som gör gott. Som jag gagnas av. Som gör livet lite mer livfullt. Att stillheten alltid finns där, under, bortom, förbi det inre bruset.

När jag är nära mitt eget väsens mitt – vad vill hända?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 17 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Är du dig själv?

Det berättas om Rabbi Susha att han, när han låg på sin dödsbädd, kallade samman sina lärljungar och sa ”I den tillkommande världen kommer man inte att fråga mig ‘Varför var du inte Abraham?’ eller ‘Varför var du inte Moses?’, utan man kommer att fråga ‘Varför var du inte Susha?*”.

Pelle Bengtsson lyfter fram en berättelse från den chassidiska traditionen. Jag läser och igenkänningen slår sina starka klor i mig. Just så! Vem är jag? Jag? Hur är Jag, när jag är som allra mest mitt stora jag? Pelle följer upp med frågor som rör runt:

Är du dig själv? Eller har du blivit ett med masken du satt framför ditt verkliga ansikte? Vem är du när du slutar spela roller? När du klätt av dig egenskaperna du skyler din nakenhet med? 

Ja. Och nej.

Jag medger öppet och ärligt, att jag fortfarande ikläder mig masker, som skydd, som rustning, som ett bekvämt tillhåll, som jag kan tillskansa mig en paus bakom. Men mindre ofta. Mer sällan. Oftare träder jag fram, naken och sårbar, delar med mig av osäkerhet, rädsla, förvirring, missförstånd och längtan. Och därmed, föder jag min egen styrka. Få saker har gett mig sådan kraft, som att släppa mitt krampaktiga tag om rollen jag spelat (spelar…) och likt en bebis som just lärt sig ta sina första stapplande steg, så testar jag: bär mina ben mig fortfarande? Trots att jag kastat rustningen, som fungerat som ett exo-skelett, en krycka, vars stabilitet jag lutat mig på, till den milda grad, att muskler förtvinat, för de helt enkelt inte kommit till användning.

Kastar kryckan och stapplar fram. Steg för steg, starkare, säkrare på foten.
Snart springer jag som om jag inte gjort annat.

Det ger bränsle att kasta loss från nästa roll, och nästa, och nästa. Många är de.

Förälder. Kvinna. Sjuttiotalist. Duktig flicka. Projektledare. Egenföretagare. Valideringsingenjör. Hustru. Syster, dotter, kusin, barnbarn. Kollega. Vän. Fiende?

Enkelt hade jag kunnat addera bra många fler roller till listan.

Vad händer i mig, och i dig som möter mig, när jag inte identifierar mig med rollen jagduvi ålagt mig utan möter världen, naken?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 13 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Att erövra mitt eget språk.

”Det är angeläget att människan söker ett språk som blir hennes eget. Att erövra ett eget språk är att mer och mer få tillgång till sig själv.”

Ju mer jag skriver, desto mer ser jag sanningen i detta. Jag läser det jag skrivit, och kan se, att det är skrivet av mig. Där är en rytm, ett bruk av ord och mellanrum, av skiljetecken och pauser, som är Mitt.

Ju mer jag skriver, desto mer hittar jag Mig. Jag sätter fingrarna på tangentbordet… och ut kommer det. Ur mitt innersta. Ofta utan att jag har en tydlig riktning, ett mål att nå, en klar bild av vad som komma skall; längd, innehåll, avsikt. Det blir till, när finger möter tangent, bokstav efter bokstav läggs till pärlbandet av meningar, som löper över skärmen. Fyller det tomma vita pappret – om så än digitalt – med små myrspår, bokstäver som i ett kluster helt plötsligt betyder något. Till skillnad från Usdhfkjn er8ujfbnladf ksdfjhwkhrj.

Ju mer jag skriver, desto mer får jag tillgång till. Sådant jag tidigare inte skulle upptäckt, lagt märke till, uppmärksammat, belyses i starkt sken. Som en inre spotlight lyses ord, meningar, tankar, frågor, funderingar, rädslor, förhoppningar upp. Framträder klart och tydligt. Omöjliga att ignorera, att låtsas som om de inte funnes. Självmedvetenheten ökar, och med den, kommer modet att släppa fram allt jag är. Rädslan som gör att jag håller tillbaka – håller tillbaka mig – minskar, krymper, kanske helt enkelt för att det som är Jag tar större plats? Proportionerna har förändrats, där rädslan tidigare tog större del, i förhållande till ett Jag som inte gjorde det, så är måhända rädslan precis lika stor som tidigare, men Jag tar större plats. Jag finns, på ett annat sätt, än tidigare.

Ju mer jag skriver, desto mer medveten blir jag om mitt inre språk. Det jag hör inombords, den inre rösten. Eller kanske snarast, de inre rösterna. Olika ton, beroende på sinnesstämningen i stunden. Ju mer jag skriver, desto mer lika blir dessa olika röster – desto tydligare kan jag se kopplingen, igenkänningen. Jag är jag, oavsett om mitt verktyg för stunden är den inre rösten, ett publicerat blogginlägg eller min fysiska röst framför sextio personer på en utbildning. Likheten mellan dessa olika verktyg, hur rösterna blir allt mer lika oavsett var jag lyssnar, säger mig, att jag är på väg, att jag, för varje dag som går, får mer och mer tillgång till mig själv. Till allt jag är, allt jag kan vara.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 7 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com