Har just skrivit månadens reflektion om att vara i varsam samvaro med mig själv och finner mig, för första gången på länge, i ett läge där jag inte varit så varsam med mig själv, något jag vant mig av vid. Sitter i soffan, trött, matt; känner mig glanslös. Öppnar Evernote och tar fram min anteckning med foton från Mot enkelhetens punkt; scrollar ner på måfå tills ögat får fäste på kloka ord av Martin Lönnebo:
”Den första revolutionära handlingen är att utföra uppmärksamhetens konst, därmed återfinner du livets doft.”
Uppmärksamhetens konst.
Återfinner.
Livets doft.
Sätter mig och andas.
Tittar mig omkring. Tar in.
Synintryck, ljud – nära och på avstånd – och dofter.
Ger mig själv tid.
Timmar. Dagar. Veckor.
I sinom tid kommer den tillbaka till mig, livets doft.
Den ljuva, berusande och överväldigande doften, av livet; det förbannade, välsignade livet.
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 57 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
HERO - the coach 
Pingback: #blogg100 – Slentrian och själlös rutin. | HERO – the coach
Jag gillar det där att sätta sig och bara ta in. Vad skönt det är att bara sätta sig och glo ibland. Jag har ”en fågelrestaurang” (som vår son kallar det) utanför mitt köksfönster. Där kan jag sitta länge och bara studera fåglarna. Jag och min kaffekopp. Så rofyllt.