Skapande händer

Stickar.
Skapar eget mönster. Blir för litet. Drar ut strumpstickorna och repar upp garnet.
Börjar om, fyra maskor fler än första försöket. Omskapar mönstret.

Maska för maska, varv efter varv.
Åtta varv in tar jag fram hjälpstickan och skapar ett flätmönster.
Stickar vidare.

Maska för maska.
Varv efter varv.

Fascineras.
Rytmen, fingerfärdigheten.
Hålla strumpstickorna på plats, räta, aviga.
Garnet lagom spänt, ju jämnare desto bättre resultat.skapande händerSå växer arbetet fram, skapat, av mina händer.
Dessa händer. Allt de gjort för mig.
Arbete. Lek. Nytta och lust.

Dessa händer.
Dessa skapande händer.
Med förmåga att skapa ur kärlek, likväl som ur hat.
Ur livslust, såväl som rädsla.
Valet – är mitt. Och ditt.handledsvärmareVi kan skapa det som gör nytta, gläder, värmer, berikar. Det vackra.
Handledsvärmare blir en symbol. För värme, nytta, skönhet.
Det skapade.
Sprunget ur kärlek, omsorg och ljus.
Mina händer. Mitt val.
Dina händer. Ditt val.

Varför välja något annat än kärlek?

Älskar livet!

Häromdagen skickade jag följande Vibermeddelande till Wivan:älska livet

Lite kortfattat och styltat måhända, men jag vet att Wivan förstod dess andemening. Det vill säga – att oavsett i vilken fas jag befinner mig i i den bergochdalbana som är livet, så kan jag se, uppskatta och älska det jag upplever i stunden – för det är det som är livet. Och det är så fantastiskt härligt!

Jag kan vara nere, och älska livet. Fast jag helst inte skulle vilja vara nere, så är jag helt ok med att jag är det. För jag vet att det är för stunden, det varar inte för evigt, något annat kommer. Förr eller senare.

Och jag kan vara uppe, hög av livslust, och älska livet. Fast det kan vara lite utmattande att vara så där saligt lycklig, och jag vet att även detta kommer att passera, förr eller senare. Och det är helt ok det med.

Jag älskar att uppleva det som är livet. Och att ha det som ett slags grundton i livet är så oerhört underbart, och skiljer sig så från min upplevelse av livet, förut. Då var det mer något att genomlida på något vis. Och inte för att mitt liv varit skit, inte alls, långt ifrån till och med. Men i svackorna så var mitt inre välbefinnande så långt borta från mig, och idag är det mig *oftast!* så väldigt närbeläget och allom närvarande. I med- såväl som motgång.

Dagen efter skrev Charlotte motsvarande sak, fast något mer välformulerat som den ordkonstnär hon är, i en morgonstatus på Facebook. Jag log, igenkännande, och skrev en kommentar att jag visste precis vad hon menade. Vet du?