#vågapratapodden – ännu en ny bekantskap!

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Inga-Lill & Alexandra Lellky ingår båda i samma Mastermind-grupp som jag och Charlotte (och icke att förglömma den unika Wivan som senaste året kastat loss i livet på ett sätt som inspirerar mig enormt!) och dessa två kvinnor är grundare till Cancerkompisar.se som jag skrivit om tidigare.

Cancerkompisar.se finns till för anhöriga till cancer-drabbade. Att det finns ett behov för anhöriga att ha ett öra som lyssnar, utan dömande, där tom förbjudna tankar kan yppas, någon som vet vad det innebär, som själv varit med, det har jag aldrig tvivlat till. Snarast är det väl förvånande att ingen tagit itu med att skapa ett Cancerkompisar för länge sen!

Nu har även Cancerkompisar lanserat en podcast, en serie om (initialt åtminstone) tio avsnitt där anhörigperspektivet lyfts upp. Anna Bystedt från Guldkanalen intervjuar 10 cancerkompisar, dvs människor vars närstående drabbats av cancer och som bland annat genom Cancerkompisar fått hjälp att hantera sina tuffa situationer. Podden är döpt till #vågapratapodden.

cancerkompisarJag har bara lyssnat till det första avsnittet ännu, via Soundcloud, och jag grät när jag lyssnade. Människoöden berör, inte minst när de berättas av den som genomlevt det. Ingela är öppenhjärtig och modigt sårbar, och jag kan bara tacka för att hon väljer att #vågaprata öppet om hur det är att förlora inte bara en utan båda föräldrar till cancer på kort tid.

Jag tror det var i denna podden som jag hörde något som jag direkt tog till mig. Oavsett vilket så känns det högst relevant, så även om det möjligen var någon annanstans så passar det väldigt väl in här. Att fråga ”Hur mår du?” kontra ”Hur mår du idag?” kan göra så oerhört stor skillnad för en person som befinner sig i en tuff situation av något slag, som t ex att ha anhöriga som är döende i cancer. Frågan hur mår du är för generell, hur fasiken tror du man mår om ens närstående ligger för döden liksom. Men när man lägger till det lilla försynta idag till den där meningen kan man svar för nuet. Behöver inte svara övergripande, utan kan kanske svara utifrån där man befinner sig just nu. Trött, i behov av en kram, njuter av en stunds vila i solskenet, eller vad det nu kan vara som nuet bjuder på.

Det där tyckte jag var så himla smart. Och kanske kanske det kan göra det enklare för mig att bemöta en människa i kris framöver. Kanske det gör det enklare för någon att #vågaprata med mig till och med?

ELOF – Elever med Lång Oroande Frånvaro

Är halvvägs igenom min andra tittning av UR Samtiden Elevhälsa-programmet De saknade eleverna, inspelat januari 2015, under ett arrangemang av Skolporten. Det är Kenth Hedevåg, pedagog som arbetar med det neuropsykiatriska teamet i Stenungsund, som håller en föreläsning för elevhälsopersonal om det han kallar ELOF, vilket står för Elever med Lång Oroande Frånvaro. På UR står det följande om programmet: Han föreläser om att skolan måste arbeta mer inkluderande med undervisning som passar fler barn. Skolan måste bli bättre på att möta elever med inlärningssvårigheter.

Klicka här för att se De saknade eleverna.

Jobba 13 årTänk att gå till jobbet i tretton år och göra sånt som man inte är bra på, säger Kenth 56 minuter in i programmet och tårarna börjar trilla nerför mina kinder, där jag sitter på en buss mellan Lund och Malmö. Kan du själv tänka dig hur själsdödande det måtte vara, att dag ut, dag in, vara tvungen (åtminstone innan gymnasiet) att ta dig till en plats som sakta bryter ned dig, där du gång efter annan får bekräftelse på att inte passa in, inte vara som alla andra, inte duga? Om du arbetar på en sådan arbetsplats så vill jag här och nu be dig att lämna, bums. Men vad skulle jag säga till barn i samma sits? Vilka alternativ finns för dem, egentligen? Tragiskt är vad det är!

Överlag är det ord och inga visor som Kenth levererar, en systemkritik som bottnar i verklighet, i möten med barn och ungdomar som mår dåligt, går under, vars föräldrar förtvivlar, och vars lärare säkert sliter sitt hår.

Men jag hör något mer, för det är inte en liten skara som befintligt skolsystem inte passar för. Nä, vi snackar om en substantiell andel av eleverna inom ramen för förskola, grundskola och gymnasium, som faller utanför standardmallen. Jag skakar på mitt huvud när jag skriver det, för det är så snett. Och så dumdristigt av oss. Vi har inte råd med detta, varken i reda pengar eller i brustna själar och förspillda liv. På intet vis kan vi fortsätta som vi gör.

Men vet du, jag tänker inte övertyga dig om nånting, och inte heller rabbla upp alla klokheter som levereras under dessa 1,5 timmarna. Jag tänker dock uppmana dig att se föreläsningen. Och när du gjort det, kan du väl ge mig lite återkoppling om vad du tycker? Vad hör du?

En lärares vardag?

Jag har många vänner som arbetar som lärare.

Just nu hör, ser och läser jag om enorma mängder prov – nationella eller ‘vanliga’ – som ska rättas, utvecklingssamtal som ska hållas, datorsystem som ska uppdateras med alla dessa resultat, samtidigt som den ordinarie verksamheten självfallet ska fortgå som vanligt.

Inom ramen för det där ordinära ligger sånt som att planera och hålla lektioner, skriva veckobrev till föräldrar, gå på arbetslagsmöten och rastvakta på tio-rasten, skriva incidentrapporter och trösta Jonatan som slog hål på byxa och knä under lunchen, svara på mail och telefonsamtal från oroliga eller upprörda föräldrar, samplantera temat som arbetslaget ska köra efter påsklovet, återkoppla på läxor och försöka stävja det begynnande mobbingtendenserna i tjejgänget i klassen, påminna Iman att ta sin medicin, för att bara ta en bråkdel av allt (som jag uppfattat) som ingår i en lärares vardag…

Jag är inte lärare, men jag blir matt bara av att se vad mina lärarvänner ska prestera inom ramen för sitt uppdrag. Och glöm inte, till allt detta kommer det faktum att alla också har ett privatliv, med barn som ska till tandläkaren, bilen ska besiktigas, middag ska planeras och lagas och ätas, och dessutom ska man träna inför Vätternrundan och planera bästa väninnans möhippa, och nånstans finns en make/maka/sambo/partner/pojk-eller flickvän vars kärlek inte kan tas för given…

Äsch då, det är bara nu det är lite tjockt med nationella prov och utvecklingssamtal, inbillar jag mig att någon som läser detta tänker nu. Och alltså…. jo, visst, men ärligt talat, det verkar vara ganska jämna plågor med mindre variationer. I början av höstterminen ska klasserna svetsas samman, nya elever och kollegor komma in i gruppen, sen är det utvecklingssamtal för hösten, innan decemberstressen trillar över skolsverige med allt som ”ska bara”-hinnas med innan alla får en chans att pusta ut… Bara för att allt sen rivstartar igen i januari, med elever vars föräldrar ligger i skilsmässa och har bråkat hela jullovet, vars älskade morfar ligger döende på sjukhus, elevvårdsteamet som vill ha dina tankar i skriftlig form om eleven som är i behov av en extra resurs i klassrummet för att kunna ha en chans att nå sina mål, sen kommer nationella prov och… ja, så är vi ju där vi började. Och hur det ser ut efter påsklovet med prov i alla ämnen, sista chansen för alla elever att höja slutbetygen inför avslutningen i nian, brännbollskvällar med elever och föräldrar och allt som ska hinnas med trots alla lovdagar som bryter upp nästan varenda vecka under vårens övergång till sommar, tror jag inte jag behöver belysa i detalj, då jag är säker på att många med mig (alltså, även utanför skolans värld) själv med fasa ser fram emot de där extremt hektiska vårmånaderna.

Gisses.
En lärares vardag, så som jag som utomstående uppfattar det. Stämmer det? Kanske du som lärare (rektor, fritidspedagog, skolkurator och förskollärare, specialpedagog och elevassistent) känner igen dig? Jag hoppas ärligt talat att ingen lärare känner sig träffad av detta! Befarar att så inte är fallet.

I allt detta befinner sig dessutom än fler elever, barn och ungdomar, som har dessa lärare som förebilder. Jag är garanterat inte ensam om att kunna namnge minst en lärare som spelade lite extra stor roll för mig under min uppväxt, en vuxen utanför familj och vänkrets, som såg mig och de behov jag hade, utmaningarna jag ställdes inför, och som fanns där för mig. Och så är det självfallet även idag. Så utöver allt jag rabblat upp ovanstående, finns den aspekten också. Att se varje barn, varje dag.

Snacka om att många av dagens lärare verkligen kan trolla med knäna. Men – är det verkligen rimligt? Känslan att vara överväldigad är just en känsla, som kan uppstå oavsett hur själva arbetsbelastningen är, men de facto uppfattar jag att många lärare verkligen har en orimlig arbetsbörda, en arbetsbelastning som inte är rimlig eller möjlig att klara av.

Så hur tänker vi egentligen att detta ska fungera? Eller är jag ensam om att tycka detta är helt uppåtväggarna vansinnigt? Sönderstressade lärare med orimliga arbetsbördor är inte en förebild jag önskar för mina barn. (Visst, detta gäller rektorer också. Och fritidspedagoger, förskolelärare och skolkuratorn med, osv.) Och det är inte lärarna jag pekar finger på nu, det hoppas jag verkligen att du ser! Jag ser ett systemfel, och systemet skapas och omskapas av oss alla, dagligdags.

Men allvarligt talat, vi kan inte fortsätta så här, det funkar inte. Vi skapar ett samhälle av människor som glömt bort hur det är att andas, att reflektera, att leva och lära… lärare som kämpar som djur för att hinna med, för att se varenda liten Elna, Ibrahim och Josef som korsar deras väg, som rannsakar sig själv varje gång en elev faller igenom systemet med en uppgivenhet och förtvivlan om de verkligen gjort allt de kunde… Där prestationen blir måttstocken och varandet i sig blir något att eventuellt, möjligen, kanske, med lite tur hinna med på semesterresan till Rhodos i juli.

Sådan lärare, sådan elev? Mmm. Sådan förälder, sådant barn? Mmm på den med.

Om det ligger något i det där, med att barn gör som vi gör och inte som vi säger (och det tror jag det gör), är det då inte dags att göra något åt detta? Att ta ett rejält grepp om skolsystemet?

(Varför säger jag skolsystemet och inte samhället i stort, familjeliv, föräldraskap och arbetsliv i övrigt? Jo, min tanke är att skolan är det främsta samhällsskapande system vi har, det som alla går igenom, och det är där vi verkligen har möjlighet att påverka samhället vi skapar. Och nej, jag tror inte familjen är oviktig. Tvärt om! Men jag vet inte hur vi ska kunna komma åt alla familjer i Sverige, eller varenda arbetsplats. Jag ser inte hur det låter sig göras. Men samtliga Sveriges skolelever befinner sig fem dagar i veckan, fyrtio veckor om året, i skolan, och där kan vi göra en insats. Dessa individer kommer vi åt, och kan ge dem både en upplevelse och förebilder för hur ett gott liv med lärande och omsorg kan levas. Och vet du – därmed kanske vi kommer åt familjerna (och arbetsplatserna!)med, både elevernas familjer idag, men också, på längre sikt, de familjekonstellationer de själva kommer att skapa.)BoldomaticPost_Att-forbereda-barn-och-ungdom

Är det nu det är dags att på riktigt förbereda barn och ungdomar för livet, det liv som är värt att leva, (det liv små barn av sin natur redan lever), snarare än att visa dem att vuxenlivet (handen på hjärtat, det gäller nog inte bara vuxna utan även barn och ungdomar!) består av ett ekorrhjul med få tillfällen till andhämtning, där folk trillar av pinn, går in i väggen och knaprar antidepressiva och/eller sömntabletter bara för att överleva vardagen?

Vet du hur det känns?

Vet du hur det känns?

Så började de fem elvaåringarna sina #talasomTED-tal på #skolvåren #afkUmeå i helgen.

Vet du hur det känns… när ens lillebror är så sjuk att du inte vet om han kommer överleva?

Vet du hur det känns… när man bara kan tre ord på svenska, ”Hej, Fröken, Leka” och man kommer ny till en klass?

Vet du hur det känns… livsöden, upplevelser, erfarenheter.

Så inledde de. Och mer. Deras lärare, deras föräldrar, och deras åhörare, publiken, och inte minst jag, berördes och rördes till tårar. Stort. Vilken upplevelse för dem. För någon ganska lätt att skriva sitt tal. Andra slet hund, för att kunna sätta ord på sin känsla, kunna beskriva erfarenheten med en röd tråd som gör att det blir en berättelse, med en början, en mitt och ett slut.

Och jag tänker igen: så mycket fantastiskt som fortgår i skolor runt om, både i vårt land, men också globalt. 

Tänk så många vars liv påverkas, till det bättre, av det som de upplever i skolan.

Men likväl, två sidor finns av även detta myntet: det finns de vars liv påverkas, till det sämre, av det som de upplever i skolan.

Det finns saker som fortgår i skolor som är långt från fantastiskt. Vikten av att våga se båda sidor av myntet, att äga – lyssna – höra – ta till sig berättelser från det fantastiska, likväl som från det hemska, avskyvärda, likgiltiga, traumatiserande. Att höra hur det känns, att befinna sig på ena eller andra sidan av myntet Skolan.

Vet du hur det känns?Vet du hur det känns… att vara en del av ett sammanhang som möjliggjort de möten som uppstått under #skolvåren:s #afkUmeå en fredag och lördag i januari 2015?

Vet du hur det känns… att se hur samtalet fortsätter, i trådar på Twitter, i Facebook-grupper, under en promenad eller över en bit mat?

Vet du hur det känns… att bevittna när någons inställning till det skolan skulle kunna och kan vara, förändras över en helg, till det positiva?

Det känns oerhört rikt. Stort. Nästan tappa-andan-stort. Så känns det för mig. Vet du hur det känns?

Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Replikens replikJag fick en replik från Jennie Bengtsson, att vi visst kan mötas, och samverka. Men inte över betygen. Och vet du – det håller jag med om. Eftersom betygssättandet är myndighetsutövning ser jag det som självklart att jag som förälder inte ska samverka i själva betygssättningen. Helt enig.

Men jag värjer mig mot att du nu säger ”Jomen visst vill jag samverka!”, när ditt inlägg i all sin tydlighet säger ”Sköt ditt, så sköter jag mitt”. Punkt. Stängd dörr. För all typ av samverkan.

Är det så här du förmedlar till dina elevers föräldrar att du gärna samverkar med dem, så har jag svårt att tro att resultatet blir så himla bra. Då landar vi kanske tillbaka i den frustration som ditt originalinlägg tydligt förmedlar.

För om vi ska samverka, så måste vi också ta kommunikation på allvar. Jag kan kommunicera på en himla massa sätt, men om jag som sändare inte återkopplar utifrån hur och vad mottagaren uppfattar, så kommer jag näppeligen nå dit jag vill med min kommunikation. Och den återkoppling du får tyder på att sändningen inte tas emot så väl.

Och jajamensan, min utgångspunkt är att mina barns lärare, och du, och all annan personal i utbildningssystemet är kompetent att göra sitt jobb och sätta korrekta betyg. Men likväl som det sker misstag av olika skäl inom sjukvård, industri, kriminalvård och alla andra verksamheter där människan har en roll, så kommer det även finnas stunder då det faktiskt är rimligt av en förälder att ifrågasätta en lärares kompetens och förmåga att sätta betyg. Av egen erfarenhet vet jag också, att det i alla branscher finns människor som faktiskt inte är lämpade för sina jobb, och definitivt behöver ifrågasättas.

Och nej, givetvis ska jag som förälder i en sådan situation inte bete mig hursomhelst, inte alls. Och ja, jag tror det kan finnas föräldrar som ifrågasätter orimligt ofta, eller felaktigt, och föräldrar som kommunicerar på ett mindre bra (och säkert ibland riktigt fördjävligt) sätt. Absolut.

Men att möta dem på samma vis, med samma medicin, och även dra alla föräldrar över en och samma kam… jag vet att det är lätt hänt för vi är inte mer än människor. Men jag ser inte att det leder framåt. Snarast tvärt om.

Själv vill jag framåt, jag vill att du och dina elever ska ha det mycket bättre än din beskrivning av er vardag. Jag tror att vi vill detsamma egentligen, nämligen välmående elever som lär sig mesta möjliga, utvecklas så bra de bara kan och i stort ser fram emot varje dag med glädje och hopp. Den bästa framtid (men också nutid!) som de kan få. I det tror, hoppas och vill jag att vi möts!

Och om vi vill mötas kring det, så måste vi också, allesammans, våga släppa begångna oförrätter, se att varje människa gör sitt bästa i varje stund (även när det blir skit) och säga, med sikte framåt:
Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Förebilder

Under en strandpromenad en vacker sommarkväll frågar ett av barnen

Mamma, stämmer det att ens bästa förebilder är ens föräldrar?

Intressant fråga som föranledde en ännu mer intressant dialog. Det var hens egna tankar, och inget hen hört.

20130712-214329.jpg

Så här i efterhand så funderar jag över hur oerhört viktiga förebilder vi alla är. Till egna barn, men också till andras. Till medmänniskor över lag. Vi kuggar ju i varandra, som jag skrivit om tidigare.

Tänker också över vilken typ av förebild jag vill vara. Vad, av allt jag är och gör, skulle jag önska att barnen ser och tar avtryck av? Hur går dina tankar?